Henriks kommentarer

Snart får man varje vecka läsa att präster (och lekmän?) med traditionell ämbetssyn borde lämna kyrkan och grunda en egen kyrka. Inom en månad har bl.a. Naisteologit ry:s ordförande Soili Juntumaa föreslagit det åtminstone två gånger.

Hon har ju sällskap av många andra, som sagt liknande saker om de konservativa, eller en del av oss. ”Grunda en egen kyrka!”

När man ser på historien undrar man nog – förlåt nu – vem som i så fall borde grunda en egen kyrka.

Kyrkan har haft en 2000-årig tradition, låt vara att den innehåller litet olika historiska moment. Men ingen av de stora kyrkorna har haft kvinnliga präster, däremot många betydelsefulla kvinnor. 1986 beslöt kyrkomötet att öppna prästämbetet för kvinnor, och 1988 vigdes de första kvinnliga prästerna till prästämbetet.

Nu är en annan fråga också anhängiggjord. Det traditionella äktenskapet hotas av lagförändringar, som förr eller senare kommer att drabba kyrkan. Många ”förberedande åtgärder” förefaller redan ha vidtagits, bla. sådana som avser att få mera synlighet i det nya kyrkomötet för den nya ”homoliberala” linje som kyrkans ledare i hög grad accepterat. Men det blir ju klart så småningom, om det är rykten eller verkliga planer.

Nu är förstås äktenskapsfrågan inte direkt avgjord – kyrkomötet har systemvidrigt nog röstat i sak – inte ännu om ett könsneutral äktenskap – utan om förbön för och med registrerade par, vilket visar att man betraktar registrerade par av samma kön som en kristlig och etisk lösning.

Min första fråga är naturligtvis denna: kan ett kyrkomöte sätta sig över Bibeln och suveränt besluta vad som Bibeln säger idag, dvs frimodigt ändra kyrkans lära?

Var det inte en viss herr Luther som sade något om kyrkomötet…? Har kyrkan glömt sin formalprincip?

Man har allt oftare börjat höra att ”kyrkan har ingen bestämd ståndpunkt i den frågan” – i fråga efter fråga. Nu vet plötsligt nästan ingen teolog i kyrkans ledning vad kyrkan lär om äktenskap och samkönade par. Trots att kyrkan har vetat det hela tiden!

Om nu kyrkan är oenig om den bibliska ståndpunkten, måste man då inte utreda?

Men om man inte blir enig, skall de som representerar det som kyrkan har trott på gå ut och bilda en ny kyrka, eller skall de som vill förändra kyrkan gå ut och bilda en förändrad kyrka?

Svaret måste ju bli, att kyrkan inte skall ändra sin lära med mindre än att hon vet att förändringen är en förändring i linje med hennes apostoliska arv.

Oberoende av vad kyrkomötet besluter står ju Ordet kvar. 

Det är märkligt att alla andra grupper har rum i dagens kyrka (ev.luth) men inte de som vill hålla fast vid det som denna kyrka en gång har trott!

Sluta detta destruktiva tal om att köra ut folk från kyrkan. Bli i stället upptagna med att få in folk i kyrkan, och inte bara i den yttre kyrkan, utan i kyrkans tro på Jesus Kristus.

Och i brist på full samstämmighet, tycker jag fortfarande att det mest kontraproduktiva för oss kristna är käbblet och grälet. Hellre hänsyn och friheter än kalla handen.

Men ingen kyrka som hyllar falsk lära kan överleva. Den stora frågan blir om HERREN ”flyttar ljusstaken från dess plats” och lämnar vår kyrka. Må vi be om nåd till bättring, om att få andligt förstånd och insyn i Guds vilja.

Henrik

Idag har vi kristna förkunnat, sjungit och sagt: Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Det är också den bästa förklaring – och den enda – till alla de fakta vi har. Den tomma graven och den närmast löjliga förklaringen att ”vakterna sov”. Vad var det för vakter? Hur kunde de sovande vakterna, som inte ens vaknade när man började rulla undan stenen, veta att det var lärjungarna som stal kroppen? De sov ju.

Det finns heller inte någon annan vettig förklaring till lärjungarnas märkliga förändring: Petrus, som inte ens vågade tala om för en ung flicka att han kände Jesus – medan Jesus levde! – hur skulle han ha fått tröst av den döde Jesus?

