Henriks kommentarer

Diskussionen i Karleby finns på karleby svenska församlings hemsida för den som är intresserad:

http://karleby.forsamling.net/

H

När jag nu läste igenom texten finner jag det angeläget att påpeka två saker till:

Jag ändrar inte formuleringen i det tidigare inlägget ”brott mot kyrkans ordning”, men det var jag som ringde Saraviita och inte tvärtom (man kan få fel uppfattning av min text – han hade sänt sitt svar medan jag var ute och jag hade inte läst det då ännu, men vi gick igenom det också i telefon).

Prof. Saraviita var litet tveksam i sin text till prästvigningen, och var beredd att se tjänstemanna-ansvar där. Men det visade sig i samtalet att han hade förstått ordinationen som en utnämning, i stil med att en ordinand ges prästrättigheter, och inte som en gudstjänst, vilket det ju är fråga om. Det är själva ordinationsgudstjänsten vi talar om. Och då konstaterade han att det förändrar saken, då är frågan jämförbar med präst deltagande i gudstjänst.

I kyrkans lagstiftning framgår ju klart att också handboken skall vara i enlighet med kyrkans bekännelse. Formulären, särskilt de andliga, gudstjänsterna och därmed jämförbara, måste ju klassas som religionsutövning om något överhuvudtaget är det.

Henrik

Några tankar såhär ”dagen efter” det sista diskussionstillfället:

Jag tror att vi skall utgå från att vi kommer att ha olika syn på ämbetsfrågan en lång tid framöver. Därför tror jag att vi måste börja med att på ett praktiskt plan finna vägar att leva tillsammans, oftast tillsammans, så mycket som möjligt tillsammans. Genom förtroliga samtal, studium och bön kan vi finna något nytt.

Vi har drivits till en position där det förefaller som om det inte skulle finnas något som förenar. Så kan det ju inte vara. Varför skall vi – kanske gäller detta båda åsiktsgrupperna? – finna mera barmhärtighet utanför kyrkan än inom kyrkan?

Vem har gett någon rätt att förakta någon som har en annan syn? Knappast är det från Gud detta kommer. Vi har ingen licens att hata, inte ens om andra har fel och vi rätt – för att inte säga att det kan vara mera komplicerat än så!

Kan vi inte börja från noll, från det att erkänna vårt eget behov av Guds nåd, beskydd och välsignelse? Jag tror att den som själv vet med sig att ha fått sin skuld förlåten, finner gemenskapen med andra som behöver Guds nåd.

Känslorna kan svalla, de kommer och går, men de rättar sig så småningom efter det verkliga livet. På något sätt tror jag att man i detta skede ser för mycket ”antingen bra eller dåligt” på allt. Kanske det rentav hos oss människor finns mera både -och, både bra och mindre bra?

Må Gud hålla sin hand över oss alla. Jag hoppas vår kyrka alltid får vara ”ett verktyg i Herrens hand”. Den dag Herren ”flyttar ljusstaken från dess plats” är vi illa ute. Låt oss be att det inte skulle ske!

Henrik