Henriks kommentarer

I det aktuella betänkandet som kyrkostyrelsen lämnat till kyrkomötet (”tjänstemannarättspaketet”), heter det bl.a:

Pappisvirkaa koskeva kirjallinen varoitus, pappisvirasta pidättäminen, hakemuksetta eron myöntäminen pappisvirasta tai papin määrääminen menettämään pappisvirka ei olisi enää kurinpitorangaistus, vaan kirkon järjestyksen mukainen pappien valvontaan liittyvä tuomiokapitulin hallinnollinen toimenpide. Asian käsittelyssä tuomiokapitulissa voitaisiin noudattaa KL 19:7 §:ssä säädettyä suullista käsittelyä, katselmusta ja kuulemista. (s. 22)

Tehtävänsä nojalla piispalla ja tuomiokapitulilla on oikeus ja velvollisuus puuttua sellaiseen papin toimintaan taikka jumalanpalvelusten tai kirkollisten toimitusten hoitoon, joka ei ole kirkon järjestyksen mukaista. Tällaista voisi olla esimerkiksi jumalanpalvelusten pitäminen ja kirkollisten toimitusten järjestäminen yritystoimintana tai seurakuntien kanssa kilpailevana yhdistyksen tai muun yhteisön toimintana, johon pappi osallistuu.
Pykälän 5 momentti koskisi sivutoimia, joihin ei käytetä työaikaa. Niiden osalta viranhaltijalla olisi ilmoitusvelvollisuus. Tällaisen sivutoimen vastaanottaminen tai pitäminen voitaisiin kieltää. (s. 45)

Jag upplever att tonen i vår kyrka håller på att förändras, eller kanske snarare har förändrats. Betecknande är det faktum att man så ofta framhåller kyrkans ordning på bekostnad kyrkans bekännelse. Det är ju som under konventikelplakatets dagar!

Och att tala om att det kan handla om ”konkurrerande verksamhet” när någon förening ordnar gudstjänster, är beklämmande. Det som borde intressera biskoparna och kyrkans ledning är ju vad som förkunnas och sägs i dessa gudstjänster. Inte ser åtminstone jag på t.ex. frikyrkornas verksamhet som ”konkurrerande verksamhet”, också om de samlas på samma område, t.o.m. på samma tid. Om det når sådana som den lutherska kyrkan inte nått är det väl bara bra? Varför skall då den egna kyrkans prästers förkunnelse och gudstjänstverksamhet klassas som ”konkurrerande verksamhet”?

Nu understryker jag att läsaren skall bekanta sig med HELA innehållet i förslaget, några lösryckta citat kan ge en ensidig bild.

Men jag tycker att en grundlig diskussion nu bör föras om hela kyrkosynen, om hur vi skall ha det, vad som är rätt och vad som är fel. I denna diskussion skall Bibeln och bekännelsen vara utgångspunkten.

Jag uppmanar till öppen diskussion och till mycket förbön för alla som nu skall besluta om detta.

Henrik

Många gånger har vi de senaste tiderna utbytt tankar och åsikter om prästämbetet, om manligt och kvinnligt och mycket annat. Det som dock mindre har diskuterats, men som bör bli föremål för en grundlig diskussion, är biskopsämbetet.

En av vårt stifts ledande (akademiskt kompetenta) teologer sade vid en samling i Grankulla häromdagen att vi har en för biskopscentrerad kyrka.

Jag upplevde inte orden riktade mot någon speciell innehavare av biskopsämbetet, i vår kyrka (eller någon annan), utan mera detta att bl.a Borgåöverenskommelsen också kommit att innebära att en för en luthersk kyrka främmande betoning av biskopsämbetet gör sig gällande.

Jag motsatte mig, med ringa framgång, kyrkomötets majoritets åsikt att (på grund av Borgåöverenskommelsen) förutsätta att prästvigning alltid skall förrättas av biskop (det skulle jag för övrigt anse också om jag hade blivit vald, om nu någon trodde att det har med ”rönnbären” att göra). Jag motsätter mig givetvis inte att biskopen förrättar ordination, dvs prästvigning, det är helt klart att han skall göra det. Men vid förhinder för biskopen skall en präst kunna förrätta prästvigningen, så har det varit och så borde det vara.

