Henriks kommentarer

Man börjar på olika sätt se att biskopsvalet närmar sig. Tidningarna skriver, insändarspalterna fylls av åsikter för olika kandidater, olika grupper propagerar för sin egen kandidat osv.

I det nyaste numret av Kp finns mycket man kunde kommentera. Det blir endast korta kommentarer, av många orsaker så. Jag har haft som princip att inte försvara mig själv. Ofta blir man provocerad att svara, men om det handlar om osakliga angrepp, är det inte meningsfullt att gå i svaromål. Om det däremot handlar om att förklara sig, kan någon kommentar vara på sin plats. Gränsen är svår att se (själv).

Håkan Hellbergs insändare i förra numret av Kp förvånade mig nog. Jag förenar mig i Stig-Olof Fernströms omdöme; det var banalt och direkt kränkande (vågar dock inte påstå att det var avsikten, men följden däremot). Han framställer situationen som om vi skulle betrakta kvinnor (och kvinnan) som en styggelse, som något orent och obehagligt, som man ungefär till varje pris måste undvika.
Ingenting av detta träffar! Fortfarande förundrar jag mig över vad allt man kan sätta sitt namn under. Jämfört med skolrådet Bengt Broos sakliga inlägg i ett tidigare nummer, där han konstaterar att övertygelsen inte bygger på illvilja, var det nog minst sagt märkligt att läsa Håkan Hellbergs analogi.

Börje Sandvik säger att han inte förstår hur jag tänker. Det är väl inte så förvånande, för vi har väl aldrig diskuterat med varann, åtminstone inte denna fråga. Han hänvisar till min tolkning av 1 Kor. 14, ett ord som jag för övrigt sällan hänvisar till. Så pekar han på Joel-profetians uppfyllelse på pingstdagen, en profetia som i första hand gäller VARJE KRISTEN, dvs det allmänna prästadömet. Detta visar hur diffusa begreppen är, vilket inte är en anklagelse riktad mot Börje Sandvik, utan snarare mot oss teologer och präster som inte lärt vad en ”präst” i en luthersk kyrka är (kanske därför för övrigt att vi inte vet det själva…)
Min argumentation kan Börje Sandvik få veta om han frågar, vet inte med säkerhet vem han är (Jeppo, Nykarleby?). Min argumentation bygger på klassisk luthersk argumentation: ämbetet har sina rötter i Jesu apostlaval och missionsbefallningen, och det är i första hand de texter som talar om ämbetet i NT som gäller, inte de ord som talar om det allmänna prästadömet. T.ex. ordet ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus” i Gal. 3 är ett ord som i diskussionerna i kyrkomötet fick en central plats – men det handlar ju inte om kyrkans ämbete, utan om alla kristnas enhet i Kristus! Men detta ord innebär ju inte att skillnaden mellan jude och grek, träl eller fri, man och kvinna upphävts.

Till diskussionen om motiveringarna för ämbetsteologin får vi återkomma i andra sammanhang, det är ju inte det beslutet som nu skall avgöras. Jag konstaterar bara att det nog finns teologiska skäl, mycket finns också skrivet.

Jag har på denna sida tidigare sagt att jag tror att den enda realistiska lösningen för att förhindra att den yttre kyrkogemenskapen spricker är att båda synsätten får livsrum i vår kyrka. Detta motsvarar inte någons teologiska position, det är ett försök till försonlighet, ett försök att låta en större enhet och enighet växa fram. Det skall säkert visa sig vad Gud välsignar – och det Han välsignar kan inte jag, eller någon annan heller, avvisa!

Det är förståeliga ord som Malin skriver. Jag måste medge att jag förstår att min person väcker blandade känslor och att en kvinnlig präst kan ha svårt att uppfatta mig som vän och kollega, och åtminstone inte som en förman. Det enda jag hoppas, oberoende av valet är att verkligheten skall vara bättre och mänskligare än den situation som man skulle kunna förvänta sig. Det har jag flere gånger upplevt i samtal med kvinnliga präster, jag har fått mycket ut av dem och jag tycker att vi har kunnat kommunicera och leva sakligt och vänligt. Vi har kunnat tala om svåra saker och ändå förstått varann. Sen hoppas jag att både Malin och alla andra kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte egentligen gäller dem som personer, utan kyrkans beslut. Jag har inga känslomässiga svårigheter att möta kvinnliga kolleger. Men, som sagt, nog förstår jag också de synpunkter som Malin skriver om, och finner dem faktiskt inte elaka eller osakliga.

