Henriks kommentarer

Jag talade med en god vän häromdagen, en äldre prästbroder.

Han bekräftade det jag diskuterat med flera troende människor den senaste tiden. Utan att citera hans ord direkt (jag kan inte minnas hans formuleringar) anknöt han till ett ord som talar om att vi på ett sätt gått in i en ny fas av kampen för tron och för Guds rike.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!
Men ve dig, du jord och du hav,
ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede,
eftersom han vet att hans tid är kort.

Dessa ord i Upp. 12:12 tycker jag att äger sin relevans nu. Olika frågor driver oss in i ”olösliga” konflikter. Kristna människor anklagar varann. Prästbröders öde skall avgöras vid rättegångar. Det ena ger upphov till det andra. Den onda cirkeln är svår att bryta. Just det, den onda cirkeln!

Jag säger inte som förriga gubben att Gud låter det regna både över onda och över oss.

Jag säger endast att djävulen är verksam. Och att han bara kan besegras av Jesus. I Upp. 12:11 står det

De övervann honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord.

Nu är det skäl för oss alla att minnas detta.

Henrik

Mina ord om ”den teologiska undervisningen” i den förra kommentaren kanske kräver en kort precisering.

Orden skall inte förstås så att eftersom jag arbetar i Teologiska institutet i Finland (STI) så vill jag klämma åt våra teologiska fakulteter.

Jag anser naturligtvis inte att det går att i en sats betygsätta all undervisning vid våra teologiska fakulteter. I mina (kanske dunkelt uttalade) tankar finns det som min kollega Timo Eskola, docent i NT:s exegetik påpekat, att de olika problem som vår kyrka nu brottas med på ett märkvärdigt sätt tidsmässigt tycks sammanfalla med den tid när den mera radikala exegetiken dominerat det som kommit att bli en väsentlig del av också vår kyrkas prästutbildning (Räisänen m.fl.). Det är nog ingen tillfällighet att vår kyrkas teologer i fråga efter fråga kommer till helt andra, ofta diametralt motsatta, åsikter än teologer för bara några årtionden sedan. Här finns nog ett samband. Tro det eller ej.

Det finns skäl att stöda allt det goda som sker vid våra fakulteter. Inga generaliseringar behövs här, utan en saklig och vaksam diskussion. Det gagnar alla.

Men inom exegetiken finns det ur mitt begränsade perspektiv sett nog trender som jag inte kan hälsa med tillfredsställelse, även om ljuspunkter finns. Men svaret, som alla kritiker måste bemöda sig om (mig inbegripen), är upp till bevis.
Även här gäller ärkebiskop Simojokis ord om att dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi.

Så utmaningar finns för var och en som har tid, krafter och förutsättningar för att skrida till verket.

Teologi behövs! Därför behövs också teologer.

Henrik

Idag är det Pingstdagen, den Helige Andes dag, Guds dag!

I den tredje trosartikeln bekänner vi bl.a: …en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap (eller samfund).

Det finns inte alltfär mycket konsensus och gemenskap i kyrkorna idag, även om man enligt min mening inte får sätta likhetstecken mellan orden ”konsensus” och ”gemenskap”. En gemenskap kan finnas också om man i någon fråga eller några frågor är oense. Någonstans går gränsen givetvis.

För många förefaller situationen nu sådan att vi har målat in oss i ett hörn, från vilket vi inte kommer ut. De flesta antar att jag med detta ”vi” menar den grupp jag företräder. Det kan stämma. Men jag tror att om man seriöst analyserar läget så ser man att det gäller oss alla. Av vidstående finskspråkiga blogg ser man att situationen i Vammala har utmynnat i många överraskande och säkert oönskade situationer: nu har biskop Kari Mäkinen brottsanmälts (!), såsom ytterst ansvarig för situationen i Vammala.

Ingen har väl önskat en sådan utveckling. Man bör med Jari Rankinen fråga: kan vi inte komma överens? Förhandla? Är det detta vi vill?

Det är beklämmande, åtminstone för mig, att läsa om hur flertalet biskopar uttalat sig i fallet Vammala, Hyvinge och SLEY. En
finsk dagstidning talade i sin ledarspalt om besvikelsen över att man inte fått bevittna hängningen, och man avsåg då de präster som har den traditionella ämbetssynen. Ett fullkomligt raseri tycks råda. Medan flera kvinnliga präster förstår att detta inte har något med diskriminering att göra, är många blodhundar ute i trafiken.

För många har det blivit allt mera uppenbart att man i framtiden kan komma att vara tvungen att bygga upp en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. I vår bekännelse är det församlingen som behåller rätten att välja och viga sina präster. Gör inte biskoparna det, så finns det andra vägar!