De kristna, som varit försvunna från offentligheten (instängda av fruktan för judarna, berättas det), är plötsligt framme och ingen kan undgå att se att något har hänt. Vad väntade lärjungarna? Vem skulle ha gått i döden för en uppståndelsetro, som ingen av apostlarna trodde på? Om man visste att det var en lögn, skulle man då ha agerat??

Säkert inte!

Och alla de berättelser, som t.ex. Paulus hänvisar till, om hur Jesus visat sig för mer än fem hundra bröder på en gång? Hur skulle det gå att fixa en överenskommelse, som inte hade varit full av motsägelser? Uppföljningen skulle obarmhärtigt ha avslöjat det som bluff, följdfrågorna skulle ha blivit omöjliga, Men inga sådana historiska dokument finns, ingen som sagt att allt detta var påhittat!

Och att det finns kristna ännu idag, trots en bedrövlig historia, visst är det ju märkligt, om inte….

Men, om detta är så överväldigande, vilket det ju är, varför tvekar då en stor del av mänskligheten?

Jag tror att det finns två svar.

Det ena svaret är detta: ”Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet – han som är Guds avbild.” 2 Kor. 4:4.

Det finns en ond makt, som förblindar och förför. 

Jag fick för ett drygt år sedan tillfälle att fråga professor Alister McGrath, känd apologet och debattör, tidigare ateist, varför den kände nyateisten prof. Richard Dawkins inte nästan alls tar upp Jesusfrågan. Dawkins argumenterar inte, bemöter inga argument, t.ex. dem, som prof. N.T. Wright, tidigare biskop, mycket övertygande fört fram. Ingen diskussion?

McGrath svarade: Good question!

Jag tror att dagens människa inte har stannat upp och tagit ställning till argumenten, frågan berör liksom inte dem. Man går i detta avseende som i dvala, och det är sannolikt inte ens medvetet, det har Guds motståndare och påskhataren framom andra sörjt för! Det är det ena svaret.

Men jag tror att det andra sammanhänger med oss kristna.

En grälsjuk kyrka, med en del präster och biskopar, som inte tycker att ens trosbekännelsen är principiellt avgörande, utan att man kan improvisera, en kyrka, som på något sätt uppenbart inte tror, väcker den frågor och intresse för vad som har förändrat oss kristna…??

Något måste ske med oss kristna, innan det – mänskligt sett – sker något med dem som inte tror. 

Det är naturligtvis så att den kristna tron inte bygger på förändringen i någon annan människa. Det avgörande i påskens evangelium är inte först och främst vad Kristus gjorde i sina lärjungar, utan för och utanför dem.

Men det finns en koppling mellan kristna människor och intresset för evangeliet. Och det syns för lite idag.

Jag talar inte om en psykologisk entusiasm eller aktivitet, utan om Jesu ord i Matt. 5:14: 

”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.”  

Detta är något som vi måste tala mera om. Men var är hänförelsen, glädjen? Låt oss söka HERREN, för ”… lärjungarna blev glada när de såg Herren.” Joh. 20:20.

Giv att vårt liv i allt, i allt

omstrålas så av din gestalt

att denna onda, mörka tid

må se att Du är god och blid.

Jag har de senaste dagarna stannat inför Ps. 22, som är en av de mest centrala texterna för den kristna påsken. Hela GT är fullt av profetior om Kristus, men Jes. 53 och Ps. 22 är mycket centrala.

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ropet, som var så starkt att Matteus och Markus återger orden på grundspråket (de små olikheterna beror på hebreiska resp. arameiska). Ropet är ett citat ur Ps. 22:2. Hela Ps. 22 är en döendes liturgi, men det anmärkningsvärda är att det inte är en botpsalm. Ingen syndabekännelse eller ånger finns med, därför att Den Döende inte hade några synder att bekänna, däremot nog att bära!

Men jag har i år särskilt stannat för orden i Ps. 22:17 ”Mina händer och fötter har de genomborrat.”

När man läser olika översättningar, märker man att det finns en viss brokighet. KB 1917 och SFB översätter just så: mina händer och fötter har de genomborrat. Men Bibel 2000 översätter: ”händer och fötter är skrumpnade.” (Ps. 22:16).

De finska bibelöversättningarna översätter ”mina händer och fötter såsom lejon” (”Käteni ja jalkani niinkuin jalopeurat”, KR 1933/38) och ”mina händer och fötter är lemlästade” (käteni ja jalkani ovat runnellut).

