Henriks kommentarer

Jag tror att det var ett rätt beslut. Mötet kunde ha förorsakat nya problem genom att kyrkans lagstiftning inte ger Domkapitlet något mandat i att speciellt höra eller allra minst pröva kandidaterna.

Det har spekulerats mycket om motiven till detta möte.

Jag spekulerar inte utan nöjer mig med att tacka för all förbön. Jag hoppas att den förbönen fortsätter och att den gäller hela valet och alla kandidater.

Jag har ibland undrat hur det skulle heta i Borgå stift nu, och i kyrkan i stort.

Ofta hör jag nämligen orden No, we can’t. Naturligtvis uttalade på finska eller svenska. De orden hör jag minst lika mycket inifrån, från mitt inre, som från andra håll.

Det kan gälla åtgärder som “borde” vidtas, men “vi kan inte”. Det kan gälla det bristande intresset för tro (vilket ofta inte ens är sant!), utgångsläget är för svårt. Det kan komma i form av de klassiska “det har vi redan försökt” eller “så har vi alltid gjort”.

Jag tror att många av de utmaningar som aktualiseras i biskopsvalet faller under samma rubrik. Det hörs väldigt litet av “yes, we can”, mera mycket annat. Utmaningar av (var)andra, svartmålningar rentav.

Ja, vi kan, försöker jag säga, både till mig själv och till andra. Men måste tillägga: vill vi?

Det finns inte så mycket segermentalitet inom kyrkan idag.

När allting började, sändes lärjungarna ut till en värld som hatade dem. De fick ofta betala med sitt liv. De fick börja arbeta utan några som helst ramar, inga lokaler att samlas i, utom katakomber, skogen, någon grotta, i någons hem… Men de sade “yes, we can!” Och de började. Utan budget, utan mänskliga resurser, tomma händer, som knäpptes, och trots motstånd och martyrium, växte skarorna. De var inte förbundna med “maktens människor”, de var de förhatliga, de minsta, de obetydliga, många utan samhällelig status. De älskade trots hatet, de predikade, trots att de förbjöds att “tala i det namnet”, Jesus blev trodd och älskad. Kristendomen spreds och det var omöjligt att stoppa dem.

Hur skulle kristendomen ha blivit en världsreligion idag, med vår “no, we can’t” – mentalitet??

Vi kan stirra oss blinda på “det givna”, som vi kan känna oss maktlösa inför. Så alltför mycket är färdigt ordnat, bestämda åsikter om hur allt bör göras finns, och en lång serie av traditioner – både nödvändiga, och kanske också vissa barlaster – omger oss.

Idag ser man ofta tillbaka på urkyrkan som “en bekymmerslös tid”. Men den var nog allt annat än bekymmerslös! Utgångsläget var ju snarare hopplöst! Det mäktiga romarriket, som kontrollerade mer eller mindre allt, och den lilla, obetydliga kyrkan.

Och ändå fanns det ett välsignat “yes, we can” över allting. Eller snarare Yes, He can!

Det är just det som behövs nu.  Yes, He can! Vi måste börja räkna med Guds möjligheter!

Henrik

Jag ber om kristna människors förbön för detta tillfälle.

Paulus och Silas reste tillsammans och kom till Derbe och Lystra. Det hade skett en splittring, Paulus och Barnabas kom inte överens, och de reste åt var sitt håll. Sen träffade Paulus Timoteus.

Om deras fortsatta resa, den som ledde till att kristendomen kom till Europa, heter det:

Märkliga ord! Jag har ibland grubblat över hur detta gick till. Var det så att någon blev sjuk, att guiden inte kom, att något kom i vägen varje gång de försökte fara tills någon i sällskapet sade: detta är nog inte Guds vilja, det är som med Bileams åsna.

Inte Asien, men kanske Bitynien? Nej, inte dit, Jesu Ande tillät inte det!

Någon kanske tycker att den gemensamma nämnaren är villrådighet.

Jag tror att orden understryker att det finns en plan. Gud har en plan! En plan, som för oss européer var en verklig lycka, det kristna evangeliet kom till vår världsdel och så såmingom till oss i Norden.

Orden understryker att denna plan är Guds plan. Vi ser inte, vi visste inte, men Gud vet.

