Henriks kommentarer

Vi har nyligen bevittnat ett 25 årsjubileum. För några dagar sen var det 25 år sedan de första kvinnliga prästerna vigdes i vår kyrka. Prästvigningarna skedde samma dag och samma klockslag i de olika stiften, för att inget stift skulle få ”förkörsrätt” och kanske inte heller bli speciellt utsatt för kritik.

I Borgå var det biskop Erik Vikström som förrättade prästvigningen, i Helsingfors var det biskop Samuel Lehtonen som prästvigde. Båda biskoparna hade tidigare hört till dem som ställt sig avvisande till kvinnoprästreformen. 

Tiderna förändras och vi med dem, åtminstone många av oss.

När kyrkomötet fattade sitt beslut (år 1986), godkände kyrkomötet också en kläm. Beslutet var nästan enhälligt. Klämmen betonar att alla har ansvar för kyrkans enhet, men understryker också att också de medlemmar, som har den traditionella synen och inte kan omfatta det nya beslutet, skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Av allt att döma trodde man då att frågan skulle lösa sig med tiden – när en äldre präst- och teologgeneration försvinner från de aktivas led. Nu har det visat sig (bl.a. i kyrkans forskningscentrals undersökningar) att ”kvinnoprästmotståndet” är ganska utbrett också bland unga teologiestuderande.

Därför har tonen skärpts.

En ny tolkning av klämmen säger att klämmens avsikt aldrig var att låta dem som har den gamla synen hålla fast vid den. Man får visserligen ha en reservatio mentalis, man får alltså i sitt stilla sinne säga ifrån, men inte leva och handla enligt sin övertygelse.

Att denna tolkning är orimlig visar bl.a. det faktum att en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta s.k trafikregler, tillsattes. Men jag kan givetvis inte förneka att en del hade förstått klämmen bara som en formalitet.

Klämmen talar dock om att de som inte har kunnat omfatta det nya beslutet skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Under långdansens gång har flera märkliga saker inträffat.

En frivillig ansvarsperson, en kvinnlig pensionär,  i en församling dömdes till böter vid en rättegång i Hyvinge, tillsammans med den präst, som skulle gästa församlingen, men som ville dra sig undan när en kvinnlig präst från församlingen dök upp.

Domkapitlet i Uleåborg har också konstaterat, att gudstjänsten för en präst inte är religionsutövning. Prästen skall däremot hjälpa andra att utöva sin religion! Detta, för att han inte skall kunna åberopa den i grundlagen tryggade religions- och trosfriheten. 

I olika sammanhang har man också slagit fast att den gamla synen inte är en heresi, en villolära. Den är en helt gångbar lära, men man får ändå inte undervisa enligt den, heter det! Det handlar om en schism, dvs en ordningsfråga. Ämbetsteologin har inte förändrats, frågan om ämbetsinnehavarens person är inte en lärofråga, utan en ordningsfråga.

Men kyrkoordningen är absolut, den kan man inte vägra att följa, heter det i fortsättningen.
Därmed är frågan om att den är en ordningsfråga de facto en lärofråga..

Nu (2013) har biskopsmötet betonat att alla bär ansvar för kyrkans enhet. Vi har olika uppfattningar, medger man, men i församlingens gudstjänst måste alla kunna mötas oberoende av åsikter i denna (och andra) frågor. 

Biskop Salmi har gått ut och enligt nyhetsmedierna meddelat att det är slut med den brokiga situationen i Uleåborgs stift. Ända sedan biskop Olavi Rimpiläinens tid har många konservativa präster funnits i Uleåborgs stift, men nu måste detta ta slut. Alla måste acceptera beslutet med den nya ordningen och leva enligt den.

Det känns olustligt och tråkigt att skriva om detta ämne ännu en gång. Det är ju så att när biskopar eller andra förespråkare tar upp det är det inte tjat och splittring, men när någon av oss som inte har kunnat förstå argumentationen i beslutet svarar i skrift eller säger ngt, då blir det eldfängt och omöjligt.

Man fattar det ena beslutet efter det andra och så skall alla bära ansvara för kyrkans enhet.

Jag har ingen lust att bråka, allra minst vill jag blanda mig i någon enskild kvinnlig prästs liv och vardag. Känner mig faktiskt ganska olustig och litet som en glädjedödare på ett mänskligt plan.

Man jag skriver som ett svar på det som nu sägs.

Jag tror nämligen att denna attityd hos biskoparna kommer att leda till en allt större trafik till alternativa lösningar. Det kommer inte att få önskad effekt. Tvärtom förlorar allt flera yngre teologer intresset för kyrkan, utan att kanske ändå åtminstone i detta skede lämna den. Också många lekmän delar deras syn, särskilt som besluten i de två aktuella kyrkliga frågorna (ämbetet och äktenskapet) uppenbart har liknande argumentation, trots att de handlar om ganska olika saker. Detta har också forskare vid Kyrkans forskningscentral påvisat.

Det är faktiskt så att en av orsakerna till att söka nya gudstjänstgemenskaper är att alla är så trötta på det eviga diskuterandet om kvinnoprästfrågan.

Om inte möjlighet till personförsamlingar, eller icke pariokala lösningar som det heter, kan fås till stånd, är risken för att det spricker allt större.

Det är bara Herren själv, tror jag, som kan ha ett svar på denna svåra och för alla parter slitsamma situation.

Jag har många gånger försökt säga att det är bättre att sitta innanför samma kyrkomurar, även om man sitter i olika hörn, än att en del av kyrkans medlemmar drivs ut. Då försvinner ”risken för nytändning”.

Frågan är nog mycket svår.

Jag tror ju att diskussionerna trots allt skulle lugna sig, om frihet till andligt arbete fanns, inte bara för kyrkan, utan också innanför kyrkan. 

Nu har Kyrkans forskningscentral kallat till ett seminarium under rubriken Utmanad kyrka.

Långdansen fortsätter. Frågan blir nog allt mera: ja, men hur länge?

Henrik