Henriks kommentarer

Idag är det Annandag Jul. Stefanidagen, en dag som påminner om lidandet för Kristi skull.

Idag är det också två år sedan den förfärliga tsunamin drabbade Asien och många julfirare från våra nordiska länder och från Europa.

För två år sedan samlades man till minneshögtider och bön, till ceremonier och tillfällen. Man vände sig till Gud, och sökte tröst, eller man bad till Gud för dem som själva inte orkade tro på någon Gud i olyckans svåra efterdyningar.

Hur är det idag? Påven har i sitt jultal till Urbi et Orbi (i”staden och världen”) varnat för att människan inte skall tro att hon kan leva ett liv utan Gud.

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Den kristna teismen påstår inte enbart att man kan tala om Gud. Den hävdar att kunskapen om Gud är fullkomligt uppenbar för varje människa.
Peter van Inwagen (2002) jämför Guds nävaro i skapelsen med hur Rembrandt är närvarande i sin tavla ”Nattvakten”. Det är inte möjligt att visa på något ställe där Rembrandt skulle vara närvarande. Ändå är Rembrandt närvarande överallt i sin tavla.
(citaten ur Tapio Puolimatkas bok Usko, tieto ja myytit).

Är dagens människa så ignorant som hon gärna framställer sig?

Paulus hävdar motsatsen.

Dagens människa, dit vi alla hör, måste fråga sig om det handlar om ett allvarligt försök att förtränga gudsmedvetandet, samvetet, tingens rätta ordning, livets riktigaste prioriteringar.

Om aktiv glömska.

För mig har denna jul – som läsaren säkert märker – blivit en väckarklocka: överallt ser jag orsaken till att människan sekulariseras och fjärmas från tron: hennes egen förvändhet till att dyrka skapelsen i stället för Skaparen, till att använda Guds godhet till att fjärmas från Livets Gud. Men också, den apati som drabbat de kristna, som i hög grad har dräpt missionen och evangelisationen.

Har vi glömt vår Skapare på grund av Skaparens gåvor: fred, välstånd, hus och hem, mat och värme?

Har vi glömt Jesu missionsbefallning?

Henrik

Folkkyrkans grundproblem är att folkets inflytande över kyrkan är större än kyrkans inflytande över folket. Vi har fått en kyrka där den gudstjänstfirande församlingen inte behövs, kyrkan finns ändå.

Ulf Jonsson, ordförande för Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro (Sverige)

Klarsynt. Det vemodiga är att hans ord inte bara beskriver situationen inom Svenska kyrkan.

Men ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed”. Det gäller också, och det är ännu viktigare och mera avgörande för vår framtid.

Henrik

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit* stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Jes. 9:2-6

Jag vill önska alla, vänner och okända, meningsfränder och meningsmotståndare, troende och tvivlande, och alla andra med
en riktigt Välsignad Julhelg!

Henrik

I den engelskatalande världen diskuteras nu hur man officiellt skall önska varann en God Jul:

We’ve been debating in the office whether we should wish you all ”Merry Christmas and a Happy New Year” or ”Season’s Greeting” !

We recognise that many people appear to be rather sensitive on this subject. Of course, out of respect and deference to the millions of non-Christian British citizens, the accepted form now seems to be ”Season’s Greetings” . But is that Political Corrrectness gone too far? After all, the Christmas cards bearing the messages inside are just that: CHRISTMAS cards!

(Adam Boultons blogg, Sky News)

Samma diskussion världen över – det som förundrar är att denna diskussion överhuvudtaget förs! För något sekel sedan hette det: Världen kristnad i vårt århundrade!

Vart har denna ton försvunnit?

Det är skäl att upprepa: Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Vill Du skriva under denna bekännelse, denna målsättning? Vill Du att Ditt liv och den tid Du har kvar på jorden skall bidra till det?

Låt oss tala med HERREN Kristus idag och be om att så skall ske!

En gång hette det: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…”. Nu säger man på fullt allvar att om man ärar Gud i höjden, så blir det ingen fred på jorden!

