Henriks kommentarer

I de diskussioner som hittills förts under biskopsvalet , är det några tankar och åsikter som oroar mig (andra har sedan bekymmer med det jag har sagt).

För det första undrar jag vilken vår syn är på andra religioner, och vad och under vilka förtecken vi skall missionera och evangelisera bland sådana som inte är kristna. Jag är sorgsen över att ingen hade svarat på valmaskinens fråga fyra med alternativ ett! Vi talar ju inte här om hur vi skall förhålla oss till andra människor, bekännare av annan tro eller ateister, med vilken attityd vi skall närma oss dem, utan vad vi tror om Jesus: är han den bästa (mest fulländade) eller den enda vägen till Gud? Är Han det enda namnet, eller finns det andra namn som kan rädda oss, frälsa oss? Bör vi missionera? Gäller missionsbefallningen endast om människor inte upplever att vi ”prackar vår tro” på någon??
Att vi skall förhålla oss till alla människor med respekt och uppträda taktfullt är för mig (liksom för alla kandidater) en självklarhet, som jag inte ens skulle behöva nämna i sammanhanget.
Nu handlar inte detta om hur man ”råkat” svara. Jag söker inga billiga poäng på grund av någon formulering, där den som svarat avsett en litet annan aspekt. Alla skall få tid att svara. Men frågan får ingen av oss komma förbi. Den är livsviktig. För om vi missar där så är kyrkans ryggrad bruten. Jag har fått flera berättigade reaktioner på grund av detta, men jag tror att det är viktigt att först reda ut vad var och en menar. Jag medger dock att jag tycker att svar nr 1 i all sin rättframhet är det enda tänkbara svaret, om man verkligen talar om kristendom i förhållande till andra religioner. Jesus är den enda vägen, det enda Namnet (Apg. 4:12).

För det andra förvånar det mig vilken ställning kyrkomötet får hos lutherska teologer och präster. Om kyrkomötet besluter det eller det, så är det bara att lyda, också om det gäller något som i Guds Ord är klart utsagt! När det gäller välsignelse av homosexuella par har flera kolleger konstaterat att man då måste acceptera det. Detta kan jag inte för mitt liv förstå. Var det inte en viss Martin som lärde oss att kyrkomötet kan ha fel…?

För övrigt: om man utgår från denna tes, att kyrkomötet förverkligar Guds vilja när man under bön har arbetat med olika frågor: vilket kyrkomöte var det då som var uttryck för Guds vilja t.ex. i ämbetsfrågan? Frågan behandlades fyra ggr och först fjärde gången uppnåddes kvalificerad majoritet. Varför dög inte det första beslutet? Eller andra? Eller tredje?
Inte kan lärofrågor behandlas så att man sträcker upp händerna efter kyrkomötets behandling.

Och så märker man ju att det är svårt att säga ja eller nej, man gömmer sig bakom formaliteter som utredningar och frågeställningar. Är inte frågan om homosexuella relationer (utlevda) tillräckligt klart behandlad i Nya testamentet? På den frågan bör man kunna få ett rakt svar.

Henrik

Till det typiska för detta biskopsval hör också att personer som inte hör till vårt stift kommer med synpunkter och försöker påverka valets utgång. Jag tycker faktiskt att det inte riktigt hör till god ton att blanda sig i ett val som man inte har något att göra med, låt vara att det som sades om vederbörande kandidat mycket långt kan stämma. Men nu är det Borgå stift som väljer biskop, inte andra stift. Hur skulle det ha uppfattats om vi hade kommenterat någon kandidat när ärkestiftet nyligen valde biskop? Även om prof. Seikko Eskola inte är vem som helst, och utan tvekan väl orienterad om situationen i Borgå stift. Dessutom är han en person som känner den kandidat han talar för, men ändå tycker jag att principen att diskutera kandidater i ett annat stifts biskopsval är diskutabel. Seikko Eskola meddelar öppet att han inte tillhör Borgå stift, vilket också bör noteras, till hans fördel. Han försöker ju inte dölja detta, vilket naturligtvis inte skulle gå i ett stift där alla känner alla på något sätt.

I en del tidningar har kritiska insändare ingått där några av oss fått oss kring öronen. Det hör väl med till bilden. Personligen är jag inte odelat glad över insändare som mera tar fasta på att svartmåla någon kandidat än att framföra argument för den egna kandidaten. Jag avser faktiskt något som gäller alla biskopskandidater.
Däremot tycker jag, utan att någon frågar mig om det, att det är helt motiverat att olika stödgrupper (som nu i Kp) framför argument för sin kandidat.

Med tanke på ”livet efter detta” är det viktigt att alla turer i långdansen sker sakligt, och att vi går fram ”med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i den vänstra”.

Henrik

–> Seikko Eskola skriver i denna veckas nummer av Kyrkpressen.