Allt ju vilar i min Faders händer.

Det är inte vi som ska ha planen, den har Gud. För oss handlar det därför först och främst om att vara trogna, att be om att få komma in och bevaras i Guds plan.

Men mitt i allt detta säger ju ordet att det stämde som Jesus hade lovat: jag är med er alla dagar. Det var inte på minnena av Jesus som lärjungarna skulle leva. De levde med den levande Jesus, dag för dag, också när deras planer ändrades.

Mitt i det som ser ut som tillfälligheter och virrvarr, finns Herren med.

Ingen kunde ha tänkt ut hur det skulle gå till att sprida evangeliet ut i hela världen. Ingen, utom Gud. Ingen mänsklig långsiktsplan eller strategi förverkligades, det var helt annorlunda än någon människa hade kunnat tänka.

Det är denna Andens ledning vi nu behöver,  Guds plan, Guds strategi, för vår kyrka, vårt stift, vårt land, vår värld.

Mänskligt sett ser det ut som kyrkan förlorar terräng. Mindre skaror, mera förvillelse, större vilsenhet, det är bara en sida av allt.

För mitt i allt detta förverkligar Gud sina planer. Tänk om man fick vara med på ett hörn! Det du!

Under vissa diskussioner i kyrkomötet har jag börjat undra om detta gäller idag också. Kyrkan börjar tappa bort sitt “så säger Herren” som ersätts av “så säger folket”.

I vissa frågeställningar märks detta tydligt. Ett ombud konstaterade i en diskussion att “det finns knappast någon fråga idag som kyrkan är enig om”, åtminstone kan man inte få 3/4 majoritet bakom någon viktig fråga. I många fall, särskilt i de omdiskuterade frågorna, finns två uppfattningar inom kyrkan.

Jag vet inte om hennes bedömning är för pessimistisk. Men tyvärr förefaller det vara så t.ex. när det gäller partnerskapsfrågan. En biskop konstaterade att 3/4 av prästerna i hans stift är för välsignelse av samkönade par. “Det blir omöjligt att hålla ihop stiftet i en sådan situation”, sade han.

NU ska man nog understryka att det säkert finns frågor där enigheten ändå är större. Men man måste vara orolig för den helomvändning i flera viktiga frågor som skett inom något eller några tiotal år.

För inte har Herren slutat tala genom sitt Ord.

Hur är det med detta: “jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Rom. 1:16

Nu ber jag om förbön för oss alla här i Åbo, om hälsa och krafter, om Guds gode Andes ledning, om förnyelse för vår kyrka!

Nu är min bön att biskopsvalets diskussioner skall kunna föras seriöst och i uppbygglig anda. Vi står, som jag ser det, inför många stora frågor och utmaningar, som kan bli möjligheter i stället för hotbilder.

För mig är det angeläget att betona att kyrkan måste lyssna till Guds röst. Och “Gud talar genom det Han talat”, dvs Guds Ord, Bibeln. Om vi inte lyssnar till Guds röst, mister vi talförmågan. Vi har ingenting att säga.

Kyrkan måste också lyssna till människornas röst. Vi måste höra oss till och se nöden, verkligheten, behoven.

Jag tycker att Joh. 12:20-22 vittnar om en rörelse, som beskriver kyrkans viktigaste uppgift nu.

Kanske någon upplever att texten är alltför “from”, den beskriver inte dagens situation. Ingen, eller nästan ingen, frågar idag efter Jesus.
 
Ändå så tror jag att när Gud “knackar på” i en människas liv, så är det just detta som man väntar av kyrkan: att man ska få “kontakt” med Honom, som är livets Gud. Att man ska få hjälp, sådan hjälp, som människor inte kan ge.

Tänk om vi skulle få vara en sådan kyrka!

Nästa kurs hålls den 15-17 oktober 2009. Se närmare uppgifter på STI:s hemsida så småningom (www.teolinst.fi). Undervisningen sker på finska, men det är fullt möjligt för svenskspråkiga teologer att delta. Föreläsare denna gång var professor Tapio Puolimatka, chefredaktör Leif Nummela, docenten i NT:s exegetik Timo Eskola samt undertecknad.

Styrk dina bröder, skriver jag, ett ord som ringar in postgraduate-utbildningens grundtanke.

Henrik