Kvinnoprästfrågan är inte den väsentligaste i vårt stift idag, liksom inte heller den Heliga Andens kön, eller kyrkans inställning till olika former av sexuella förhållanden även om man de senaste åren har kunnat få detta intryck när man har läst kyrkpressens insändarspalt.
Så skriver Borgåbladet (enl. Hbl idag, har ej tillgång till originaltexten).
Det är egentligen ganska intressant. Har någon insändare påstått att dessa är de viktigate frågorna? Och såsom debatten kring biskopsvalet tydligt visar: vem tog upp ämbetsfrågan?
Men nog om den frågan nu.
Vad den Helige Andes ”kön” beträffar så tycks en gammal missuppfattning leva envist kvar. Låt mig försöka rätta till detta missförstånd.
Den egentliga diskussionen om den Helige Ande har aldrig gällt Andens kön. Frågan har gällt och gäller om den Helige Ande är en person, eller en opersonlig kraft, som i NT alltmer får personliga drag som det heter i kommentarerna till den nya bibelöversättningen.
Det bör heta den Helige Ande, eftersom detta uttryck är att betrakta såsom ett egennamn (detta uttryck är ett svar från Svenska Akademien på min fråga). Möjligen kan man börja säga ”Heliga” Ande, eftersom man säger ”Kära Herre”, men så länge man säger Evige Gud, Helige Gud osv kan man inte säga ”Heliga Anden”. Hur låter Helige Gud, helige starke Gud, Heliga Anden..??
Uttrycket ”den heliga anden” (med litet a, men omöjligt att höra detta lilla a) är infört av Jehovas vittnen på 1950-talet och utgår från att den Helige Ande inte är en person, Gud, den tredje Personen i den Heliga Treenigheten. Att säga den heliga anden – Bibel 2000 använder detta uttryck också med litet a (!) – är alltså teologiskt missvisande och egentligen blasfemiskt, även om säkert ingen kyrklig användare avser detta och alltså inte heller uttrycker detta. Men också Jehovas vittnen, som alltså har en annan lära om Gud, den Treenige, har haft sin representant i arbetet kring den nya bibelöversättningen.
Att man säger ”han” om den Helige Ande, vilket NT gör, är alltså inte ett uttryck för Andens kön, utan för att Anden är en person. Uttrycken Fadern, Sonen och den Helige Ande, som till sin språkform är maskulina, är inte att säga att Gud står närmare det maskulina, när Bibeln entydigt vittnar om att såväl maskulinum som femininum har lika gudomliga rötter.
Men vi skall forsätta att be Fader vår, att tala om Guds Son, och den Helige Ande, därför att Bibeln lär oss det.
Det finns en tilläggsaspekt på Andens namn. Den Helige Ande är som språkligt uttryck absolut och entydigt, i likhet med ”den Heliga Skrift”, som antydigt betyder Bibeln. ”Den heliga skriften” kan avse vilken bok som helst, som någon betraktar som helig: Bibeln, Koranen eller någon annan ”helig” samling skrifter.
Därför bör man säga den Helige, (ev Heliga, eftersom de gamla språkformerna på -e är försvinnande), så länge man säger Helige Gud och Evige Fader (uttrycket eviga Fader låter i mina öron negativt, som en kritik av det eviga hos Fadern), men dessa är enligt min mening språkligt utbytbara, när språket förändras. Men man skall inte säga ”den heliga anden”, som associerar till andar, utan tala i absolut mening om personen, den Helige Ande.
Att försöka införa någon könsindelning genom att sammanblanda ett ords språkliga genus med dess sakliga innebörd vitttnar bara om okunskap. På hebreiska är ”ruach” (Ande, vind) femininum, på grekiska är ”to pneuma” (ande, vind) neutrum. Att säga att den Helige Ande är femininum och Fadern och Sonen maskulinum är nonsens. I Guds väsen finns såväl maskulinum som femininum, efter som Guds avbild innebar att människan skapades ”till man och kvinna”.
För övrigt skulle detta leda till märkligheter. ”Shad” (bröst) som väl måste sägas vara ett kvinnligt attribut är maskulinum i hebreiska, liksom också ”rächäm” (livmoder), enligt alla större lexika. Många andra exempel finns.
