Henriks kommentarer

Jag tänker med oro på kyrkomötet. Jag befarar konfrontationer när det tjänstamannarättsliga paketet kommer upp igen.
Jag tänker att vi står inför den största förändringen sedan Schaumans kyrkolag 1869. Det är väldigt mycket Ctrl C och Crtl V över det hela: man kopierar egentligen det som i kommunallagen sägs om tjänstemännen och överför detta i princip på kyrkans präster.
Andra ser det detta paket som en nödvändighet för vår tid. Staten kräver att kyrkan uppdaterar sin lagstiftning så att vi inte lever i ett laglöst tillstånd.

Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att professor emeritus i statsförfattning Ilkka Saraviita på begäran svarat att detta paket som kyrkomötet skall behandla är delvis felaktigt behandlat, man har t.ex. inte beaktat ett central betänkande (20/2003), och beredningen är helt bristäfllig.

Han understryker att talet om att det skulle vara bråttom eller nödvändigt med en sådan genomgripande förändring är inte sant. Tvärtom, ingen brådska, ingen nödvändighet.

Nu har många arbetat hårt med detta, men detta kan ju inte vara ett hållbart argument om direkta fel och brister kan påvisas.

Jag tror att att paketet går ut på att man vill styra livet ”uppifrån”, men egentligen börjar livet nerifrån.

Nu behöver kyrkan herdar inte tjänstemän.

Detta ska vara en bönevecka för hela kyrkan!

Men det finns många andra orsaker till att använda tid till bön.

Fick idag höra om några sjuka. En man med förlamningar, kanske förorsakde av en hjärncancer som lever upp (?) Ett barn som är hårt sjuk. Om motgångar som familjer drabbats av.

Skall vi inte ta tillfället i akt??

Kanske du som kommentar skriva böneämnen här under, så ber vi. Jag nämnde två: kyrkomötet, de sjuka, kanske Du vill nämna något eller några till?

TAG EMOT LÖFTET, TAG VARA PÅ DEN STORA FÖRMÅN VI HAR I FÖRBÖNEN!

Henrik

Vi lever i en tid när man lätt fokuserar på sig själv. På ett sätt är det kanske ett förståeligt korrektiv till en tid och en kultur där nästan inget utrymme getts för människor i kläm.

En dam sade en gång till mig: när jag var ung hade jag så mycket arbete, att jag aldrig hann fundera över om jag hade skadad självkänsla.

Nu handlar det om att förverkliga sig själv, och det handlar också om att leva under tidens hårda villkor.

Jag har den senaste tiden av flera personer hört uppmaningen att komma ihåg barnen, dem, som ofta betalar det högsta priset vid skilsmässor.

Jag skriver inte för att göra någon nedstämd, utan för att uppmuntra till att kämpa för barnens bästa. Mycket står på spel, också mycket gott. Jag tror att vår tid behöver lära sig att göra uppoffringar. Om man i något skede har betonat detta för mycket, intill självutplåning, tror jag att man nu behöver betona vikten av och välsignelsen i att offra sig.

Man ska göra det enligt de villkor som man nu har. De som har ett hem med ”mamma, pappa, barn” skall hålla fast vid det, vid varann, och vid behov söka hjälp och stöd i tid.

De som inte längre kan det, kan lova varann att inte använda barnen som slagträ, så att ett litet barn behöver välja mellan mamma och pappa.

Ett hem är inte detsamma som en bostad, eller ett hus.

Det man investerar i ett hem, i form av kärlek, trohet, förlåtelse och förnöjsamhet får man säkert ”lyfta i framtiden”. Det lönar sig alltid. Det är aldrig för sent att låta hemmet och familjen bli en trons, hoppets och kärlekens högkvarter!