Domkapitlet meddelade mig idag att det planerade mötet med biskopskandidaterna, som skulle ha hållits den 20 maj 2009, har inställts och inte kommer att hållas.
Mötet hade fått ganska stor uppmärksamhet, bl.a i veckans nr av Kyrkpressen (utkommer i morgon).
Jag tror att det var ett rätt beslut. Mötet kunde ha förorsakat nya problem genom att kyrkans lagstiftning inte ger Domkapitlet något mandat i att speciellt höra eller allra minst pröva kandidaterna.
Det har spekulerats mycket om motiven till detta möte.
Jag spekulerar inte utan nöjer mig med att tacka för all förbön. Jag hoppas att den förbönen fortsätter och att den gäller hela valet och alla kandidater.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Mötet 20.5 inställt
Under Barack Obamas kampanj fanns det vissa “liturgiska” slagord, växelhälsning brukar vi ju kalla det i gudstjänsten. Ett av dem var Yes, we can! Obama kom med många påståenden, som slutade med orden: yes, we can! Och folket svarade: yes, we can!
Jag har ibland undrat hur det skulle heta i Borgå stift nu, och i kyrkan i stort.
Ofta hör jag nämligen orden No, we can’t. Naturligtvis uttalade på finska eller svenska. De orden hör jag minst lika mycket inifrån, från mitt inre, som från andra håll.
Det kan gälla åtgärder som “borde” vidtas, men “vi kan inte”. Det kan gälla det bristande intresset för tro (vilket ofta inte ens är sant!), utgångsläget är för svårt. Det kan komma i form av de klassiska “det har vi redan försökt” eller “så har vi alltid gjort”.
Jag tror att många av de utmaningar som aktualiseras i biskopsvalet faller under samma rubrik. Det hörs väldigt litet av “yes, we can”, mera mycket annat. Utmaningar av (var)andra, svartmålningar rentav.
Ja, vi kan, försöker jag säga, både till mig själv och till andra. Men måste tillägga: vill vi?
Det finns inte så mycket segermentalitet inom kyrkan idag.
När allting började, sändes lärjungarna ut till en värld som hatade dem. De fick ofta betala med sitt liv. De fick börja arbeta utan några som helst ramar, inga lokaler att samlas i, utom katakomber, skogen, någon grotta, i någons hem… Men de sade “yes, we can!” Och de började. Utan budget, utan mänskliga resurser, tomma händer, som knäpptes, och trots motstånd och martyrium, växte skarorna. De var inte förbundna med “maktens människor”, de var de förhatliga, de minsta, de obetydliga, många utan samhällelig status. De älskade trots hatet, de predikade, trots att de förbjöds att “tala i det namnet”, Jesus blev trodd och älskad. Kristendomen spreds och det var omöjligt att stoppa dem.
Hur skulle kristendomen ha blivit en världsreligion idag, med vår “no, we can’t” – mentalitet??
Men också då fanns det problem. Personkemin fungerade alls inte alltid, det vittnar ju t.ex. Apg. om. Sjukdom och prövningar, falska bröder, partier och splittring fanns redan i urförsamlingen. Och det var inte lätt att övertygande svara på frågan om det lönar sig att bli en kristen. Listan på fördelar, som finns t.ex. i 2 Kor. 11, övertygade inte alla:
“Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.”
2 Kor. 11:23-28
Så jobbigt är det inte för oss! Men vi kan ibland ana något. Vi förstår att tron alltid på något sätt måste innebära “ett liv i motvind”, annan motvind än den som vi själva är orsaken till.
Vi kan stirra oss blinda på “det givna”, som vi kan känna oss maktlösa inför. Så alltför mycket är färdigt ordnat, bestämda åsikter om hur allt bör göras finns, och en lång serie av traditioner – både nödvändiga, och kanske också vissa barlaster – omger oss.
Idag ser man ofta tillbaka på urkyrkan som “en bekymmerslös tid”. Men den var nog allt annat än bekymmerslös! Utgångsläget var ju snarare hopplöst! Det mäktiga romarriket, som kontrollerade mer eller mindre allt, och den lilla, obetydliga kyrkan.
Och ändå fanns det ett välsignat “yes, we can” över allting. Eller snarare Yes, He can!
