Henriks kommentarer

Jag erinrar mig dessa tider om den s.k. förbudslagen och dess följder för ett drygt sekel sedan. Totalförbudet ”mot försäljning och nyttjande av rusdrycker” hade inte önskad effekt. Tvärtom ledde det till smuggling och andra tråkiga fenomen. Facit blir, enligt denna källa, att ”dryckenskapen snarare tilltog än minskade”.

”Lantdagen godkände 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde förverkligas först 1/6 1919 i det självständiga Finland. F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.”
 (Uppslagsverket i Finland)

Plötsligt slår det mig att det finns en analogi mellan situationen i samhället då och kyrkan nu. Analogin är ytterst riskabel att använda, för alla dess aspekter är inte analoga.

Tanken föddes när jag översatte en text som en finsk nästan färdig teolog skrivit. Hans far är präst, och man skulle kunna tänka sig att han som följer i sin fars fotspår gärna kunde gå in i församlingsarbete som präst liksom hans far i tiden fick göra.

Men Förbudslagen råder. Trots att kyrkomötet godkände en kläm om att alla kyrkans gammaltroende medlemmar skall ha tillgång till alla tjänster och befattningar inom kyrkan. Denna kläm, som inte har juridisk status, utan var en viljeyttring från kyrkomötets sida, upphävdes i praktiken av Biskopsmötets (alltså inte av kyrkomötet!) s.k. redogörelse, som i kombination med samhällets nya tolkning av diskriminering har lett till att en religiös trosövertygelse ingenting väger i förhållande till jämlikhetsideologins samarbetstvång.

Nu har också höga företrädare för beslutsprocessen då betonat, att klämmens slut talar om ett gemensamt ansvar för att värna om kyrkans enhet och att klämmens intention aldrig har varit att slå vakt om rätt att vägra utföra tjänsteuppdrag.

Till detta har jag många gånger anfört två invändningar.

Den ena gäller att en grupp för att utarbeta ”trafikregler” tillsattes, med dåvarande biskopen i Uleåborg Olavi Rimpiläinen och undertecknad som den ”traditionella ämbetssynens” företrädare, och bl.a Marjatta Laitinen, sedermera domprost i Esbo, som medlemmar. Enligt min mening visar det att man då faktiskt försökte finna regler för att undvika konfrontationer, något man lyckats mycket väl med ända till början av 2000-talet när de nya bestämmelserna tillkom (om jag minns rätt, rotar inte i källorna nu). Att värna om enheten kan lika väl vara att tillsammans undvika konfliktsituationer – för någondera partens vidkommande – och undvika alla former av obehag kring en gudstjänst.

Den andra invändningen är ju att det aldrig har handlat om att vägra utföra tjänsteuppgifter. Alternativet har varit och är att antingen väja i en bestämd gudstjänst eller att ansvara för den ensam. Med tolkningar som Uleåborgs domkapitels anteckning om att ”förrättande av gudstjänst inte för präst kan anses vara religionsutövning” hamnar man ju var som helst.

Ursäkta alla läsare som storknar när de ännu en gång får läsa detta. Ja, så tänker också jag!

Men förbudslagen, det var mitt ämne nu.

När förbudslagen då (år 1907 antogs, men kunde förverkligas först efter 1919 när Finland var självständigt) ledde till icke önskade bieffekter, hur är läget nu?

När den kyrkliga ”förbudslagen” trädde i kraft, som innebär att ingen har rätt att i denna fråga följa sin övertygelse, att ingen präst med ”traditionell ämbetssyn” uppförs på förslag till ordinarie prästtjänst (kyrkoherde, kaplan) osv, har en mängd för kyrkans ledning icke välkomna fenomen börjat dyka upp. 

Denna gång handlar det enligt min mening inte om skamliga fenomen. Jag avser bildandet av olika gudstjänstgemenskaper inom kyrkan, men inte under biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. Jag avser också prästvigningar i olika sammanhang, såsom Lutherstiftelsen – vilken i viss mening är ett kapitel för sig genom egen biskop – den ingermanländska kyrkan (med vilken kyrkan har ett avtal, medlemskyrka i Lutherska världsförbundet), prästvigningar inom olika kyrkor på missionsfälten (sådant har nog förekommit tidigare också) mm. Min uppfattning är att dessa kommer att öka. Och det oberoende av min övertygelse.

Det är ju klart att inför ett totalstopp, som inte delas av kyrkans alla medlemmar, måste denna situation leda till ”kringgående rörelser”, vilket inte i och för sig är önskvärt. Jag har hört från några håll att man räknar med att ca 200 000 medlemmar av kyrkan skulle ha en traditionell ämbetssyn – om det stämmer vet väl ingen. Men det har åtminstone en biskop också utgått ifrån.

Jag tror att insikten om detta har gett våra biskopar mycket huvudbry. När vi äldre präster från den gamla tiden är på sidan, eller borta, är problemet inte löst. Bland den unga generationen är denna syn minst lika starkt representerad. Därmed kvarstår problemen, kanske med den skillnaden att många unga teologer inte hoppas på livsutrymme inom kyrkan, det har de för länge sedan lämnat.

Om denna situation inte är ett problem för kyrkans ledning så kommer trenderna att fortsätta, tror jag. Om det är ett problem så måste något göras för att åtgärda detta. Att som en av biskoparna säga att han ”hoppas att SLEY skall godkänna kyrkans nya ordning när det gäller ämbetsbeslutet” verkar nästan litet naivt. Eller kanske inte naivt, men nog ganska orealistiskt.

Jag vet inte hur man skall komma ut ur denna situation där åsikt står mot åsikt och tolkning mot tolkning.

För min del tror jag dock att en bättre väg skulle vara att låta frågan ”flyta”, som valutan förr i världen i kristider. Då skulle fokus fås bort från ämbetsfrågan och flyttas till verkligare frågor.

I alla principiella frågor finns det människoöden. Lika litet som jag vill gå åt någon människa med homosexuell identitet, vill jag anfäkta en enskild kvinnlig präst. Min diskussionspartner är kyrkan och grunden för dess teologi, inte den enskilda prästen.

Kanske lindras situationen så småningom av att det kommer att börja finnas allt flere gudstjänstgemenskaper, kanske så småningom också församlingar, som blir seriösare alternativ i ett skede när folkkyrkans dominans inte längre är så påtaglig.

Jag hör till dem som skulle vilja vara med och be om kyrkans förnyelse och slå vakt om det arv som jag har fått växa upp med. Men frågan är nog svår när sådana som jag blir allt mera personae non gratae i kyrkan.

Förbudslagen gällde ju också under konventikelplakatstiden. Nu behövs det igen konventiklar, som samlas trots alla synpunkter, om inte annanstans så i hemmen. Då när sammankomster förbjöds och man trotsade det förbudet ledde det till väckelse, som inte kunde stoppas utan blev till stor välsignelse för kyrkan.

Kan en förbudslagsliknande tid nu få samma välsignade följder?

Henrik