Detta är inte ett hot. Alla som är insatta i problematiken är medvetna om detta. Det sker ju redan på sina håll. Det innebär ju att de som vill leva ”mjukt” och försöka hålla gemenskapen, kommer att vara tvungna att betala dubbelt: dels betala sin kyrkoskatt (utan att i allt få ”valuta för pengarna”, men stöda god diakoni och annat), dels också betala för sina pastorer och evangelister, som svarar för deras andliga vård.

Den dag det går upp att det här inte alls bara handlar om någon ämbetsfråga, utan om kristen tro och kristet liv, om omvändelse till Kristus, om efterföljelse, så kommer denna fråga att bli mycket aktuell.

Jag konstaterar att vi tillsvidare åtminstone har haft det ganska lugnt i Borgå stift. Detta är inget försök till inställsamhet, men nog ett erkännande åt biskop Björkstrand. Jag tror det har varit vist att inte provocera. Jag hoppas givetvis att Borgå stift kunde vara en vägvisare för hela kyrkan, att man kan finna vägar också i svåra situationer.

Men situationen kan förändras, också i Borgå stift. Det hänger nog mycket på om vi får nya präster, och om folk får leva ut sina övertygelse (som inte är en heresi) i praktiken, och försöka göra det så kristligt och vettigt som möjligt.

Från den plattform jag nu står på ser jag dock många nya orosmoln. Vår kyrka håller definitvt på att förändras. Det gäller framför allt synen på BIbeln. Och det hänger säkert samman med den teologiska utbildningen. Det gäller synen på tron, att medlemskapet inte räcker till himlen om jag inte tror på Jesus och blir en Kristi lärjunge. Att skriva så är inte att förneka dopets stora betydelse, tvärtom är det att förneka dopförbundet att inte leva i tro och i Kristi efterföljelse (..på det att jag skall vara hans egen…).

Nu behöver vi pingstens Ande. Jag erkänner och bekänner mitt eget behov av förnyelse och förvandling.

Jag tror att det bara är Gud själv som kan lösa denna svåra situation. Därför har vi alla anledning att idag bedja Kom, Helige Ande! HERREN och Livgivaren behövs, såsom Han alltid har behövts, för utan den Helige Ande finns det ingen kyrka.

Den Helige Ande för oss inte bort från Ordet, utan skall lära oss och påminna oss om allt som Jesus har sagt oss.

Är det inte just detta vi nu behöver?

Henrik

Jari Rankinen kirjoittaa blogissaan ajankohtaisia sanoja:

sunnuntai, toukokuu 27, 2007
Kuka viheltäisi pelin poikki?
Eilen Ilta-Sanomat ja tänään Aamulehti kertoivat, että piispa Kari Mäkisestä on tehty tutkintapyyntö. Tutkintapyyntö liittyy tapahtumiin Vammalassa: minut on kaksi kertaa määrätty toimittamaan messu yhdessä naispastorin kanssa enkä ole näitä messuja yhdessä naispastorin kanssa toimittanut. Pyyntö on lähetetty keskusrikospoliisin Tampereen yksikköön, joka tutkii asiaa. Molemmissa lehdissä kerrottiin myös, että Keski-Uudenmaan poliisi tutkii, tapahtuiko Hyvinkäällä naispapin syrjintä, kun naispastori poistui kirkosta kuultutaan, ettei vieraileva pastori toimita messua yhdessä hänen kanssaan.

Olen aiemminkin kirjoittanut: Kunpa löytyisi riittävän arvovaltainen ja päätösvaltainen taho, joka viheltäisi tämän pelin poikki. Miettisimme kirkossa vielä uudestaan, tätäkö tahdomme. Pelkään, etteivät tutkintapyynnöt ja rikosilmoitukset pääty tähän. Eikö asioita voitaisi ratkaista toisin? Eikö voitaisi sopia? Eikö löytyisi sellainen ratkaisu, ettei tarvittaisi poliisia? Tottakai toivon ratkaisua, joka antaisi tilaa kirkossa myös niille seurakuntalaisille, pastoreille ja muille seurakuntien työntekijöille, jotka uskovat papinvirasta omankin kirkkomme perinteen mukaisesti ja joiden toimintaa ohjaa tämä usko.

Rankinen on oikeassa. Tilanne on mieletön. Se on johtanut sellaiseen umpikujaan, josta paluuta ei näytä olevan, tai löytyvän. Tai oikeastaan se löytyisi, mutta tahtoa ei ole.

Henrik