Henriks kommentarer

Mitt utgångsläge är kanske ett annat än Marthaförbundets. Jag har utgått från att vi i vår kyrka och i vårt stift har två stora åsiktsläger (con variazioni) och jag har sökt en lösning som skulle möjliggöra att vi försöker hålla ihop i en tid när alla krafter behövs. Jag har försökt säga att om det skulle gå så att jag blir vald, vill jag redan på förhand meddela att jag tror att vår enda väg framåt nu måste vara att kunna finna vägar för båda grupperna. Övertygelser är svåra att påverka i en hast och jag tror därför att en pragmatisk inställning behövs.

Jag erkänner att mitt förslag till lösning inte är optimalt vad prästvigningen beträffar. Även om jag inte tror att det är så avgörande vem som prästviger, så förutsätter ju detta att vi tillsammans söker och finner vägar vidare. Men det går att finna lösningar.

Prästvigningarna är trots allt inte en så stor fråga om man ser till biskopens arbete – och till prästens livsgärning. Men jag erkänner och förstår att den kan ha ett stort symboliskt värde. Min avsikt är verkligen inte att göra livet svårt för någon. Tvärtom har jag försökt kompromissa så långt det är hederligt. Jag försöker finna en försonad mångfald, som är realistisk, ärlig och ger möjligheter för alla.

Jag vill tillägga några korta synpunkter.

För det första så kan jag inte se att Bibeln i första hand uttalar sig mot sexuell orientering, detta gäller både heterosexualitet och homosexualitet, utan snarare hur man handskas med sin sexualitet. Det är klart att Bibeln talar för det monogama heterosexuella förhållandet, vilket inte längre anses vara självklart som i tidigare kulturer.

Jag tror också att det är lätt att påvisa sakligt att ett homosexuellt förhållande mellan samtyckande vuxna var känt redan under antiken, detta är ingenting som först vår tid har upptäckt.

För det andra är det tydligt att Paulus (Rom. 1, 1 Kor. 6, 1 Tim. 1 osv) inte talar om incest, pederasti, våldtäkt eller därmed jämförbara förhållanden. Naturligtvis tar hand avstånd från dessa. Men av texterna ser man att det handlade om parternas fria val, det fanns en överenskommelse, en frivillighet, som dock inte enligt Paulus gjorde det mera etiskt. Friviligheten måste ha en etisk riktning för att förstärka det etiska. Om jag säger att någon frivillig hjälper någon att misshandla en annan, och man kan påvisa att misshandlaren hade en frvillig medhjälpare, gör inte detta saken mera etisk. Det är klart att det kan finnas homosexuell våldtäkt precis som heterosexuell våldtäkt, vilket kan innebära tilläggsperspektiv, men det är inte frivillligheten i sig som är avgörande.

För det tredje måste man minnas att många homosexuella kristna (och även andra) har valt att inte leva ut sin homosexualitet. De lever i sexuella avhållsamhet. Man kan inte utgå från att till en människas grundläggande rättigheter hör att kunna förverkliga sina begär, oberoende av om den andra parten “är med på noterna”. Ett förhållande mellan t.ex. en 13–årig flicka och en äldre man (något som varit aktuellt i flera nyhetssändningar i sommar, i t.ex. England och också hos oss) blir inte etiskt godtagbart, även om förhållandet är fullkomligt frivilligt (jag ber läsaren observera att det är endast en dimension som jag anför här; jag jämför inte homosexualiteten med pedofili).

Många människor måste leva i avhållsamhet: ogifta människor, gifta, som av en eller annan orsak inte kan bestående eller tillfälligt ha ett samliv, frånskilda eller änkor/änklingar, som vant sig vid ett samliv, men vars livssituation har förändrats dramatiskt, oberoende av deras egen vilja.

För det fjärde vill jag betona behovet av sällskap och av vänskap. Jag tror att de flesta människor, om inte alla, behöver nära vänskap med någon eller några. Jag tror inte att den kristna etiken riktar sig mot vänskap och gemenskap, så länge den inte leder till oetiska handlingar.

Jag tror också att många, säkert dock inte alla, homosexuella är bisexuella, med olika behov i sin personlighet. Vågar jag påstå att många bisexuella i en tidigare kultur levde i äktenskap, med sina homosexuella böjelser som ett större och dominerande eller ett mindre, men inte desto mindre påtagligt “kors”. Men deras liv innehöll åndå mycket av mening, bl.a. barn, som var deras egna biologiska barn och som de kunde glädjas över.

Nu vill jag verkligen inte förenkla eller karrikera en mycket svår problematik, jag lyfter bara fram några betoningar som jag har mött just från homosexuellas sida. Jag tror att man i etiska frågeställningar ibland måste uppehålla en distinktion mellan individen och samhället. Man kan inte av enskilda människoöden skapa god familjepolitik, för att ta ett exempel.

Jag tror att vi står inför ett mycket stort val nu för hela kultur. Barn skall ges en sund uppväxt med en far och en mor. Sexualiteten bör alltid ställas i relation till livet, dess fortbestånd och särskilt till barnen.

Men avslutningsvis vill jag understryka att jag inte är någons domare. Jag bestämmer heller inte över vem eller vad Gud välsignar. Det har Han redan sagt i sitt Ord. Jag tror att var och en skall ta fram sin Bibel och öppna den och själv läsa vad Gud säger. Den som söker Guds vilja får säkert svar. Och Gud vill hjälpa oss alla och göra vårt liv till något fint och helt. Gud kan förlåta och förnya.

Om detta ber jag för oss alla!