Behövs inte?

17.5.2007

Domkapitlet i Åbo ärkestift ordnar prästvigning i juni. En av de konservativa bröderna fick höra att denna ordination undantagsvis är en prästvigning till vilken bara manliga ordinander tillsvidare har anmält sig.

Tacksam över att ett sådant tillfälle mot förmodan erbjöds honom och med biskoparnas ord i gott minne, att inga särvigningar anordnas, ”enda möjligheten är om det råkar bli en prästvigning med manliga ordinander”, tar han itu med frågorna inför en ev. ordination.

Han hade dessutom försökt ordna frågan genom att höra sig för om han behövdes. Han hade vocatio, dvs kallelse. Enligt vad jag erfar var något i denna kallelse öppet, förhandlingsbart, och det skulle ha kunnat ske (han skulle tjänstgöra som sommarteolog i en församling, vilket givetvis inte möjliggör ordination – men den frågan kunde ha ordnats).

Nu var detta aktuellt. Jag skriver var. Tyvärr. För han fick beskedet att ordinationsundervisningen hade påbörjats vid månadsskiftet april-maj och att den nästan var avslutad. Han fick därför inte plats till en prästvigning som om jag minns rätt skulle hållas omkring den 10 juni. Formellt ingick också detta med hans tjänstgöring i avslaget.

Vi har ofta fått höra att vi är omedgörliga, inte kan tänja oss ens litet, vara flexibla.

Hur är det med den saken egentligen?

Jag ser mycket allvarligt på detta, för det är ett av bevisen på att vilja INTE FINNS.

Han har familj att försörja, han har arbetat med studentarbete, han har återupptagit sina studier och nu har han äntligen fått sin teol.mag. Som drygt 40 år gammal. Nu arbetar han på annan ort och pendlar mellan hemmet och tjänsteorten som är för långt borta för att kunna åka hem så ofta.

Jag understryker att det kan ju hända att något annat i arrangemangen ändå hade omöjliggjort hans medverkan. Men möjligheten för en ”öppning” fanns.

Nu kan jag inte längre tiga. (Jag skulle för övrigt tro att det hade kunnat ordnas i Borgå stift, om situationen hade varit densamma, men man vet ju inte.)

Något måste nu ske, vi måste komma bort från detta.

I vår centrala bekännelseskrift, den Augsburgska bekännelsen, betonas att biskoparna inte har världslig makt över kyrkan:

”Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.”

Och litet tidigare heter det:

”Våra kyrkor begära icke, att biskoparna skola återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. De begära blott att biskoparna skola avlyfta orättmätiga bördor, som äro av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja.”

Jag vill genast påpeka att CA (Augsburgska bekännelsen) i detta sammanhang bl.a avser prästernas celibat mm, men frågeställningen är relevant genom att det handlar om lydnadskrav för en ordning som är i strid med den allmänneliga kyrkans sedvänja, och som odiskutabelt härstammar från ett senare datum, och som dessutom på goda grunder kan ifrågasättas teologiskt.

Om man t.o.m. lämnar den yttersta frågan öppen, med respekt för Guds suveränitet, med högaktning för andras åsikter i princip, med rädsla för att utan att inse detta själv ha farit vilse, kan man ändå hävda att den policy som kyrkans ledning nu driver inte bygger vår kyrka. Biskoparna har enhetens ämbete, men tyvärr har det i praktiken blivit något helt annat. Varje tänkande människa måste ju förstå att situationen i t.ex. Vammala hade gått att lösa med god vilja (se tidigare skriverier).

Det finns en aspekt till i våra bekännelseskrifter, som ju bl.a Lutherstiftelsen har läst och börjat tillämpa. I skriften Om påvens makt och överhöghet heter det:

”Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.

Nu är det viktigt att betona att jag citerar dessa ord för att peka på en teologisk princip. Jag påstår inte att bekännelseskrifternas historiska situation och dagens läge i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är analoga. Däremot tycker jag mig se tendenser som reformatorerna med Luther i spetsen nog sannolikt skulle ha reagerat mot i liknande ordvändningar. En av frågeställningarna är om församlingarna vill ha präster, och kallar dem, medvetna om deras teologiska position. Jag vågar påstå att vad ”evangelii lära” beträffar så är många av dem som nu förvägras vigning sådana som borde ordineras, medan flera av dem som nu är i tjänst inte skulle inneha prästämbetet i vår kyrka. Då talar vi inte i kategorier såsom trevlighet, åsiktsfrihet, tolkningsfrågor osv. Vi talar om huvudpunkterna i vår trosbekännelse.