Det är just det som behövs nu. Yes, He can! Vi måste börja räkna med Guds möjligheter!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Yes, we can!
Idag fick jag ett brev med en kallelse till Domkapitlet onsdagen den 20 maj 2009 kl 11 med anledning av att jag nominerats till kandidat i biskopsvalet.
Jag ber om kristna människors förbön för detta tillfälle.
Henrik
P.S. Tillägg 13.5.2009 Idag meddelade biskopen att också de andra kandidaterna kallats till detta tillfälle. Kom gärna ihåg oss alla i bön.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kallelse till Domkapitlet 20.5 + viktigt tillägg
Eirik Hornborg, känd finländsk historiker och politiker, skriver några både välformulerade och tänkvärda ord om kyrkan under 300-talet.
“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.
Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.” (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).
Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.
Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.
Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.
“När jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:10
Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.
Henrik
P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Svaghet och styrka
Detta inlägg har flyttats till kyrkomotet2009@blogspot.com
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kyrkomötets vårsession
Det finns några små ord i Apostlagärningarna, boken i NT som med fog kunde ha hetat Andens gärningar, som jag älskar och inte kan upphöra att förundra mig över.
Paulus och Silas reste tillsammans och kom till Derbe och Lystra. Det hade skett en splittring, Paulus och Barnabas kom inte överens, och de reste åt var sitt håll. Sen träffade Paulus Timoteus.
Om deras fortsatta resa, den som ledde till att kristendomen kom till Europa, heter det:
Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Apg. 16:6,7
Vad i all världen är detta!? “Eftersom de av den Helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien.” Och vidare: “…till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.”
Märkliga ord! Jag har ibland grubblat över hur detta gick till. Var det så att någon blev sjuk, att guiden inte kom, att något kom i vägen varje gång de försökte fara tills någon i sällskapet sade: detta är nog inte Guds vilja, det är som med Bileams åsna.
Inte Asien, men kanske Bitynien? Nej, inte dit, Jesu Ande tillät inte det!
Vad säger detta?
Någon kanske tycker att den gemensamma nämnaren är villrådighet.
Jag tror att orden understryker att det finns en plan. Gud har en plan! En plan, som för oss européer var en verklig lycka, det kristna evangeliet kom till vår världsdel och så såmingom till oss i Norden.
Orden understryker att denna plan är Guds plan. Vi ser inte, vi visste inte, men Gud vet.
Allt ju vilar i min Faders händer.
Det är inte vi som ska ha planen, den har Gud. För oss handlar det därför först och främst om att vara trogna, att be om att få komma in och bevaras i Guds plan.
Men mitt i allt detta säger ju ordet att det stämde som Jesus hade lovat: jag är med er alla dagar. Det var inte på minnena av Jesus som lärjungarna skulle leva. De levde med den levande Jesus, dag för dag, också när deras planer ändrades.
Mitt i det som ser ut som tillfälligheter och virrvarr, finns Herren med.
Ingen kunde ha tänkt ut hur det skulle gå till att sprida evangeliet ut i hela världen. Ingen, utom Gud. Ingen mänsklig långsiktsplan eller strategi förverkligades, det var helt annorlunda än någon människa hade kunnat tänka.
Det är denna Andens ledning vi nu behöver, Guds plan, Guds strategi, för vår kyrka, vårt stift, vårt land, vår värld.
Mänskligt sett ser det ut som kyrkan förlorar terräng. Mindre skaror, mera förvillelse, större vilsenhet, det är bara en sida av allt.
För mitt i allt detta förverkligar Gud sina planer. Tänk om man fick vara med på ett hörn! Det du!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ändrade planer
Det finns en klassisk frågeställning från medeltiden som konstaterar vox populi vox Dei, dvs att folkets röst är Guds röst. (kanske borde guds skrivas med litet g i sådana sammanhang).
Under vissa diskussioner i kyrkomötet har jag börjat undra om detta gäller idag också. Kyrkan börjar tappa bort sitt “så säger Herren” som ersätts av “så säger folket”.
I vissa frågeställningar märks detta tydligt. Ett ombud konstaterade i en diskussion att “det finns knappast någon fråga idag som kyrkan är enig om”, åtminstone kan man inte få 3/4 majoritet bakom någon viktig fråga. I många fall, särskilt i de omdiskuterade frågorna, finns två uppfattningar inom kyrkan.