Den äldre finska kyrkobibelns sats blir meningslös. Satsen blir utan predikat, mina händer och fötter som lejon..! Översättningen beror på att ordet kā’arî kan översättas såsom lejon (ari betyder lejon). 

Men mot denna översättning talar förutom att satsen saknar predikat och mening det faktum att den äldsta judiska texten, dvs översättningen av GT till grekiska, Septuaginta (LXX), använder ordet ”ōryssō”, som entydigt betyder borra, gräva, göra hål, sticka. 

Det finns en naturlig förklaring på hur det har gått till. Också i Dödahavsrullarnas Ps. 22, den äldsta hittills funna hebreiska texten till Ps 22, har ”kā’arû”. Ordet kommer från verbet ”kur” och betyder då ”de har genomborrat”. I hebreiskan liknar bokstaven ”jod” och ”waw” varann, jod är kortare och waw längre, men de ser så lika ut i Dödahavsrullens text att forskare kan ha svårt att skilja mellan dem.

Om en avskrivare hade dålig utrustning, kan waw ha uppfattats som ett jod. Därför har många texter  ”kā’arî” i stället för ”kā’arû”, som det sannolikt skall stå.

Valmistelen luentoa Pastoraalikirjeistä. Sattuneesta syystä luen mitä Jukka Thurén kirjoittaa kommentaarissaan (1.Tim. 4).

”Epäjumaliahan ei ole olemassa, mutta demoneja on, 1. Kor. 10:19s. – – Kirkossa ja erityisesti apostoleissa vaikuttaa Pyhä Henki. Innoitetun ja innostavan, mutta silti apostolien evankeliumia vääristelevän opetuksen täytyy olla peräisin pahoista hengistä, ja nehän ovat lähtöisin alkuaikojen ”jumalattomuuden mysteereistä”. Siihen alkusyntiin juontavat siis juurensa nykyisetkin harhat.”

”Kuinka apostoli voi väittää, että kaikki outo opetus on hypokrisis ’näyttelemistä’? Eikö väärin opettava voi silti olla vilpitön? – Kuka ikinä luopuu Herrasta ja hänen apostolistaan, hän alistuu pahojen henkien orjaksi ja nousee taisteluun Herraa vastaan. Jos sellainen Saatanan lähetti kuitenkin esiintyy Herran asiamiehenä, silloin hän näyttelee Kristuksen apostolia – tajusipa näyttelevänsä tai ei.”

Ajattelemisen aihetta!

Henrik

Efter tolvslaget här i Finland förirrade jag mig in på Sveriges Television och kom mitt in i en diskussion om den 22 juli i Norge. Tungt och svårt, men vilken härlig fördjupning efter ganska ytliga inslag i Finlands TV (förutom Irja Askolas ord, som jag faktiskt tyckte om!).

Men det djupaste intrycket i det svensk-norska programmet gjorde en runda där olika personer fick säga ”förlåt” i TV. Det var många män (!) som bad om förlåtelse, av sin fru, sina barn, sina föräldrar osv. Ett starkt intryck gjorde en polis, som stod där i sin polisuniform, och sade att han vill be sin dotter Jenny om förlåtelse, ”hon mådde dåligt efter skilsmässan”, men han ville inte försvara sig, bara be om förlåtelse. FÖRLÅT! Vilket befriande ord.

En man bad om förlåtelse av sin äldsta son. Viktiga ord alla dessa ”förlåt” som hade tydlig adress! Både polisen och de andra intygade att det känns bra nu!

Sen finns det en upptäckt till. Ett förlåt till vår himmelske Far öppnar himlen för oss. Ett ord, med oerhörd makt, starkare än de skarpaste argumentation!

Vilket fint ord att börja året med, inte bara sluta det gamla. Som att sova i rena lakan, eller mycket mera än det…

…förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro…

Så Gott Nytt År och förlåt alla, som jag på något sätt blivit till anstöt för. Ingen av oss skall behöva gå in med barlast. Och den djupa skulden kan bara Jesus befria oss från.

”.. honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7

Henrik

P.S. Du kan se på programmet här: http://svtplay.se/v/2663769/skavlan/del_13_av_13__julspecial?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2663769/sb,p102975,1,f,-1 .

Jag har något bearbetat min text idag, hade missuppfattat en detalj.