Det handlar om två oförenliga syner på livet. Det är två röster, Guds röst och – i klartext – den Ondes röst. Alternativet till änglasången växer fram ur den andemakt som vill ha bort Kristus, och som tror sig kunna skapa fred på jorden.

Den rösten känner vi igen. Den finns i julevangelierna. Matteus skriver om de vise männens besök hos Herodes, som ville finna Jesus:”Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.” (Matt. 2:8)

Hur skulle denna tillbedjan ha sett ut?

Julen år 2006 innehåller samma toner som den första julen. Den första julen var ingen idyll, utan ett drama. Det var tillbedjan och förakt. Det var kärlek och hat! Det var frid och kamp. Det var ”tecknet som skall bli motsagt”.

Det var två körer. Änglasångens Ära vare Gud! Och det var Herodes’ kör, som så småningom växte sig allt starkare, inspirerad av barnamorden i Betlehem, fram till Golgatadagarnas Korsfäst, korsfäst!

Var står Du och jag denna jul?

I vilken kör sjunger Du, jag?

Henrik

Ytterst handlar ju det om vad vi vilar i, vad som är vår grund hela året!

Antingen: Endast tomten är vaken.

Eller: Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Immanu El!

Henrik

P.S. Jag gillar nog Rydberg.

För många år sedan läste jag om någon besk kommentar till kristet julfirande: allt skall man då försöka blanda in Jesus i!
Den initerade vet att julen är Kristi födelsefest… Kanske måste man nu skriva så, för vet alla det längre?

Till en god jul hör så mycket, kanske blir det med tiden alltför mycket, tradtioner från olika släkter, seder som ”dyker upp” under livet av en eller annan mer eller mindre motiverad anledning.

Och ändå är det viktigt att julens budskap inte blir Rudolf med röda mulen. Inget ont om sången i sig (som våra barn gillade när de var små).

Till den sekulariserade julen hör många goda kvaliteter, som endast blir fel om eller när de ersätter julens verkliga innehåll.

Julbudskapets kärna beskrivs t.ex. idag ofta med ordet tid. Vardagen är så full av ”måste göra” så under julen ska vi ta oss tid, tid för familjen, tid till vila, tid för ensamma, tid för sig själv.

Eller man talar om att julen är glädje. Och nog är det förvisso sant att julen är glädje, också glädje över familj, barn och barnbarn, släktingar, goda vänner, hemmet, landet! Och julklapparna och julmaten inte att förglömma.

Man betonar också att julen är barnens högtid, barnen i väntan stå..

Så är det ju.

Men det blir inte rätt om det skall ersätta detta:

Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär, Guds Son det barnet är

Man kan diskutera formuleringar, ordval och mycket annat, även om jag tror att det är skäl att bära vidare traditionella julsånger och deras ordval. Men det är själva innehållet som givetvis är poängen.

”Julgubbskristendomen” (ett ord som gärna efter detta får strykas ur vokabulären) är ett omöjligt ord. Det kan missförstås som ett slags kritik mot allt vad julseder, medmänsklighet och lekfullhet heter, Det kan förstås så att idealet skulle bli en på allt mänskligt avskalad jul, ett asketiskt julfirande med postilla och julgröt, och därifrån inåt.

Men sekulariseringen har alltid erbjudit goda, men urvattnade alternativ. Man lockar inte med det onda, för det vore för uppenbart.

I verkligheten blir det dock så att man likt Herodes vill dräpa Barnet. Och därmed dödar man julen.

Fram för en kristen jul. Fram för detta att ”vanliga människor” (till vilka jag hoppas få räkna mig) skulle läsa julevangeliet i hemmen på julaftonen, sjunga julpsalmer och fira Kristi födelses fest.

