Det stora problemet?
Ett nytt stort problem har seglat upp för kyrkan. Finska Lutherstiftelsen skall få en egen biskop, som vigs för tjänstgöring inom Lutherstiftelsen.
Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.
Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.
Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.
Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.
Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.
Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.
Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.
Vad ska kyrkan göra?
Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.
Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.
Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.
Finns det ingen Gamaliel idag?
“Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv." Apg. 5:38, 39
Jag frågade en gång en av våra biskopar hur många dop kyrkan förrättar per år.
– Det är väl ca 50 000, sade han.
Jag frågade:
– Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år? Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?
Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram…), skrev jag på denna blogg.
Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.
Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.
Och: det största problemet är att detta inte verkar vara det stora problemet för kyrkan.
Byt fokus!
Henrik
Namn: Henrik Perret