Henriks kommentarer

Med anledning av diskussionen under förra inlägget, och utan att ifrågasätta det berättigade i brödernas artiga kritik mot mitt litet dunkla tal om ”en förlust för oss” i inlägget under detta (se nedan), vill jag avslöja orsaken till ordvalet: jag brottas ständigt med uppdraget:

”…göra alla folk till lärjungar…”

Detta är Uppdragsgivarens order till oss. Alla folk måste också innefatta ”alla människor”. Inte så att jag ska nå alla. Men uppdraget är riktat till alla, och vi får inte nöja oss med något mindre.

…all makt…alla folk…allt vad jag har befallt er…alla dagar…

Paulus skriver i Kol. 1:28-29 några ord, som jag för min del också får kämpa med. Verserna beskriver tyvärr inte vad jag gör, men nog vad jag skulle göra! Men det är denna grundton som är orsaken till att jag använde ordet ”förlust” i förra inlägget. Ur uppdragets synvinkel innebär varje människa som går bort en förlust.

”Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig.”

Henrik

Den kända finska fritänkarsidan eroakirkosta berättar några för oss intressanta uppgifter om dem som skrivit ut sig ur kyrkan:

8,6 % är 18-åringar (39% skrev ut sig den månad de fyllt 18)
55,7% är under 30 år
77,2% är personer under 40 år
91,3% är personer under 50 år

60,8% är män…

Sedan meddelas också något om orsaker till utträdet (men detta resultat är baserat på dem som uppgett en orsak):

Kyrkoskatten 34,2%
Religionslöshet och brist på tro 28,8%
Diskriminering av kvinnliga präster 17,4%
Kyrkans lära har fjärmat sig från Bibeln 5,9%

Några iakttagelser kan man kanske komma med.

För det första är det allvarligt och sorgligt att mer än hälften av alla dessa är under 30 år! Det måste leda till åtgärder! Varje människa är lika viktig, och varje förlorad medlem är en förlust för oss!

För det andra stämmer det inte alls som ofta sägs, nämligen att kvinnoprästfrågan har drivit bort de stora skarorna från kyrkan. 63% anför andra orsaker (kyrkoskatt, brist på tro). Men det ska också tas på allvar detta med 17,4% som irriteras över kvinnoprästfrågan. Dessvärre är nog verkligheten inte den som de som skriver ut sig fått höra (med tanke på dem som anför denna orsak).

För det tredje kan man notera att det stora antalet män är symptomatiskt. Jag tror att vår kyrka kommer att ”förkvinnligas”, och männen flyr fältet… Detta kan vara en känslig fråga för många, och jag vill gärna precisera mig litet. Det är ju kvinnorna som i hög grad burit vår kyrka, i förbön och arbete och stöd. Den skottske professorn Callum Browns analys av de kyrkor som kraschat är att det just är kvinnorna som tröttnat. De har blivit som män, religiöst indifferenta. Därför måste kyrkan också bemöda sig om att nå kvinnor på ett helt nytt sätt. Det passiva stillasittandet och åskådarens roll tillfredsställer inte längre. Detta bör vi besinna. Mångas svar är: ge oss kvinnliga präster och kvinnliga biskopar.

Men jag är, som känt, inte säker på att det är svaret. För hela denna process har inte lett till en ökad andlighet, tvärtom har människor under denna tid allt mera börjat vända kyrkan ryggen.

Låt mig i klartext säga att jag inte beskyller kvinnor för detta! Jag konstaterar endast att det tycks inte vara den nyckelfråga för kyrkans fortlevnad som man tidigare talade så mycket om.

Problemen ligger djupare.

I alla fall är det helt klart att kvinnor och män är lika viktiga, men kvinnan har haft en särskild betydelse för familjens kristna fostran. Nu har situationen förändrats, tror jag. Kvinnor orkar inte längre, eller vill inte längre ensamma dra lasset. Och det är nog förståeligt! Därför bör vi män träda till och tillsammans dela ansvaret för barns och ungas kristna fostran.

Men allt detta går inte att förklara med sociologiska eller statistiska uppgifter, även om det är klart att den finska hemsidan har erbjudit många ett instrument för sin besvikelse över kyrkan. Kanske också i sådana fall att de själva skulle ha mått bättre av ett förhållningssätt som skulle kräva ens litet mera övervägande.

Detta är framför allt ett uttryck för kyrkans andliga kris. Och den hänger inte i första hand samman med vad som hänt med människorna under denna tid (sekulariseringen), utan vad som hänt med oss kristna under denna tid.

Kyrkan måste bli missionerande. Hemma och utomlands. För att bli detta måste man gripas av det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

Det bästa som hela denna process kan resultera i är att denna ”ur kyrkan”-rörelse leder kyrkan till att bli som urkyrkan.

Då måste man börja från noll, nej inte ens från noll. Man började från minussidan. Man kämpade mot fördomar, mot falska rykten, mot förtal. Människor hade alternativ, och kristendomen skulle göra sig gällande som ett nytt alternativ. Allt detta skedde med livet som insats.

Men kristendomen var inget alternativ, den var Livet, för den Herre man förkunnade hade uppstått, Han levde och Han lever!

Fördriv därför inte en enda människa från kyrkan, uppmuntra tvärtom alla att verka i kyrkan och för kyrkan. Eller tydligare sagt: för Kristus, för då växer Kyrkan…

Kanske är svaret nu detsamma som då, i urkyrkan: ju svårare det blir för kyrkan, desto bättre blir det för kyrkan.

Henrik