Hur välgörande och gripande var det inte att igår få sitta i Johanneskyrkan i Helsingfors, fylld till brädden, och lyssna till Akademens och Lyrans traditionella julkonsert! Jag gladde mig åt att körerna tänkte på julfirarna, en konsert på åhörarnas villkor. Denna konsert har blivit en traditionell julsamling, med mönstring av stora skaror av finlandssvenskar, en tradition som snart tävlar med Kajsaniemi…
Och i Johanneskyrkan ljöd de rätta jultonerna, framförna av unga, klara röster: Giv mig ej glans, Stilla natt, Nu tändas tusen juleljus… För där finns just Kristustonen, julens innersta orsak, så starkt med:

Ty över stad och land ikväll
går julens glada bud:
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Så ska det låta. Också för oss andra. För då blir det Jul!

En Välsignad Julhelg!

Henrik

Detta är ett exempel på den defaitism som nu råder i det ”kristna” väst.

H

To My Liberal Democratic Friends:

Please accept with no obligation, implied or implicit, our best wishes for an environmentally conscious, socially responsible, low stress, non-addictive, gender neutral celebration of the winter solstice holiday, practiced within the most enjoyable traditions of the religious persuasion of your choice, or secular practices of your choice, or secular persuasion and/or traditions of others, or their choice not to observe religious or secular traditions at all.

We also wish you a financially successful, personally fulfilling and medically uncomplicated recognition of the generally accepted calendar year 2007, but not without due respect for the calendars of choice of other cultures.

To My Conservative Republican Friends:

Merry Christmas and a Happy New Year
and may God bless you and yours in 2007.

P.S. Denna anknyter till föregående insändare (bekanta toner). Det är inte den politiska tillämpningen i USA som är min poäng, om detta kan delade meningar råda, utan den substans som ingår.

Biskopen i Rochester, Michael Nazir-Ali, intervjuades i engelsk TV ikväll. Han intervjuades bl.a om de förfärliga morden på fem prostituerade kvinnor i Ipswich. Jag vet inte mycket om denne biskop, annat än att han torde ha varit ett av namnen som nämndes som tänkbar ärkebiskop av Canterbury (när Rowan Williams valdes).

I samtalet var också den anglikanska kyrkans enhet aktuell. Biskopen hävdade vikten av att hålla fast vid trosbekännelsen, vid Bibeln, sakramenten, ämbetet och underströk skillnaden mellan synden och syndaren.

Och det låter ju bra.

Men intressant var att se att ytterligare ett drag vid sidan av ämbetsfrågan och homosexualiteten, som dominerar diskussionerna i våra nordiska länder, också på samma sätt är aktuellt utomland, bl.a i England. Det gäller frågan om ett kristet julfirande kan betraktas som aggressivt, och därför borde tonas ner, inte minst i officiella sammanhang. Det är alltså frågan om ”den blomstertid nu kommer”-diskussion i julkläder. Nu handlar det i England, liksom i Sverige, om man får ha tydligt kristna julspel och – tablåer i skolorna, om skolorna kan delta i julkyrkor osv.

Biskopen betonade att detta att bekänna sin tro inte kan betraktas som utmanande mot någon annan, i den meningen att avsikten skulle vara att kränka eller såra andra med annan övertygelse.

Det är märkligt att just denna diskussion, om den kristna trons privatisering och därav följande marginalisering, också tycks vara ett av dagens viktigaste diskussionsämnen.

Det vemodiga – och ödesdigra – är att kristna visar hänsyn i detta avseende, i uppenbar konflikt med Jesu ord (bl.a missionsbefallningen och ord som att inte blygas för Människosonen).

I alla länder låter sig kristna människor, biskopar och präster inkluderade, sig luras av denna ton. Det var inte många dagar sedan diskussionernas vågar gick höga i Sverige.

Om inte ens kyrkan vågar vara missionerande, vem skall då vara det? Staten?

Henrik

De senaste månaderna har jag ofta ställts inför frågan om ortodoxi och pietism i den lutherska kyrkan. Prof. Carl Fr. Wislöff har en enligt min mening utmärkt artikel i senaste numret av Kyrka och Folk (i bilagan Nya Väktaren, Teologisk bilaga till Kyrka och Folk 49/06).