När jag var liten var det en vers i julevangeliet, som jag speciellt mycket väntade på. Det var den vers där det stod: alldeles såsom det blivit dem sagt. Orsaken var inte så from som kanske någon hann tro..(?) Saken är ju den att den versen (Luk 2:20) är den sista i julevangeliet. Min far, som hade kommit till tro som vuxen när vinterkriget bröt ut, var mån om att julfirandet alltid skulle börja med julevangeliet. Jag däremot satt och väntade på julklapparna och den ofta ”stumma julgubben”. Senare fick jag veta att orsaken till att julgubben var stum var att gubben var en gumma! Vi hade en kvinnlig julgubbe! Men hon var fantastisk, hon var snäll och skapade en så fin förväntan. Välsignade Marta (så hette hon, julgubben).

Men senare har jag börjat tänka på den sista versen. Och i år har jag helt förälskat mig i den. Den är ju helt fantastisk. Och jag läser den så gärna i en tid när man försöker så ut tvivel i alla människor, inklusive kristna, genom att säga att Bibeln är en mytisk och motstridig bok. För så är ju inte fallet.

Sir William Ramsey, en känd historiker och arkeolog, skulle skriva en bok om Bibelns många motstridigheter. Han reste bl.a. till Turkiet, för att kolla uppgifterna i Apostlagärningarna om Pauli resor och för att sen kunna skriva om hur fel författaren, läkaren Lukas, hade.

Men han kom tillbaka med helt motsatt åsikt. Han säger att det inte bara är så att Lukas’ uppgifter stämmer. Han är en av de allra största historikerna.

“Luke is a historian of the first rank; not merely are these statements of fact trustworthy; he is possessed of the true historic sense… this author should be placed along with the very greatest of historians.” (Sir William M. Ramsey).

En berömd teolog, Otto Betz, säger att ingen seriös forskare har vågat hävda att Jesus aldrig funnits.

”No serious scholar has ventured to postulate the non-historicity of Jesus.” (Otto Betz)

En annan teolog, professor F. F. Bruce, som forskat mycket i Nya testamentets historiska tillförlitlighet, säger att det inte är historikerna som betvivlar Nya testamentets historiska tillförlitlighet.

”Some writers may toy with the fancy of a ’Christ-myth’, but they do not do so on the ground of historical evidence. The historicity of Christ is axiomatic for an unbiased historian as the historicity of Julius Caesar. It is not historians who propagate the ’Christ-myth’ theories.” (F.F. Bruce).

Allt tal om Kristus-myten är helt grundlösa, det finns ingen dokumentation när det gäller anklagelserna.

I början av sitt evangelium skriver Lukas om hur seriöst han ser på sitt uppdrag. Han är medveten om att andra har skrivit, han har frågat och forskat noga, han har talat med dem som var ögonvittnen och Ordets tjänare, de som var med från första början, och han skriver i följd och ordning, för att, säger han, mottagaren Teofilus skall veta hur tillförlitlig den undervisning är, som han har fått.

Det är svårt att föreställa sig att Lukas genast i kapitel 2 lämnar alla sina föresatser och börjar fantisera.

Lukas börjar sitt evangelium med orden ”det hände”. På latin heter det ”factum est”, som också kan översättas: det är ett faktum.

Det var inte kejsar Augustus som fick höra ängeln förkunna Guds löfte om den stora Glädjen, en glädje som genast får sin förklaring i orden om en ”Frälsare som blivit född åt er i Davids stad och han är Messias, Herren.” Det var heller inte Quirinius, landshövdingen över Syrien, inte översteprästen, inte kung Herodes. Det var herdar, vanliga herdar på nattskifte.

De skyndade till Betlehem och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.

De berättade för alla vad som hade sagts till dem om detta barn.

Och när de vände tillbaka lovade de och prisade de Gud för allt vad de hade fått höra och se,  alldeles såsom det hade blivit dem sagt.

De skyndade – de fann – de berättade – de vände tillbaka – de lovade och prisade Gud! 

Jag är så glad över dessa ord. Den som söker, den som forskar, den som prövar, finner att det är så.

Martin Luther har talat om Skriften, som den krubba (vagga) där Kristus ligger. ”Alldeles såsom det blivit dem sagt” – det är ju ett ord om Bibelns tillförlitlighet!

Därför kommer julen till mig i bibelordet, det lästa, det sjungna, det förkunnade, också denna jul. 

Därför kommer Jesus till mig i bibelordet. Och med Jesus kommer julen.

Jag vill önska Dig en Jesus-jul, en helig högtid, där Ordet skall bära Kristus till Dig och ge Dig jul i hjärtat!

