Kyrkan har talat – men vilken kyrka?
176 röstade för, 62 mot och 11 ledamöter avstod från att rösta.
Svenska kyrkan har sagt ja till homoäktenskap och till kyrklig vigsel. Ännu på slutrakan lär ledamöterna ha drabbats av en sms-kampanj, där man vädjade till ledamöterna att stå på biblisk grund. Det hjälpte inte.
Beslutet var ju inte oväntat och nu återstår det att se vart det leder.
Jag anser att detta är en fråga som definitivt inte kan förbigås med artig tystnad, t.ex. när det gäller inbjudan av Svenska kyrkans biskopar till oss.
I klartext måste det sägas att detta är ett problematiskt, ja, mycket problematiskt, beslut.
Biskoparna var delade, prästerna är oense, många medlemmar i Svenska kyrkan ställer sig klart avvisande.
Det finns ingenting av urkyrkans “den Helige Ande och vi har beslutat”.
Man har tröstat tveksamma med löftet att ingen präst skall vara tvungen att viga “enligt den nya ordningen.” Så är det, åtminstone nu.
Det var intressant att av en händelse läsa en kommentar i Dalarnas tidning (dt.se), där en kommentator skriver
“I ett eventuellt ja från kyrkomötet finns en brasklapp: De präster som inte vill viga homosexuella par, slipper. Det är i nuläget fullt rimligt eftersom paret inte ska riskera att möta en vigselförrättare som egentligen inte vill. Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.”
“Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.” Den rösten känner vi igen, även om hon som skrev kommentaren är en för mig okänd person.
Quo vadis?
Det är skäl att påminna om att kyrkans vandring genom tiden inte bara får vara ett promenerande. Kyrkan ute på promenad.
Det borde handla om en vandring i Kristi efterföljelse, en vandring efter Kristus, som visar väg.
Henrik
Namn: Henrik Perret