Det är beklagligt om något slags maskulin copyright drabbat gudsbegreppet. Om vi män på något sätt har bidragit till detta är det ingenting annat än synd.
Borgåbladet aktualiserar kanske omedvetet också en annan fråga, nämligen att också påminna om Bibelns språkbilder av Gud som mor, t.ex. ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er”, Jes. 66:13. Se också Jes. 49:15 m.fl. Vi alla som fått erfara det i livet får en mycket talande bild av vem Gud är. Denna sida hos Gud har kanske förtigits, eller undanhållits. Dock så tror jag att sanningen kanske snarare är den att Bibelns språkbilder har fått en mera markant maskulin framtoning, och alltså fått en mera ensidig klang i en tid som objektivt måste sägas vara feministisk. Här är det svårt att uttrycka sig på ett sätt som inte uppfattas kränkande eller utmanande, men kanske man ändå vågar säga så mycket.
I Sverige, och också hos oss, har man betonat vikten av att använda ett inklusivt språk. Ord som ”Herre”, ”Fader”, ”Son”, osv. bör undvikas och ersättas av könsneutrala uttryck, heter det.
Jag tycker att man gärna i böner och tal också kan använda de många bibliska uttryck som finns. Men att låta Gud, Fadern och Sonen och den Helige Ande bli något slags maskulin egendom är förkastligt. Vi är nog alla, kvinnor och män, lika fjärran från Guds person och lika nära, älskade av himmelens Gud. Vi, både kvinnor och män, har samma relation till Gud, det finns inte något som helst företräde för något maskulint när det gäller människans relation till Gud. Varför Gud föddes som man, vet jag inte. Mig ger det inte i känslan eller tanken något företräde i min gudsrelation jämfört med kvinnors gudsrelation.
Vad Bbl skriver om vad som är de väsentligaste frågorna är sant. Viktiga frågor kan de vara, och svaren på dem från kyrkans sida måste vara biblsikt förankrade. Särskilt i ”vägskälstider” kan det vara viktigt att behandla också dem, men viktigast är – ja, det skulle för övrigt vara intressant att höra vilken fråga Bbl tycker att är viktigast, man läser alltid om vilka frågor som inte är det.
Knappast undrar någon över vad som jag tycker att är viktigast.
Men för säkerhets skull: ”Detta är evigt liv, att de känner Dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.”
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Stiftets viktigaste frågor – med Borgå mått
Biskopsvalet är – äntligen – undanstökat! Det blev en mängd tankar och kanske också litet sår i själen, som jag inte tänker tala med någon annan om än min HERRE och Skapare, och min i alla skeden ofattbart solidariska familj. Det är en bra och helande miljö!
Några saker som inte bara har anknytning till vad jag eventuellt känner, och som alltså hör till den privata sfären, vill jag dock skriva ner. Till den som inte orkar läsa det följande konstaterar jag bara att jag överlevt även om tillvaron blivit litet ”söndersågad”, vilka slutsatser som skall dras för mitt personliga vidkommande får jag och så småningom andra se. Till en del ser jag nog valet som ett personligt misstroendevotum, kanske inte ens så mycket utgången som omständigheterna och den ”behandling” jag utsattes för. Men jag är inte ”till salu”, det blir bara trevligare eller mindre trevligt, jag är en övertygelsens människa, som förhoppningsvis kan bevara min öppenhet och också beredskap att ompröva där så behövs. Men mycket av det jag har mött hör nog till kategorin av frukten känner man trädet, så förefaller det nu. Samtidigt vill jag bevara en vänskap med alla tänkbara parter – det handlar ju inte från min sida sett om att ifrågasätta denna.
