Henriks kommentarer

Litet tjatigt blir det ju nog med texter om en aktuell fråga. Vi suckar alla, jag med.

Men jag tog med den föregående grejen för att visa på hur utvecklingen går. Det var inte länge sen man diskuterade om Svenska kyrkan alls skulle gå in för något. Sen kom man på den geniala idén att säga att det är frivilligt, och nu ser vi hur det har gått med frivilligheten.

Inga onödiga cirklar, inga pastorala förklaringar. Action directe, rakt på sak. Om du inte….så är du inte kejsarens vän.

Det är ju inte svårt att se att utvecklingen är densamma här. Klimatet i de olika stiften kan variera, kanske beroende på biskopens person, men också enskilda biskopar hamnar i kläm när ”maskineriet” kommer igång på allvar.

Nu skulle det gälla att frimodigt hålla fast vid den goda bekännelsen! De första kristna höll fast vid ”apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).

Idag skär man ofta bort det första momentet: apostlarnas undervisning (’didache’ betyder både undervisandet och undervisningens innehåll, läran). Man säger: man får inte bli borta från nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen). Men man måste börja med apostlarnas undervisning som en conditio sine qua non (ett nödvändigt villkor).

Det katastrofala är nog att kyrkan har svårt att hantera bibelteologiska frågor. Verktygen och förförståelserna är så olika att det är svårt att komma till något gemensamt.

Rötterna till kyrkans nuvarande kris finns nog rätt långt i den teologiska utbildningen. Det är inte min tanke, den har framförts av många.

Jag finner läget skrämmande. Hur fort har det inte gått! På kyrkomötets höstsession försäkrade man att kyrkans syn på äktenskap, sexualitet och homosexualitet mm inte har förändrats.

Nu utreds frågan i många samfälligheter och församlingar. Man vill veta om vissa organisationer håller fast vid den apostoliska undervisningen eller inte. Och om de gör det, så kan de inte beviljas budgetmedel eller kollekter…

Vart är vi på väg?

Henrik

Stockholm förutsätter ja till homovigslar

Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Kyrkomötets beslut innebär att det ska finnas två hållningar till samkönad vigsel. Hur ser du på det?
– Så sa man också när det gäller kvinnor i prästämbetet. Jag skulle bli oerhört förvånad om jag i dag mötte någon som inte vill samarbeta med kolleger av annat kön.

———

Kommentar:

I tiden sade man i Sverige: Finlands sak är vår. Nu säger vi: så som i Sverige, så ock på jorden.

Läs hela artikeln i Svenska kyrkans tidning: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=17543