Henriks kommentarer

Mitt i sommarhettan sker det också i kyrkliga sammanhang sådant som nog borde ge anledning till olika slags reaktioner.

I Hbl intervjuas Jesusseminariets ena finska ”fellow”, Jarmo Tarkki, och där får man ”veta” vad forskningen anser om Jesu förkunnelse, vilka faktorer som påverkade vem och vad.

Det är berättigat att framhålla att denna grupp arbetat utgående från speciella premisser, och att de tillhör samma grupp teologer som t.ex. biskop Spong. Det finns mycket seriös litteratur som utmanar deras filosofiska förförståelse.

När får vi en intervju med t.ex. Richard Bauckham, författaren till Jesus and the Eyewitnesses?

Av olika anledningar hade jag missat lördagens Hbl, där ännu en gång ”de konservativa” både fick ros och ris. Till den första kategorin hör en insändare, som beklagar sig över att de konservativa får löpa gatlopp och att ofta i sig mindre frågor slås upp och görs till stora och svåra frågor.

Johan Karlsson skriver i en insändare några tankar, som också är ett uttryck för tankar som många har.

Ur en insändare i Hbl 26.7.2008:

Som svenskspråkig är det ju särskilt intressant att följa med vad som händer inom vårt eget stift. När man tar del av vad till exempel biskop Björkstrand skrivit får man uppfattningen att det allt oftare hänvisas till kyrkoordningen, i stället för att hänvisa till bibeln eller bekännelsen. Är det inte en biskops främsta plikt att just vara bibeln och vår lutherska bekännelse trogen? Inte kan väl en biskop sätta kyrkoordningen framom dessa båda? En biskop bör väl även annars vara en förenande faktor snarare än en som gått till kyrkohistorien som den som splittrat stiftet.

Johan Karlsson
Helsingfors

Nu är det nog en bedömningsfråga vilka opinionerna i stiftet är, vem som representerar vad. Men jag tror att dylika insändare ändå signalerar vikten och nödvändigheten av att nu verkligt noga överväga vad som kan göras för att återuppbygga enhet och förtroende inom stiftet.

Det märkliga är att t.ex. Halvar Sandell prickats i offentligheten trots att han försökt försvara den kristna tron. I ett annat stift har pensionerade prosten Liisa Tuovinen anmält att hon välsignat ett samkönat par i kyrkans (Esbo samfällighets) utrymmen.

Det är förvånande att ingen som helst protest hörs från kyrkoledningens sida. Man får nog det intrycket att dessa som utför dylika handlingar har en annan Bibel än vi.

De olika händelserna, till vilka det finns anledning att återkomma mera seriöst, vittnar om att vår kyrka nog nu lever i en allvarlig brytningstid. Den enda vägen vidare är att återvända till Guds Ord: ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

Kanske börjar sammanhangen klarna mer och mer. Det handlar om mycket större frågeställningar än en och annan mindre fråga, såsom frågan om kvinnliga präster eller kyrklig välsignelse av samkönade par.

Den stora frågan är om kyrkan lyssnar till Guds röst eller till tidsandan.

En läkare ska lyssna på patienten. Men han eller hon ska inte ordinera den medicin patienten vill ha, utan den som patienten behöver.

Någon invänder säkert att det är diskriminerande och otillbörligt att se på sina medmänniskor som patienter.

Men så är inte bilden tänkt. Vi är alla patienter och alla beroende av Guds vård och hjälp.

”Bibeln är den enda regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”

Detta har våra reformatorer betonat. Men detta håller alldeles på att glömmas bort i dagens kyrkliga diskussioner. Därför bör det sägas på nytt och på nytt.

Ännu en gång.

Henrik