Det har varit en besvikelse att möta den ensidiga offentlighet som media gett, där man mera har varit upptagen av det man själv vill skriva om, än att ge ens litet rättvisa åt det som en person vill stå för. Här har behandlingen i kyrkliga media i allmänhet varit mycket värre än i världsliga media. I den största (dagliga) finlandssvenska tidningen har ledarskribentens personliga utgjutelser, visserligen inte något nytt för mitt vidkommande, enligt mitt förmenande gett uttryck för en småaktighet och en partiskhet som en tidning som borde vara förenande inte skulle nedlåta sig till. Fördomsfullhet, förakt och ingen respekt för personlig integritet gäller – om man inte blir muslim eller mycket liberal. Detta är nog rätt beklämmande. Jag är nog inte unik i det avseendet, många andra har förvisso fått smaka detsamma.
En annan besvikelse har varit hur litet gammal vänskap (visserligen kanske bara 30-40 år) betyder för denna Enda Frågas skull, då upphävs allt annat! Människor uttalar sig som inte ens har en aning om min argumentation, om vad saken gäller. Vulgär propaganda, ryktesspridning, förtal – allt detta är något som man inte skall bemöta. Det är som att ”slåss med sotaren – ju mera man slåss desto svartare blir man…”
Valet är över, men dyngan är kvar…
Vad andra rondens diskussioner beträffar, så blev de nog mindre sakliga än första rondens diskussioner. De kom att kretsa kring ämbetsfrågan, alla försök att leda in diskussionen på kyrkans egentliga uppgift till trots.
I diskussionerna fick också STI (Teologiska institutet i Finland) förklenande omdömen, som inte baserar sig på sakkunskap eller kännedom om institutet. Sådant bör inte höra med till en debatt! Med två professorer i styrelsen, en docent i NT:s exegetik som undervisningsansvarig och ledare för forskarforum (ett högre seminarium där de som bedriver doktorandstudier får ventilera sina arbeten, i närvaro också av andra doktorer m.fl.), 4 teol. dr i styrelsen (utöver de redan nämnda teologieprofessorerna, av vilka en är t.f. professor med professorskompetens), och en fil. dr som suppleant. de flesta har doktorerat i Hfors och Åbo, någon i Tyskland eller motsv. Av föreläsarna har vissa dubbla doktorsgrader, och de teol. mag som undervisar har specialkunskaper i ämnet. Detta gäller även andra mag. än teologer. Men under åren 2004-2006 (alltså två och ett halvt år) har 67 lärare och föreläsare medverkat (inklusive kurshållare), och av dem har åtminstone 23 doktorsgrad!
En kritik av STI faller nog tillbaka på kritikern, för det handlar ju i väldigt många fall om sådana som undervisar och/eller forskar vid våra teologiska fakulteter…
En annan orsak till kritiken mot STI var orden på hemsidan om att en del av det som sägs i undervisningen vid våra teologiska fakulteter kan vara skadligt för tron. Nog måste man kunna säga det om t.ex. den bibelkritik som under många år framförts av också finländska exegeter. Därmed inte sagt att på långt när all undervisning i exegetik eller andra ämnen skulle falla under denna dom. Men exempel finns!
Detta nedskrivet bara för att ge rättvisa och balans åt en diskussion som gått ut i offentligheten. Att STI betjänar studeranden genom utrymmen och ett bibliotek som i detta skede har ca 17 000 böcker, många kursböcker osv och som representerar de mest olika teologiska skolor, är en annan viktig sida av STI:s verksamhet. Mot bakgrunden av att allt bygger på frivilligt arbete är det anmärkningsvärt att detta har kunnat byggas upp!
En annan otrevlig, oetisk och okristlig sida i andra rondens diskussioner var hotbilderna om en medkandidat. Tal i både radio, Tv och tidningar om kaos, rättegångar och massutträdelser ur kyrkan skulle skrämma, och gjorde det – kanske. Också i modifierad form blev det förkastligt, trots försäkranden att det handlade om ”rädsla” för att det kunde ske. Bättre skulle ett försonligt yttrande (om allas ansvar för kyrkans enhet och en uppmaning att inte förlora proportionerna) ha suttit. Detta har ju påtalats i insändare, som jag tacksamt noterar (bl.a Håkan Salo i Hbl).
