Henriks kommentarer

Den senaste tidens kyrkliga händelser har i alltför hög grad präglats av olika rättsprocesser.

Jari Rankinen åkte till Afganistan i väntan på att hans öde – eventuell avstängning eller något ännu värre – skall avgöras.

Vesa Pöyhtäri får så småningom veta vilka åtgärder domkapitlet i Uleåborgs stift skall vidta mot honom.

Ari Norro är misstänkt för diskriminering, och t.o.m. en förtroendevald, Pirkko Ojala, ordf. för SLEY:s lokalavdelning i Hyvinge, är misstänkt för diskriminering.

Man kan ju inte skratta åt detta, för det handlar om stort lidande och om en förföljelse från kyrkans sida. Och ändå är det något farsartat över detta. Tänk t.ex. att en dam, en frivllig, förtroendevald dessutom, som fyllt 70 år, skall som tack för sin tjänst hamna in i en process som är oerhört tung för henne och hennes närmaste. Hon är misstänkt för att diskriminera kvinnor (en kvinnlig präst i församlingen).

I alla dessa fall handlar det om personer som har den syn som kyrkan haft i århundraden. Dessa personer har inte ändrat uppfattning, inte åsikt. De har inte drivit ut någon kvinnlig präst (i Hyvinge var det den kvinnliga prästen som valde att gå). De har talat om och handlat enligt sin övertygelse, den som klämmen från kyrkomötet ger uttryck för. I alla ovannämnda fall var deras övertygelse och dess konsekvenser känd av alla parter. Dessutom har man försökt undvika att situationer som dessa skulle uppkomma.

Frågan är om inte detta närmar sig provokation.

Jag är dock den första att beklaga att en kvinnlig präst skall ställas inför den situation som den kvinnlig prästen i Hyvinge hade blivit sänd till. Så får inte någon part hantera frågan. Men man hade försökt undvika alla konfrontationer.

Det är skamligt med dessa processer, tycker jag. Nog kunde de lösas på annat sätt.

Det senaste är att khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, har fått två besvär på nacken. De har inlämnats till domkapitlet i Åbo stift. Inte ens Keijo Rainerma visste igår vad de gick ut på (i en kristen kyrka talar man ju inte först med varann..), men han misstänker att de har något att göra med vikarieutnämningen under hans tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten. Det tragikomiska är, om detta stämmer, att domkapitlet inte beaktade ett enhälligt kyrkoråds förslag utan utnämnde en annan (av kaplanerna) till t.f. khde. Rainerma jävade sig för övrigt och deltog inte i det enhälliga beslutet.

Ovanstående uppgifter om Rainerma är alltså preliminära, och måste kunna bekräftas. Besvär har inlämnats, men vad och varför, och av vem, är delvis oklart. Om de gäller en situation som genom domkapitlets beslut inte är relevant, frågar man sig vad det meningsfulla i detta handlar om.

Vad tycker du, bästa läsare om detta? Är det så en kristen kyrka skall agera?

Kan ingen stoppa eländet?

Reagera!

Henrik

En iakttagelse om jag gjort, och med vilken jag inte vill kritisera eller göra någon missmodig, är att vi (skriver vi) i församlingar och i de kyrkliga rörelserna i hög grad sysslar med verksamhet, på något sätt med att hålla systemet flytande. Vi satsar på att skapa trevliga och givande tillfällen för dem som är med.

Bra så långt.

Men en växande oro ser känner jag dock. För en väsentlig sak är borta, eller nästan borta: missionen. Jag avser inte bara ”yttre mission”, på det området finns både glädjande och oroande tendenser. Till det mest glädjande hör att träffa unga barnfamiljer som med stor förväntan väntar på att få (!) åka ut till missionsarbetet, ofta i länder där det inte är helt tryggt eller närmelsevis tryggt att leva som missionär. Fantastiskt! Glöm inte dem i dina böner!

Men med mission måste man också avse dagens Finland. Missionsfältet har kommit hit. Dels har vi många bekännare av annan tro, muslimer, buddister och många andra, som lever här dag efter dag utan att konfronteras med evangeliet. Snarare är hotbilden den att t.ex. islam sprider sig, att särskilt unga flickor och också unga män blir intresserade. Kanske ett psykologiskt fenomen, en förklaring, är att muslimer har en övertygelse.

Men mission är nog grundförutsättningen för att det skall bli något av kyrkan. Vi får absolut inte nöja oss med att hålla verksamheten i gång, vi måste finna nya vägar och gamla vägar (för det handlar inte alltid om metoder!) till att nå finländare som fjärmats från den kristna tron.

En särskild omsorg skall vi ha om unga vuxna.

Men det handlar inte först och främst om verksamhetsformer – då är vi där igen – utan om en rätt grundinställning. Missionsbefallningen är i kraft, men kyrkorna lever i hög grad som om den vore upphävd, eller ”paused”.

Men HERREN har inte upphävt sin missionsbefallning, inte bett oss sluta verka för att människor skall komma till tro.

Är Du en missionär? Är jag?

Det är bara den Helige Ande som kan göra oss till missionärer, och inte enbart ”verksamhetsledare” eller generalsekretare.

Grip du mig, Helige Ande,
drabba mig, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.

Psb. 118:1

Henrik