Den artikeln avvisar många vanföreställningar om förhållandet, bl.a. att ”först kom Luther, sedan ortodoxin, sedan stelnade ortodoxin i död renlärighet, och den räddades av pietismen, som kom som en vårvind”.

Utan att undervärdera någon väckelses inverkan på det som skett i Guds rike, konstaterar jag med Wislöff att ortodoxin nog förenklas mycket grovt om man sätter likhetstecken mellan stelnad renläirghet och ortodoxi.

Jag tror att man inte, allra minst i denna kyrkliga situation, skall fastna i begrepp. Man skall heller inte på fel sätt fastna i gångna tiders frågeställningar, även om man kan lära sig mycket av väckelsernas historia.

Jag tycker att några väsentliga synpunkter bör sägas i dagens läge.

1. Man kan inte gära någon motsättning mellan Kristus och läran, den som i Judas v. 3 kallas ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga”. Med tron på Kristus följer det som Kristus och hans apostlar sagt.

2. Samtidigt är det viktigt att all förkunnelse och verksamhet har ett centrum, en kärna och en stjärna – Kristus själv. Man kan fråga vad lärjungarna visste när Jesus sade: följ mig! Det var personen Jesus de mötte, men med Jesus följde dag för dag sanningen om Honom.

3. Det som jag ser som det största bekymret idag är att förkunnelsen saknar Kristustonen. ”Gud är god, hans förlåtelse gäller alla, vi får lita på, vårt enda hopp är Guds godhet” – allt detta något omskrivna tankar som förekommit i offentliga gudstjänster (TV) den senaste tiden. Men detta har blivit borta: än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror. Jag tänker inte på kontexten, att sången är tagen ur en pietistisk tradition, utan det faktum att vi måste förkunna OMVÄNDELSE till Kristus, att detta som Gud gjort för ALLA MÄNNISKOR, och till vilket ingenting kan tilläggas, erbjuds oss i Kristus.

4. Luther betonade också starkt sambandet mellan syndernas förlåtelse och ett liv i trons lydnad och helgelse. Det är inte min ånger eller min omvändelse som är grunden för min tro, men det handlar om mötet mellan Kristus och människan, och om ett liv i Kristi efterföljelse.

Jag tror – läs Wislöffs artikel – att vi behöver integration, inte konfrontation mellan människor som tror på Bibeln som Guds levande Ord.

Jag tror därför också att det är förkunnelsen av EVANGELIET som gör att vi finner varann, vi som kommer från lite olika kyrklig och icke kyrklig bakgrund. Guds ”ekklesia” är det folk som Gud genom sitt Ord ropar samman, kallar ut från världen till samling, till att möta Kristus och betjänas av Honom (därför är det galet tycker jag att hälsa Kristus välkommen till en gudstjänst, det är Han som är värd och hela gudstjänstens subjekt!).

Förkunnelsen av Ordet gör också att kristna från oliak sammanhang känner igen Herdens röst. Andligt ledarskap byggs aldrig på vänskap, på mänsklig förmåga eller psykologiska faktorer, och allra minst det som man nu försöker med: kyrklig lagstiftning och förvaltning (för att bygga något slags lydnad). Det är ju klart att lagar behövs, men Guds folk byggs genom Guds Ords auktoritet. Där Herdens röst ljuder, kommer fåren att samlas.

Nu behöver vi stå samman. Trons gemenskap föds inte av vädjan och upprop (även om de kan ha sin betydelse), den föds genom ”hörandet av Kristi Ord”, som Paulus skriver i Rom 10.

”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:44).

Omvändelsen kan aldrig bli människans välvilja mot Gud, hennes välvillighet att vända om. Hon kan bara komma om FAdern drar henne. Därför säger Hebr. också inträgande: Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.

Både Jesus och apostlarna förkunnade omvändelse. Just i adventstidens budskap finns omvändelseropet så starkt, hos Johannes döparen, hos Jesus, hos apostlarna.

Har detta rop, denna ton försvunnit från förkunnelsen idag?

Henrik