Jag vet inte om hennes bedömning är för pessimistisk. Men tyvärr förefaller det vara så t.ex. när det gäller partnerskapsfrågan. En biskop konstaterade att 3/4 av prästerna i hans stift är för välsignelse av samkönade par. “Det blir omöjligt att hålla ihop stiftet i en sådan situation”, sade han.
NU ska man nog understryka att det säkert finns frågor där enigheten ändå är större. Men man måste vara orolig för den helomvändning i flera viktiga frågor som skett inom något eller några tiotal år.
För inte har Herren slutat tala genom sitt Ord.
Hur är det med detta: “jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Rom. 1:16
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vox populi, vox Dei
Så har jag anlänt till Åbo igen och i morgon börjar det. Det är i år 26 år sen jag första gången kom till kyrkomötet, när Gustav Björkstrand valts till minister och jag som första suppleant kom in. Sen har det varit i ett kör – någon gång har en suppleant hoppat in (delvis, under Medi-Heli åren), men jag har räknat ut att det nästan blir ett år borta hemifrån…
Nu ber jag om förbön för oss alla här i Åbo, om hälsa och krafter, om Guds gode Andes ledning, om förnyelse för vår kyrka!
Jag skriver rapporter på adressen
http://kyrkomotet2009.blogspot.com/
om sådant som direkt gäller kyrkomötet.
Men jag fortsätter att skriva också på denna blogg, när andan faller på…
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Så börjar det igen!
Nu har den valmansförening, som har bett om mitt samtycke till att ställa upp mig i biskopsvalet 2009 lämnat in listan till domkapitlet i Borgå stift. Valmansföreningens ombud är khde Max-Olav Lassila med teol.dr Leif Erikson som suppleant. Förutom dessa har listan undertecknats av 16 röstberättigade i biskopsvalet (präster och lekmän).
Nu är min bön att biskopsvalets diskussioner skall kunna föras seriöst och i uppbygglig anda. Vi står, som jag ser det, inför många stora frågor och utmaningar, som kan bli möjligheter i stället för hotbilder.
För mig är det angeläget att betona att kyrkan måste lyssna till Guds röst. Och “Gud talar genom det Han talat”, dvs Guds Ord, Bibeln. Om vi inte lyssnar till Guds röst, mister vi talförmågan. Vi har ingenting att säga.
Kyrkan måste också lyssna till människornas röst. Vi måste höra oss till och se nöden, verkligheten, behoven.
Jag tycker att Joh. 12:20-22 vittnar om en rörelse, som beskriver kyrkans viktigaste uppgift nu.
Under högtiden fanns det bland dem några greker som hade farit upp till Jerusalem för att tillbe. De kom nu till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: "Herre, vi vill se Jesus." Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.
Många inblandade, förväntansfulla människor, lärjungar, men slutadressen entydigt klar: Jesus!
Kanske någon upplever att texten är alltför “from”, den beskriver inte dagens situation. Ingen, eller nästan ingen, frågar idag efter Jesus.
Ändå så tror jag att när Gud “knackar på” i en människas liv, så är det just detta som man väntar av kyrkan: att man ska få “kontakt” med Honom, som är livets Gud. Att man ska få hjälp, sådan hjälp, som människor inte kan ge.
Tänk om vi skulle få vara en sådan kyrka!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Valmansföreningens lista inlämnad
Så har vi kunnat avsluta en postgraduate kurs för präster, utexaminerade teologer och personer som arbetar med förkunnelse eller utbildningsuppgifter. Vi var ett 20-tal präster och teologer på STI:s första kurs.
Nästa kurs hålls den 15-17 oktober 2009. Se närmare uppgifter på STI:s hemsida så småningom (www.teolinst.fi). Undervisningen sker på finska, men det är fullt möjligt för svenskspråkiga teologer att delta. Föreläsare denna gång var professor Tapio Puolimatka, chefredaktör Leif Nummela, docenten i NT:s exegetik Timo Eskola samt undertecknad.
Styrk dina bröder, skriver jag, ett ord som ringar in postgraduate-utbildningens grundtanke.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Postgraduate