Ett färskt efterspel är biskopens uttalande om att i något avseende skuldbelägga dem som talar om brist på biblisk och teologisk argumentation för ämbetsbeslutet som ansvariga (!!) för att somliga kvinnliga präster har fjärmat sig från den bibliska tron . Detta finner jag högst märkligt, men vill återkomma till detta sedan jag fått ta del av biskopens kommentarer. Men är det inte ändå så att var och en av oss är ansvarig ”coram Deo” som Luther brukade säga (=inför Gud) för vad vi själva lär och står för?
Det var också litet tragikomiskt ibland. När jag försökte dämpa diskussionerna om kvinnliga präster, också av hänsyn till att man inte ständigt skall orda om en fråga som ju djupt berör andra människor, blev jag av kolleger och andra beskylld för att inte svara! Min avsikt var att inte i onödan ”vrida kniven i såret” – för jag förstår att det handlar om svåra och personliga frågor. Jag har ju skrivit om frågan med jämna mellanrum, deltagit i debatter t.ex. i kyrkpressen, den som inte visste var jag står är nog inte särskilt väl orienterad!
Men ingenting i biskopsvalets diskussioner får leda till att någons tunga är klippt, i en kristen kyrka måste samtalet vara fritt. ärligt och öppet.
När detta är sagt summerar jag med att säga att jag fortfarande anser att vägen vidare skall vara
tillsammans när vi kan,
koncentration kring kyrkans andliga uppdrag,
förenkling, fördjupning och förlåtelse,
satsa på samtalet som ett viktigt format i kyrkan (bl.a genom utbildning i apologetik),
utbilda och ge ledaransvar åt lekmän, dela ledarskapet, ge påverkningsmöjligheter!
Nu gäller det att se hur kyrkans ledning hanterar denna situation. Efter biskopsmötets redogörelse, som på många håll uppfattas som lag utan att vara det, kan det bli trångt för dem som har en traditionell bibel- och ämbetssyn. Nu är samtalen med biskopar förda, över 11 000 personer (församlingsaktiva) har vädjat till biskoparna – utan resultat. Nu skall samtal föras och verksamhet bedrivas med den kristna församlingen. Kyrkfolket är vår viktigaste samtalspartner!
Om dörrar till prästvigning stängs i hemlandet, viket jag inte hoppas, skall man frimodigt söka den på andra håll. Detta skall dock inte ske lättvindigt. Men församlingarna både behöver och vill ha präster som håller fast vid den gamla bekännelsen! Detta är ingen krigsförklaring mot någon som tänker annorlunda. Må de verka och må vi verka.
Jag tror också att kyrkan måste förbereda sig på en omstrukturering med tyngpunkt på kompletterande nätverk, på en lättare och mindre byråkratisk organisation. Tag vara på folkkyrkans möjligheter, men inse att tiden redan har förändrats, att folkkyrkan inte kommer att överleva utan att ett paradigmskifte har skett.
Nu avgörs kyrkans framtid också av hur vi kan komma till rätta med varandra. Det är klart att det är majoriteten som nu i många avseenden kommer att bestämma om vi ryms med, även om ingen skall avsäga sig ansvaret för kyrkbygget i fortsättningen. Men allt har en gräns.
En person ringde mig och berättade om en dam som sade att ”deras präst” (på en finsk ort) är hotad. Prästen måste före årsskiftet meddela om han är villig att trotsa sitt samvete och fullt ut samarbeta. Han har så många vänner här och vi är beredda att betala hans lön, i en frivillig gemenskap, sade denna dam åt min vän. Varför skulle vi då både betala hans lön och betala deras lön som avsatte honom (genom att betala kyrkoskatt)??
Detta kan bli den mina som gör att kyrkan sprängs. Hennes fråga är ju ganska logisk!
Vårt stift kan i viss mening gå sin egen väg. Vi kan bli ett föredöme för hela kyrkan i att kunna hantera dessa för alla parter svåra och jobbiga frågor. Om vi vill. Vill vi inte det, finns det alternativ.
En kristen kyrka byggs inte genom att svåra frågor och oenighet får oss att tiga och sluta arbeta, utan genom att vi söker oss till Kristus och hans eviga Ord. Det är till detta kyrkbygge som Kristus kallar oss, för det är Han som bygger sin kyrka.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tankar efter valet