En välsignad julhelg och ett Gott och Välsignat Nytt År!

Henrik

”Fler ceremonier än kristna borde få plats i kyrkorna.” Så inleder ledarskribenten i Dagens Nyheter igår. Läs och tyck!

Etikettexperten Magdalena Ribbing (känd från TV-sändningar från t.ex. Nobelfesten) säger i Kyrkans tidning att man inte ska sända religiösa julkort:

”Ribbing varnar för religiösa julkort

Henrik

I en intervju med ärkebiskopen aktualiser redaktör Kirsi Rostamo (Radio Dei) frågan om missionsorganisationernas status som kyrkans missionsorganisationer är hotad.
Ärkebiskopen svarar kryptiskt. Han säger att var och en bör se sig i spegeln och att det handlar om i vilken mån man vill binda sig till kyrkans beslut. (http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/1999/papit_tyrmaavat_helsingin_ja_

vantaan_paatoksen_rokottaa_lahetysjarjestoja)

Detta är den nya kyrkosynen. Kyrkans enhet (ykseys) handlar om i vilken mån man är villig att följa kyrkans beslut – oberoende av vilka beslut som fattas. Man borde åtminstone tillägga det nyaste beslutet… Och så borde man ännu tillägga också ”kommande beslut” – för ngt beslut i äktenskapsfrågan har inte fattats även om man vill agera så (detta har inte jag lyft fram, utan de beslutsfattande organen i Hfors och Vanda).

Men inte ett enda ord i linje med apostlarnas:
”…var och en som går så framåt att han icke förblir i Kristi lära….” (2 Joh).

Kyrkligheten måste först och främst handla om att vara bunden till Kristi lära, till Bibeln och bekännelsen. En sådan kyrkas beslut kan man också vara lojal med.

De färskaste undersökningarna av Kati Niemelä och Hanna Salomäki vid kyrkans forskningscentral visar med (o)önskvärd tydlighet att de senaste 25 årens beslut inte bara inneburit förändringar på någon enskild punkt. De har gett en nytolkning av hela kristendomen. Denna nytolkning – omtolkning – håller nu på att tränga in i hela kyrkan som en surdeg.

Men det finns alternativ. Det finns många inom kyrkan, präster och lekmän, som vill hålla fast vid klassisk kristen tro. Och även om jag inte tror på ämbetsbeslutet från 1986 vill jag gärna skriva, att jag också läst mycket goda och teologiskt hållbara utläggningar av kvinnliga präster, både från Finland och Sverige. Men tyvärr är dessa tolkningar en försvinnande liten minoritet i raden av andra. Men till den delen vill jag tydligt uttala mitt stöd.

KYRKLIGHET – den måste sökas i relationen till Jesus och apostlarnas Ord. I 2 Joh. konkluderar apostlen Johannes: den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har icke Gud…

Jag har den senaste tiden läst i prof. Heikki Räisänens bok om vad de första kristna trodde.
Jag skräms (!) av Räisänens angrepp på centrala kristna sanningar: Treenigheten, försoningen, syndaförärvet osv.

Han tecknar bilden av NT som ett kontroversiellt och stridbart dokument, med oklarheter och konflikter och olika åsikter.

Jag frågar mig hur ett sådant evangelium kunde ha hjälpt martyrer att härda ut i förföljelser, hur någon kunde bli tänd av sådant.

Det finns seriösa forskare världen över som har en helt annan bild, så ingen ska vara utlämnad åt mina bedömningar. Läs och tyck!

Jag kan inte låta bli att fråga om det inte finns ett samband mellan detta slag av teologi och den nedkörning av kyrkans andlighet som vi nu är vittne till? Kati Niemeläs undersökning ger mer ett eller två belägg på detta!

Men det finns också församlingar, gemenskaper och kyrkor som växer. Det är bibeltroende kyrkor, och t.ex. karismatiska grupper. Säger inte detta något om vår inriktning, vart vi skall söka oss??

Jag söker inte kyrkligheten utanför kyrkan (åtminstone inte i dagens läge), utan innanför kyrkan tillsammans med dem som tror och bekänner Kristus, sådan som Guds Ord har uppenbarat Honom.

Välsignad adventstid!

Henrik

Denna gång har kyrkomötet behandlat några långkörare, tänker särskilt på ”diakonatet” och på kyrkoherdeval.

