Henriks kommentarer

Den gamla militärstrategin handlade om fronter och ställningar. Man försvarade områden, gränser och platser. Det skulle man givetvis också i fortsättningen göra.
Den nya militärstrategin är annorlunda. Populärt kan man väl säga att det handlar om gerillakrigföring, fienden kommer inte emot, fienden kan finnas var som helst. Det har visat sig att denna nya strategi kan bereda också militära supermakter stora svårigheter.

Inom kyrkan tror jag att någonting av detta också gäller. Den gamla strategin för den andliga kampen, inte mot människor, utan mot ondskan och ondskans andemakter, är att kyrkan försvarar sina ställningar, sitt område. Folk låter döpa sina barn, sänder dem till söndagsskolor och skriftskolor. Man gifter sig i kyrkan, man blir välsignad där en dag. Och många visioner handlar om att bevara folkkyrkan.

Jag är ingen förespråkare av att bryta ner sådant som tjänar evangeliet. Om föräldrar sänder sina barn till skriftskolor, om riksdagen öppnas med en gudstjänst, om kyrkan möter människor i de kyrkliga förrättningarna, så är jag mera intresserad av att se till att de är engagerande och “kvalitativa” i andlig mening. Att människor får möta Gud.

Men jag tror att vi måste ha en stor beredskap för det enligt min mening ofrånkomliga: kyrkan måste omgruppera sina trupper. Vi behöver små “evangeliska gerillagrupper”, celler, bönegrupper, husförsamlingar, gudstjänster, alfa och beta och allt.

Den kyrka som är institutionaliserad, kan omintetgöras ganska lätt i en krissituation. Den kan ekonomiskt gå omkull, den kan bli nertystad av totalitära regimer, den kan styras mycket lätt. Anhåll biskoparna, sätt prästerna i fängelse, söndra orglarna, förbjud de regelbundna sammankomsterna… Det var inte uppmaningar! Men det visar att “den gamla kyrkan” är mycket sårbar.

Den finländske missionären Alic Berg, blev i slutet av 1940-talet mördad i Kina. Han har en av de finländska martyrerna, som dog för sin tro. I en bok om honom berättas det hur han och hans hustru Signe och deras medhjälpare hade fått på hjärtat att skola de kristna till gruppledare. De skulle lära sig att arbeta i smågrupper, celler.

När Maos Kina blev en verklighet 1949 måste kyrkan gå under jorden. En väl organiserad kyrka skulle ha varit lätt att likvidera. Men nu var de kristna spridda i celler och smågrupper: några samlades i hem, andra på fabriken, i skogen, ute om natten, i byar och städer. Många församlingar hade ingen präst. Det var många kvinnor som ledde församlingarna, det fanns inga manliga (eller kvinnliga) präster.

När kyrkan “kom upp till ytan igen” efter 50 år under jorden, så hade kyrkan vuxit oerhört. Budet hade gått som under urkyrkan “från man till man”, eller hellre “från människa till människa”.

Det är min vision. Den nödvändiga omgrupperingen, omstruktureringen. Krisplanen, beredskapen.

Beredskapen börjar med en öppenhet för olika grupper och gemenskaper. Ge livsrum! Gläds över mångfalden. Arbeta med smågrupper, aktivera lekmannaledarskap, låt präster och lekmän arbeta nära varandra.

Visionen bygger inte på ett program, som jag har och som skall övertyga andra. Hemligheten är att vi tror på en levande Gud. En Gud som leder sitt folk. Den Helige Andes planer sammanfaller inte med våra.

Men jag tror att HERREN vill visa oss något nytt, tillsammans. Det är inte tvångskommenderade, som måste. Det handlar om sådana som Kristus har vunnit och som lyssnat till Jesu ord: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.

Det handlar inte om en kyrka där prästerna och de andra anställda verkar och de andra tittar på.

Det handlar om en kyrka, om en församling, där man får vara med, där man behövs. Det handlar om en kyrka som är radikal, som är kristen i förkunnelse och i liv.

Sådan var urförsamlingen. Man hade inte mycket, men man hade ändå allt. “Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.”

Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. Apg. 2:44-47

Jag tror inte egendomsgemenskapen är den enda modellen. Men man mötte radikalt de behov som man ställdes inför.

Vem kan stå emot en sådan tro?

Med några futtiga ord (avser inte bibelorden) har jag försökt peka på hur allt var beroende av den Helige Andes ledning. Det är Han som är visionen, det är Han som pekar på Kristus. Det är om Jesus det ska handla.

Det var en kyrka om höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En kyrka som gick ut, sända av Kristus. Som av svårigheter skapade möjligheter. Som talade kristet, som trotsade tidsandan och levde kristet.

En sådan kyrka blir förföljd och hatad. Och mitt i detta är det en sådan kyrka som växer och som är omöjlig att stoppa. För “om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”

Minns att “man måste lyda Gud mer än människor”. Låt dig inte skrämmas, inte luras.

Men kommentarerna är inte till för krypskyttar, om man skriver ska man skriva under eget namn. Särskilt måste detta ju gälla personangrepp.

Jag låter kritiska kommentarer stå kvar, man måste inte tycka som jag. Men elaka kommentarer kan man publicera någon annanstans. Jag hoppas att detta också gäller mina meningsfränder, ingen ska mobbas på denna blogg. Om jag upplevs elak så kommentera gärna. Man kan vara kritisk och skarp utan att vara elak.

Vi försöker.