Henriks kommentarer

Den som har ett offentligt ämbete, eller någon motsvarande uppgift, får finna sig i att hans eller hennes förehavanden granskas i offentligheten.
För den som inte blivit föremål för negativ uppmärksamhet känns frågan om riktig information kanske inte särskilt angelägen. Men för dem som märker hur andras uppfattningar om ens person helt styrs av vad som sägs i media är saken mindre angenäm, men ändå angelägen.

En sak är ju att den bild som media ger av en person inte motsvarar hela verkligheten. I bästa fall är den ensidig, den presenterar kanske endast någon aspekt. Varje människa är förmer än någon frågeställning. Verkligheten är mera komplicerad. I vår tid finns en tydlig tendens till skandalisering. Nyheter är skandaler. Så vinklas bilden av människor som senare är svår att förändra.

Det tyngsta är inte att bli kritiserad för det ena eller det andra, utan den desinformation som så ofta förekommer. Det är beklämmande att ofta konstatera att många inte bryr sig om att ta reda på fakta. Det gäller såväl representanter för medier som enskilda personer.

”Don’t disturb me with facts!”

I nyhetsförmedlingen angående pastor Halvar Sandell och den s.k. abortvideodiskussionen förekommer en mängd desinformation, felaktigheter och direkta lögner, som upprepas med jämna och ojämna mellanrum.

På Yles svenska hemsida (19.6) hänvisas till Hufvudstadsbladet, som skriver att pastor Sandell tvingade de unga att se på en video som visar en autentisk abort.

Sanningen är den att ingen tvingades att se något, det handlade inte om filmförevisning utan om ett inlägg i ett pågående samtal om det etiska i aborter, en del av en videolink som finns på en rikssvensk (laglig) hemsida på internet. En del konfirmander såg inslaget, andra gick genast och satte sig eller följde inte med. Inslaget visades endast i pastor Sandells laptop (bärbara dator), ingen duk eller stor bild alltså.

Det påstås också i samma nyhet att pastor Sandell anmäls till Domkapitlet. Inte heller det är sant. Föräldrar skrev ett brev till Församlingsrådet i Markus församling och sände en kopia till Domkapitlet (till kännedom).

På Domkapitlets senaste möte antecknades denna skrivelse till kännedom.

Före Domkapitlets sammanträde sände biskopen ett brev till Halvar Sandell där han bad om svar på olika frågor kring den s.k. abortvideon mm. Biskopen meddelade även att han konsulterar Statens filmgranskningsnämnd.

I offentligheten har påståtts (TV-nytt) att Halvar Sandell inte svarat på biskopens frågor.

Det stämmer inte. Jag har själv sett hans svar (som sändes rekommenderat till biskopen) – 5 sidor svar på frågorna och 5 bilagor, tillsammans 12 sidor text. Kanske jag för tydlighetens skull skriver att jag inte sett bilagorna och att jag såg texten (svaret på frågorna) först när den var färdig skriven.

Det har också sagts att biskopen har talat med Sandell. Tyvärr stämmer inte heller det. Biskopen har inte talat med Sandell under hela denna tid (enligt Sandell), den enda kontakten har varit brevet med frågorna samt en kort kommentar (email) efter TV-nytts felaktiga nyhet häromdagen att Sandell inte besvarat biskopens brev (biskopen bekräftar i ett mail till Sandell att denne nog svarat och att han naturligtvis inte har sagt att Sandell ej svarat).

Att biskopen kan vilja diskutera svaren, eller att han vill få ytterligare kommentarer, är en annan sak.

Jag skriver detta just med tanke på den desinformation som sedan utgör grunden för en bedömning av en människa. Nu just har Halvar Sandell blivit något av en ”spottkopp” i stiftet. Man får skriva nästan vad som helst om honom utan att ställas till svars! Skamligt!

Medierna upprepar varann, tyvärr utan att kontrollera uppgifterna.

En annan sak – och i själva verket en mycket större sak – är att själva huvudfrågan tigs ihjäl. Hur många gånger har inte t.ex. Paul von Martens vädjat till biskopar och andra att klart ta ställning i abortfrågan. Till synes förgäves.

Små liv kämpar för sin existens. Vem för deras talan? Det kan gälla barn med Downs syndrom (och vi har många härliga bevis på vilken glädje deras liv kan ge), det kan gälla fosterdiagnostikens diagnos (som kunnat vara helt felaktig!). Det kan gälla små liv som är resultatet av ett ”misstag”, en sommarnatt, en kväll med litet för mycket alkohol i blodet.

Allt kan lösas – men hur? Vilken rätt har det lilla livet?

Vi måste på allvar dra andra slutsatser än ”man kan ju alltid korrigera ett eventuellt misstag”. Detta så mycket mera som varje människa som lever inte blev föremål för motsvarande behandling… Vi måste leva så att abort inte blir ett alternativ. Med detta nya ansvar följer en mängd andra fördelar.

Många parerar sådana tankar med att tala om våldtäkter eller andra specialfall. Ingen vill dock förneka att det finns beredskap att tala om och möta olika svåra situationer. Livet är inte lätt, men livet skall alltid vara ledande princip.

Kvar står Guds ”du skall inte dräpa”. För människans skull.

Vad kan människan inför detta?

Inte ifrågasätta det, utan leva av det och för det. Och be Gud om förlåtelse och upprättelse där liv har ifrågasatts, utsatts, avbrutits eller på annat sätt begränsats.

Henrik