Men förståelsen av vad en biskop i luthersk mening är, primus inter pares (den förste bland jämlikar) är rubbad. En biskop är en präst, och en av prästerna i ett stift kallas till biskop. Biskopsvigning är att fatta som en installation, inte som vigning till ett annat ämbete.

När man läser kyrkostyrelsens tjänstemannarättspaket, förslaget till kyrkomötet, som finns som Word-filer på kyrkomötets hemsida (www.evl.fi) kirkolliskokous, esitykset osv (vet ej om det finns på svenska ännu), så ser man hur oerhört man gör biskopen till en maktmänniska i stället för herde. Jag skall återkomma till detta, hur stark betoningen på ”biskop och domkapitel” är i förhållande till bl.a prästerna.

Nu har jag ingeting emot biskopar i sig. Tvärtom. Jag har sedan unga år lärt mig att högakta ämbetet och skriva HH Biskop, eller H. Biskop och säga ”Herr Biskop”, vilket kanske någon upplever gammalmodigt. För mig är det viktigt. Men det förutsätter att biskopen är stark – i Ordet, i att vara Guds Ords tjänare, inte en VD, utan en VDM (Verbi Divini Minister).

På samma sätt som när någon gammal dam ännu niger för mig (!!), så förstår jag att det inte är för min person, utan för det ämbete jag har mottagit. Men det förbinder mig (ämbetet, inte nigningen) att hålla fast vid Kristi Ord, annars skall man avsätta mig.

Det kan låta märkligt i någons öron, men vår kyrka (talar inte specifikt om något stift) och många kyrkor är liksom ”uppochnervända”. Det är församlingen, Guds folk, som är den stora enheten, och biskopar och präster är församlingens och Guds Ords tjänare.

Litet tillspetsat kunde man säga att det snarare är församlingen som skall vidta åtgärder mot biskop och präst, än biskop och präst vidta åtgärder mot församlingen. Naturligtvis är biskopen episkopos, tillsyningsman. Men han, och kyrkoherden, som egentligen är ett slags biskop, skall vara det i kraft av Ordet.

Nu har vi kommit till en obiblisk och en oluthersk situation, som inte borde kunna uppstå: församlingen vill kalla präster, men biskoparna vägrar viga dem! Med resultatet att de inte blir präster (eller att de åker utomlands, vilket torde ha skett igår, en finsk broder har ordinerats i Sverige, inom Missionsprovinsen).

Någon har sagt att församlingarna inte vill ha präster som inte kan samarbeta. Jag skulle tro att det mycket långt handlar om hur man framställer saken. Om man frågar en församling om de vill ha en präst som är ultrakonservativ och saknar samarbetsförmåga, svarar väl alla församlingar nej. Men om man säger att det är en troende präst, men en traditionell bibelsyn el. dyl och som vill arbeta för att människor skall komma till tro, så blir svaret ett annat. Jag hävdar inte att ordvalet är det första alternativet, men jag vet att man ofta talar om samarbetsförmåga när det handlar om teologisk övertygelse. Då handlar det inte om samma sak! Det är ju inte ämbetsfrågan som står i centrum för förkunnelsen, det är vad Jesus är och har gjort för oss som vi skall förkunna.

Situationen nu blir värre och värre, tycker jag.

Här måste församlingen höja rösten, den kristliga rösten!

Ta inte detta som något slags kyrklig anarkism, för sådant stöder jag inte! Inte heller uppmanar jag till olydnad eller ohörsamhet mot biskop, varken min egen eller andra. Vi har tvärtom i Ordet ord såsom 1 Tess. 5:12 m.fl. som talar om att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era föreståndare i Herren.

Men jag efterlyser en diskussion och ett studium av vad biskopen är, enligt Ordet och bekännelsen.

En blick på författningen visar att kyrkans förvaltning håller på att kantra åt fel håll. Det blir ”kommunicerande kärl” med samhället.

Visst skall en biskop vara ledare, och ha befogenheter. Men jag tror att både biskopar och präster måste besinna att vi är församlingarnas och kyrkans tjänare, och herdar, inte dess direktörer. Det kan hända att vi behöver påminnas om det, på ett uppbyggligt och sakligt, välmenande och samtidigt målmedvetet sätt. Kyrkan behöver troende herdar – präster och biskopar. Det har församlingen rätt att få och begära.

Henrik