Henriks kommentarer

Jag lyssnade igår på en – av allt att döma – bandad gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Gudstjänstens särskilda tema var Lina Sandells psalmer.

Lina Sandell föddes 1832 och dog 1903, denna gudstjänst firades till 100 års minnet av hennes dödsdag.

Några korta kommentarer om en gudstjänst som var en fullträff, förutom kanske litet onödiga moderniseringar av hennes klassiska psalmer, men låt gå, väl framförda de också!

För det första konstaterade predikanten, vars namn undgick mig, att av 10 i topp psalmer, de käraste psalmerna, finns flera av Lina Sandell-Berg. Både i Finland och Sverige finns åtminstone tre kända psalmer av Lina Sandell bland de mest älskade:

– Blott en dag
– Tryggare kan ingen vara
– Bred dina vida vingar

Predikanten konstaterade att också musiken är en av de faktorer som bidragit till att just dessa blivit så populära. Om t.ex. Bred dina vida vingar hade sjungits till samma melodi som Befall i Herrens händer hade psalmen knappast blivit så populär.

Han menar, och det är lätt att instämma, att det givetvis är kombinationen, men också texten och den trygghet som texterna förmedlar, som gör psalmen så älskad ännu nästan 150 år senare.

Ett annat märkligt drag är just hur den hårt drabbade Lina Sandell skriver om trygghet. Hon är egentligen väldigt existentiell och kontextuell i sin diktning. Hennes far, prosten Sandell, drunknade inför hennes ögon i Vättern, när Lina var en liten flicka. Hennes man satt fängslad för olyckliga affärer något år, men ett år som Lina Sandell upplevde mycket tungt.

Ett tredje drag, och inte så smickrande för oss män, men något som inte skall döljas, är hur Lina Sandell ofta skriver om också det moderliga hos Gud. Ursprungligen lydde en textrad i första versen av Blott en dag ”Han som har mer än moders hjärta” men efter diverse friseringar (manliga) så byttes orden ut mot ”han som bär för mig en faders hjärta”. Ändå är det kanske ord som ”Som en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13) eller ”Kan väl en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt” (Jes. 49:15, KB 1917) som har påverkat Lina Sandell.

För övrigt har psalmen Blott en dag friserats av författarinnan (år 1872 vill jag minnas), efter att Oscar Ahnfelt skrev en melodi som krävde en stavelse till per rad (originalet var En dag, ett ögonblick i sänder).

Också i psalmen Bred dina vida vingar har vi det moderliga i hönan, som skyddar sina kycklingar under sina vingar (det är alltså inte änglavingar, utan hönans vingar som Lina Sandell skriver om):

Bred dina vida vingar, o Jesu över mig
och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig.

Så lydde originalet, som senare friserades.

Men ett memento för många modernister är att när människor anno 2006 i Finland och Sverige väljer favoritpsalmer, särskilt i livsskeden när de behöver tröst och trygghet, då är det Lina Sandells Blott en dag, Tryggare kan ingen vara och Bred dina vida vingar som gäller.

Många förnyelsekommittéer har missat detta. Utan att därmed säga att det inte också finns annat och nyare material som kan vara människor till tröst.

Men säg mig vilken av dagens andliga sånger/låtar som kommer att överleva i 150 år och hålla sig högst på listan!

Henrik

Pelle Poluha, som jag tidigare citerat på denna blogg, har uppmärksammat en ledare i Dagens Nyheter idag (26.6), skriven av politiske cheredaktören P J Anders Linder.

Under rubriken ”Egentligen är vi inte överens” skriver P J Anders Linder om den svenska konsensuskulturen på ett sätt som är helt relevant också hos oss, på andra sidan ”pölen”:

Det har blivit högre och lägre i tak i debatten. Stick-inte-ut-kulturen är fortfarande förfärligt stark i vårt land, men på individ-nivå har det blivit lite friskare takter. I alla fall bland dem som debatterar mer eller mindre på heltid. Vänstern och det politiskt korrekta fortsätter att dominera, men även andra kommer till tals. Världskapitalismvännen Johan Norberg var de stora debattsidornas flitigaste medarbetare 2005; i kulturradikalismens Expressen skriver Marie Söderqvist mot strömmen om familj och fri abort, och i arbetarrörelsens Aftonbladet gisslar Johan Hakelius statskramare och prussiluskor. Det hade inte gått för sig förut.

Och han fortsätter:

Men om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den. Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon. Partierna trängs i mitten. Chefer i förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare.

Tänkvärt.

Henrik