Jag tror att utvecklingen kommer att leda till att prästvigningar ”utanför” biskoparnas jurisdiktion kommer att bli vanligare. Detta leder sannolikt till att präster som medverkar vid sådana vigningar kommer att mista prästämbetet. Men vad mera kan ske? Om dessa ändå är uteslutna, vilken skada kan ske? Jag tror inte att så många av dessa i första hand kommer att utträda ur kyrkan, de förblir ”glada kyrkoskattebetalare”, men de får inte räkna med ”andlig service”. De kan glädja sig åt att de är med om att understöda värdefull diakoni, och i många fall också fin andlig verksamhet. Men i längden kan inte alla de som har den traditionella synen på frågor som ämbetsteologi, samkönat partnerskap, kristendomens unika ställning bland religionerna mm. förbli passiva. Allt flera frågor kommer att utgöra skiljelinjer, på olika sätt och i olika grad.

En annan aspekt som hör med är att kristenheten, den internationella kyrkogemenskapen, bör vara informerad om vad som sker nu i Finland. Det får inte handla om förtal, men väl om information. Många kyrkor i kyrkofamiljen är säkert inte glada över den vändning som situationen nu tagit. Jag har redan hört flera personer framhålla detta.

Detta var ingen önskelista. Kanske är min bedömning av det som kommer att ske helt felaktig. Det kommer de närmaste åren att utvisa. Kanske uppstår ett nätverk av nya gemenskaper, med helt annan struktur än våra förvaltningsenheter. Det handlar ju om kristendomens överlevnad – och i ljuset av detta är ordet att ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom” säkert tillämpbart.

Men vattnet slutar inte rinna om en sten sätts i fåran för att blockera vattnets framfart. Då söker sig vattnet andra vägar.

Det må vi alla besinna, vi vanliga präster, och våra biskopar, som egentligen innehar samma ämbete, dock med skillnaden att en av deras viktiga uppgifter är att viga nya präster.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Behövs inte?

Ystäväni ja kolleegani STI:ssä dosentti Timo Eskola on kirjoittanut mainion jutun pastori Kyllä Kuuliaisesta. Oikeammin sanottuna hän on kirjoittanut Rajaseudun tuomiokapitulista, ja tuomiokapitulin 14 kohdasta.

Jokainen kirkollista keskustelua seuraava ymmärtänee asian jujun. Eskolan kaveri pastori Kuuliainen on kyllä aika suurissa vaikeuksissa verrattuna muihin pastoreihin. Eskolan satiirissa pastori Kuuliaisen pitäisi mm julkisesti tuotava esille että Raamattu on Jumalan Sana.
Ei siis puhuta mistään pikkuasiasta.

Joskus ihmettelee asioiden tärkeysjärjestystä. Kun intoa näyttää olevan (kirkon johdolla).

Lue Eskolan kirjoitus, vahva puheenvuoro! http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_connector&cid=1&Itemid=61&t=301

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Pastori Kyllä Kuuliainen

Är Kristus borta?

17.5.2007

Idag firar vi Kristi himmelsfärds dag.

Jesu liv med sina lärjungar innehöll många märkliga skeden.

Jesus hade stor framgång. ”Mycket folk följde honom” (se t.ex. Matt. 4:25, 8:1, 18; 13:2). Men ju närmare Golgata och den första påsken Jesus kom, desto mindre blev skarorna. Kulminationen kom i samband med fängslandet. ”Då övergav alla lärjungar honom och flydde”.

En treårig verksamhet, den mest speciella tid som funnits på jorden, slutade i att Jesus dog.

Var detta resultatet? Var det detta som GT:s mäktiga profeter hade profeterat om? Skulle allt sluta i fullkomlig katastrof?
Katastrofen innehöll många mindre, personliga katastrofer. Människor hade ”lämnat allt och följde honom”. Hur blir det nu, tänkte sannolikt många.