Hoppas vi i stiftet inte slutar att tala med varandra. Och förhoppningsvis handlar samtalen inte bara om en enda fråga, utan om många. Om vi börjar med centrum för vår tro, kanske förståelsen kan växa också i andra frågor. Kanske vi en dag har en större förståelse än vi har idag.

Henrik

Den 12-13 september samlas biskopsmötet i St. Michel, bl.a. för att ta ställning till samarbete och arbetsledning, som beretts av en arbetsgrupp under ledning av biskopen i Esbo stift Mikko Heikka.

Arbetsgruppen har rätt så radikala lösningar. Man föreslår att man i kyrkan skall gå in för strängare disciplin när det gäller personer med traditionell ämbetssyn. Det gäller både präster och andra anställda i kyrkan. Man får ha en traidtionell ämbetssyn, en syn som är legitim, men man får inte leva enligt den, inte väja i någon arbetssituation, inte ens fast båda parter skulle kunna omfatta en annan lösning! Enligt förslaget skulle det också gälla undervisning o.dyl. Man skulle inte offentligt få undervisa om någon annan tolkning än den som kyrkan gick in för år 1986.

En av arbetsgruppens medlemmar, Keijo Rainerma, kunde inte förena sig i majorietens beslut. Hans ståndpunkt finns i princip i uppropet Konstruktiva lösningar, som utgår från att man inte skulle välja den hårda linjens väg, utan besinna sig. Uppropet, som nu har drygt 9600 (!) undertecknare, skall överlämnas den 8.9.2006, före biskopsmötets behandling av frågan.

Man kan för övrigt ännu underteckna uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi).

Om biskopsmötet väljer en mjukare linje innebär det att samtalsgemenskapen kommer att bevaras, även om det inom kyrkan säkert kommer att finnas profileringar, typ väckelserörelsernas verksamhet, gemenskaper och koinonior osv.

Om biskopsmötet väljer en mera kategorisk linje, kräver att den som blir präst i allt skall tvingas samarbeta även mot sin övertygelse, kommer detta att få stora konsekvenser.

Det är märkligt, tycker jag, att i en tid när man i samhället uppmanar till smidighet och lösningar som inte provocerar, lösningar som tar hänsyn till folks övertygelse, så ser kyrkan ut att gå en motsatt väg!

Nu är det skäl att knäppa händerna. Det är skäl att verka för en lösning som alla kan leva med, tills större klarhet och enhet finns i frågan. Det innebär inte att frågan för alla är oklar. Det betyder givetvis inte att det är egalt vad Bibeln lär.

Som jag ser det står kyrkan inför en av sina största kriser nu, och besluten de närmaste veckorna kommer att ha konsekvenser för långa tider framåt.

Jag tycker att man borde gå in för en moderat linje – man leder inte andligt arbete genom diktat! Det är i detta läge bättre att bevara den yttre gemenskapen, även om detta leder till profilerade grupperingar inom kyrkan. Samtalskontakten bevaras, och nya tider kan komma. Det är som i ett äktenskap i kris: en skilsmässa är alltid något mycket definitivt; ofta kan det vara skäl att inte vidta dramatiska åtgärder förrän man vet att det inte finns alternativ.

Som jag tidigare skrivit så förefaller de av Heikkkas arbetsgrupp skisserade lösningarna sakna proportioner: endast i elva församlingar av kyrkans många hundra har större problem rapporterats! Ingen av dessa elva församlingar finns för övrigt i Borgå stift.

Henrik, en av dem som i dagens läge inte kunnat få bli präst

P.S. För några dagar sedan samtalade jag med två teologer, som undrar om vägen vidare. Ingendera har någon chans att bli präst i vår kyrka.