Kyrkoherdevalet har varit i valet och kvalet nästan varje kyrkomötesperiod. Det vittnar om två saker (minst). De nya ombuden orkar inte alltid läsa in sig på vad som varit anhängiggjort under tidigare perioder (inte ens åren före…!) Och så är frågan erkänt svår, bl.a därför att det finns så många olika typer av församlingar.

Nu blir i alla fall det direkta valet huvudalternativet. Församlingens röstberättigade medlemmar väljer församlingens kyrkoherde. Jag tycker att det är en god princip, det är viktigt att få påverka och det är livsviktigt för en kyrkoherde att han har församlingens medlemmars förtroende.

Den andra möjligheten är att valet är indirekt, dvs att förtroendevalda väljer efter att ha anhållit därom av domkapitlet. I stora församlingar – åtminstone i en del stora församlingar – tror man att detta är ett bättre sätt att få fram en god kyrkoherde. Kanske, inte minst om man betonar den administrativa sidan.

Den andra stora frågan gällde alltså diakonatet. Beslutet blev att frågan går till kyrkomötet för ny behandling av vissa frågor (ordination mm). Konstitutionsutskottet och lagutskottet (vars betänkande utgjorde grund för behandlingen) såg litet olika på hur många grupper som ska höra till denna ”tjänst för diakonin”.

Teologiskt är det nog ännu grumligt. Argumentationen flyter fritt mellan det treledade ämbetet och en ”andlig tjänst” som man vigs till. I Konstitutionsutskottets betänkande motiveras vigningen bl.a med hänvisning till CA XIV som behandlar frågan om rätt kallelse (vederbörlig kallelse, rite vocatus) av präst. Det är nog en blandning av anglikanska och pragmatiska ingredienser, men med linjer till den gamla kyrkan och för all del också luthersk teologi på någon punkt.

Genom att den ändå går vidare till ny beredning ville jag inte börja bråka, utan svalde liksom mina konservativa bröder. Jag har inte något emot att man gör tjänster inom diakonin mera församlingscentrerad och mera medvetet till en vigning-välsignelse, men de starka betoningarna av ”ämbetets karisma” och biskopens handpåläggning, som biskop Matti Repo gav uttryck för, är nog inte riktigt luthersk teologi, tycker jag.

Men låt inte detta uppfattas som misstänktlighet mot en av våra finaste grupper av medarbetare: diakonissor och diakoner, ungdomsledare osv. I den mån som man går ”för långt” i profileringen av diakoniämbetet (man talar om ordo) som ett liturgiskt ämbete, med uppgifter också i gudstjänsten, kommer den egentliga diakonala insatsen att försvagas, vilket är mycket illa. Jag ser inte något problem att se uppgifter i en gudstjänst, men jag tror att detta fortfarande är en ”blandfrukt” av många teologier, och det praktiska problemet blir ju att den som är i tjänst på söndagen måste ta ut lediga dagar under veckan. 

Om allt detta finns det mycket skrivet, dokumenten finns och kommer på kyrkans hemsida (kyrkomötets).

Som en av de stora utmaningarna nu, trots att den inte är den viktigaste frågan, ser jag den kommande kommunreformens konsekvenser för Borgå stift. Vi måste vara beredda och förekomma snarare än förekommas.

Kyrkomötet har präglats av den polarisering som finns i kyrkan. I många talturer framfördes krav på att man inte ska använda missionsmedel som utpressning i den teologiska och andliga diskussionen. Detta kommer att drabba.

En liten kryddad avslutning blev det också för oss i Konstitutionsutskottet, när en av medlemmarna, som fått till uppgift att tacka ordf. biskop Peura, passade på att starkt och dominant kritisera de konservativa medlemmarna i utskottet, något som mina finska bröder fann mycket sårande. Jag var då (till all lycka) på ett annat utskottsmöte (expeditionsutskottet) och hörde inte talets början, men har fått det refererat.

Bara för att alla ska förstå att situationen i kyrkan är svår och behöver Guds egen lösning.

Jag framför också här till eventuella läsare mitt tack för förtroende som visats mig under 28 år (drygt). Nu vill jag använda den tid som Gud ger mig till att träffa människor, be med dem, tala med dem och förkunna Guds Ord för dem. Jag blir mer och mer övertygad om att Guds rike byggs nerifrån.

Mitt tack går också till den svenska gruppen. Även om vi varit djupt teologiskt splittrade i vissa frågor, är vänskapen god. ”Trofast är Han, som kallar er, Han skall göra det.” 1 Tess. 5:24

Henrik