Henriks kommentarer

“Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

 Jag tycker mest om den gamla kyrkobibelns formulering, även om man kan byta ut pluralisformerna i svenskan, därför att KB 1917 översätter döpandet och läandet med particip, som förtydliganden av ordern “lärjunggagör”.

Men det intressanta, och det som är högst relevant idag är omadresseringsuppdraget.

Lärande dem (alla folk) att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er (apostlarna).

Det är detta, Jesu undervisning, som skall föras vidare. Det är det som vi skall tro på och bevara. Det är det vi skall stå för.

Det handlar om en hermenutisk princip.

Jag tror att det finns två aktuella och viktiga principer när det gäller bibelutläggning.

Den ena formulerades nyligen av prof. Miikka Ruokanen (professor i dogmatik vid Helsingfors universitet). Han talade om “viipyilevä raamatuntutkistelu”, om ett studium av Bibeln, där man dröjer kvar, stannar upp inför texterna.

Jag har ofta på känn att när folk säger vad Bibeln lär eller att man kan tolka Bibeln hur som helst, så sker detta inte inför de aktuella texterna, inför en uppslagen Bibel, med knäppta händer. Man talar mera om Bibeln än som Bibeln.

Ingen går säkert fri från denna fara. Låt oss uppmuntra varandra till ett studium av Bibeln, som dröjer kvar inför texterna, låter sig påverkas, värmas, uppmuntras, men också påminnas om evighetsallvaret i Guds Ord.

Den andra principen, som jag tror att biskop Bo Giertz skall ha yttrat, är att “det inte finns något så hårt som ett prästhjärta.” Han avsåg en präst som läser Ordet och predikar för andra, men inte tar det till sig, till sitt eget hjärta.

Jag tror att mycket av detta finns i hans bok Stengrunden, i “Herrens hammare”, som blottar prästens hjälplöshet.

En god vän till mig sade förr i tiden att “många människors tro sitter 30 cm för högt”. Han avsåg att den inte fått “säte och stämma” i hjärtat.

I vår tid, med ett starkt tryck från tidsandan, är risken stor att glömma omadresseringsuppdraget. Den bibliska substansen blir snarare en inspirations- eller associationskälla, med anledning av något biblisk tema flyger man i väg från “arken” utan att någonsin återvända…

Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er.

Det var – och är – uppdraget.