Henriks kommentarer

I dagens Hbl (söndag) finns en artikel, skriven av Erik Wahlström, tidigare chefredaktör Hbl. Den har rubriken Kvinnornas GUD.

Ovanför rubriken står det ordet VETENSKAP, som kanske nog är en delvis missvisande rubrik. Man kunde snarare ha skrivit debatt, eller kanske till och med trosbekännelse. Ingen skall dock i detta inläsa något förnedrande. Ingen intention finns hos mig att förringa skribenten eller hans artikel. I hög grad, men inte helt, bygger den ju dessutom på vad andra skrivit, bl.a på redaktörerna (Outi Lehtipuu och Pauliina Kainulainen) som tillsammans med några andra skrivit boken Näen Jumalan toisin.

Rubriken Kvinnornas Gud tror jag att egentligen är missvisande. I en mening är den ju saklig, därför att den behandlar feminismens gudsbegrepp. Men i en annan mening är den säkert missvisande. Många kristna kvinnor tar nog avstånd från den syn på Bibeln och på Gud som den renodlade feministteologin står för. Och omvänt, tyvärr har också många män en syn på Guds Ord som är i linje med den syn som framkommer i boken Näen Jumalan toisin.

Gränslinjen går dock inte alls mellan kvinnor och män, utan mellan kvinnor och män och kvinnor och män.

Jag tror att en av artikelns stora nervknutar finns i olika syner på Bibeln, som kan beskrivas med orden spegel eller Guds uppenbarelse. Med andra ord: är Bibeln bara en spegel av sin tillkomsttid, en spegel av samhället i varje tidsskede, eller är den en uppenbarelse, ett uttryck för vad Gud har kungjort för sina tjänare?
Att Bibeln är skriven ”på människosätt” är utom all diskussion.

Wahlström skriver:

”Bekymrade troendes brottning med de här texterna påminner ibland en utomstående iakttagare om en person som sitter i ett hörn och slår sig själv i huvudet med en hammare. Han försöker rikta in slagen så att de gör så lite ont som möjligt. Men vem har bett honom att alls slå sig i huvudet? Han kan sluta när han vill. Han behöver inte ta Bibeln så allvarligt.”

Och litet senare:

”Ett bra sätt att sluta slå sig i huvudet med en hammare är att utgå ifrån att varje text i Bibeln är ett barn av sin tid – i själva verket många tider som omspänner 1800 år – och måste bedömas i sin historiska kontext. Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta i dag.
Men domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv. Det är just denna fria attityd som mannen vars tro ’bygger på fast biblisk grund’ avskyr.”

Låter detta bekant? Sannerligen. Wahlström är bara ärligare och lindar inte in det i förmildrande eller frommare fraser. Tre satser, som man ofta hör i den kyrkliga debatten idag.

(1) Man behöver inte ta Bibeln så allvarligt.

(2) Man har alltså rätt att ignorera ställen som är irrelevanta idag.

(3) Domaren som avgör vilka ställen som är irrelevanta är man själv.

Tre klara slutsatser. Men föga vetenskapliga, utan subjektiva, ett slags eget credo.

När Wahlström (läs hela hans artikel för att ge honom rättvisa!) talar om mansgrisen Jahve, är det mitt i all sin hemskhet en logisk konsekvens av den selektiva metod han följer, där han själv är domaren som avgör vad som är irrelevant. Man kan kanske fråga sig varför den kloke och beläste skribenten inte konsulterar det myckna seriösa som skrivits i ämnet, om vi t.ex. tänker på NT:s kvinnosyn och gnosticism? Allt från prof. Jukka Thuréns installationsföreläsning (finns publicerad i Teologisk tidskrift) till mycket annat.

Jag kan inte låta bli att komma med några små slutsatser.

Vad Wahlström beträffar kommer jag osökt att tänka på vad som sades om filosofen Hedenius i Sverige: ”Han är olyckligt kär i Gud.” Jag ber om ursäkt om uttrycket är för personligt, och för känsligt. Min avsikt är bara att försöka uttrycka det faktum att den gode Erik Wahlström inte är en kyligt arbetande, logisk vetenskapsman.
Han är inte ”en utomstående iakttagare”, och inte heller en som ”kan sluta när han vill.”

Han avslöjar sig snarare som en religiös brottare, som brottas med sådant som han inte kan bli fri från. Det väcker hos mig respekt och sympati, hur underligt det kan låta med tanke på det han skriver.

Men samtidigt, indirekt, var det han skriver om för mig något av ett kvitto. Det (be)visar att mycket och aktuellt bollande med gudsbilder, med feministiska ståndpunkter, är ett självval, ett ställningstagande oberoende av och utanför de bibeltexter, som kyrkan redan i sin bekännelseparagraf bundit sig vid.

Naturligtvis gäller att Skrift skall med skrift tydas, och att Bibeln skall läsas utifrån sitt centrum, Kristus. Varje text skall förstås utifrån sin tidshistoriska kontext.

Men detta sistnämnda är inte allt. Aposteln Petrus har med några centrala ord uttryckt vad den kristna Kyrkan bekänner:

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i. 1 Petr. 1:10-12

Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 2 Petr. 1:19-21

”Kvinnornas Gud” är inte Bibelns Gud. Bibelns Gud är heller inte ”männens Gud”.

Vi kommer inte längre än till Bibelns ”Jag är den jag är”, dvs svaret finner vi bara genom Guds självuppenbarelse i Kristus, Honom som Moses och profeterna har skrivit om, Honom, som apostlarna hade funnit. Eller skulle man inte också skriva att Kristus hade funnit apostlarna. Det är nog den historiska sanningen.

I apostlavalet finns också nyckeln till att vi till Moses och profeterna kan foga det apostoliska vittnesbördet.

Det är detta ord, detta Guds Ord, som har tänt människor i alla tider, som har vunnit deras hjärta och förvandlat deras liv. Det är ett obestridligt faktum.

Det är om detta Ord det sägs att det är ”mina fötters lykta och ett ljus på all min stig”.

Henrik