Ja, GT:s profeter hade skrivit om detta. Det är därför tryggt att läsa Bibeln, det visar att Gud också då hade allt i sina välsignade händer.

För Kristus var inte borta. Några dagar senare mötte de Honom igen.

Det var nog otroligt! Lärjungarna kunde inte tro dem som sade sig ha mött Honom, den Levande Herren. Först det personliga mötet med Jesus förändrade allt.

40 dagar av väntan och förväntan. Jesus uppenbarade sig, talade med dem om Guds rike. Sedan kom Kristi himmelsfärds dag. Man skulle kunna tro att denna dag var den stora sorgedagen, skulle lärjungarna vara tvungna att möte ännu en besvikelse? De som precis hade fått ”Jesus tillbaka”?

En sky tog honom bort ur deras åsyn, stär det i den gamla översättningen.

Är Kristus borta? Igen?

I evangelierna ser vi tydligt att Kristus är med. Jesus lovar enl. Matteus att Han är med ”alla dagar intill tidens ände”. Hos Luk. finns det både i evangeliet och särskilt i Apg. Hos Mark. finns det i det s.k. längre slutet (vv. 9-20), där det står att Herren verkade tillsammans med dem.

Men ett sista perspektiv, också i anknytning till de senaste tidernas kyrkopolitiska diskussioner. De är verkligt betungande för oss alla. På något sätt har djävulen fått frågorna och driver agendan. Låt oss se detta!

Kristi löften om närvaro är knutna till bönen och brödragemenskapen (Matt. 18:20), till Bibeln (Joh. 1:1-5, 5:39), till nattvarden (detta är min kropp, mitt blod, en delaktighet av Kristus 1 Kor. 10:16).

En alldeles speciell fokusering på mission och evangelisation, på uppdraget, är tydlig. Jesu starka löften om att lärjungarna inte ensamma fortsätter sitt liv är knutna just till uppdraget att förkunna evangeliet för allt skapat.

Har vi tappat bort detta mitt i alla diskussioner? Är det därför Kristus kan kännas så avlägsen? Beror det på att vi inte är upptagna av det som Kristus är upptagen av?

Tankar, som skulle behöva preciserande förtydliganden – å ena sidan, å andra sidan – som Du själv kan fylla i.

Men tankar som inte släpper mig. Må vårt huvuduppdrag vara att förkunna evangeliet, i ord, i toner, i liv!

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Är Kristus borta?

Situationen i Vammala är för många människor mycket förvirrande. Det blir inte bättre när man får auktoritativt kyrkligt håll meddelar att den uppstått därför att Rankinen inte kom till arbetet.

Detta är bara en del av sanningen. Jari Rankinen hade på förhand meddelat att han av samvetsskäl inte kommer att verka tillsammans med en kvinnlig präst i gudstjänsten. Situationen hade kunnat uppstå för nästan tio år sedan när Jari kom till Vammala. Han hade också erbjudit flera lösningar, som inte skulle ha inneburit några konflikter.

Följ med situationen i Vammala: http://rankinen.blogspot.com/

Vi får vara tacksamma för att Borgå stift åtminstone tillsvidare valt en annan väg. En väg där man inte vill tillspetsa, en väg där vi känner varann och åtmisntone försöker.

Men situationen i Vammala kan genom det drev som pågår bli situationen i kyrkan. Det ser inte särskilt ljust ut.

Jag tror fortfarande att det bästa receptet skulle vara bön och samtal, under tiden borde man låta frågan ”flyta” (kellua på finska, som valutan förr i världen) dock så att majoritetens åsikt inte kränks. Det svåra är bara att om det att andra i sitt hjärta tänker annorlunda upplevs diskriminerande, då blir det nog besvärligt.

Men så länge som biskoparna inte säger ett ord om den öppna förnekelse som förekommer bland oss präster, borde man inte säga ett ord om ordningsfrågor. Det visar nog i praktiken vad som är kyrkans viktigaste trossats idag. Ordningen är viktigare än bekännelsen.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Situationen i Vammala