Eftersom Kristian Nymans fråga i föregående inlägg (långdansen) kan ha allmänt intresse, besvarar jag den inte i en kommentar utan som ett nytt inlägg så att den blir lättare tillgänglig.
Tack Kristian för din kommentar! Instämmer.
Jag hänvisade till Pekka Leinos doktorsavhandling i kyrkorätt ”Endast kyrkans egna angelägenheter” (2012), s. 187, not 804.
Leino skriver (s. 187): ”Arbetsgruppens (Heikkas arbetsgrupp, HP:s anm) ståndpunkt är motstridig även så till vida att kvinnoprästmotståndarna enligt den har åsiktsfrihet och deras övertygelse är i enlighet med kyrkans lära, men det ansågs skada kyrkans enhet att verka i enlighet med den (gällde enligt arbetsgruppen även undervisning).”
Biskopsmötets protokoll 12-13.9.2006, 18.
Leino fortsätter: ”Det motstridiga ligger i att man inte skulle få lära och verka i enlighet med en övertygelse som står i samklang med kyrkans bekännelse och lära. Evangeliet är enligt kyrkans lära en offentlig och dynamisk sak. Arbetsgruppens hopp i utredningsarbetets motivering till de teologiska begreppen (prästämbetet och kyrkans enhet) från en teologisk argumentation till tjänstemannarättsliga och förvaltningsrättsliga grunder är kyrkorättsligt ohållbart.”
Detta är anmärkningsvärda tankar. Kyrkan har till stora delar blivit en tjänstemannarättslig institution, som har samma värderingar som samhället.
Detsamma märks i diskussionerna om äktenskapet, och särskilt när det gäller äktenskapslagens förändring så att begreppet äktenskap också skulle omfatta personer av samma kön. Denna fråga ses enbart som en fråga om mänskliga rättigheter.
De grönas riksdagsman Pekka Haavisto förundrar sig över att någon med hänvisning till samvetet kan frånta människor deras mänskliga rättigheter. Det handlar enligt Haavisto om att homosexuella personers kärlek skulle vara mindre värd än andra personers.
Om denna problematik skriver bl.a biskop Matti Repo (Facebook, Kotimaa).
Det är exakt samma utveckling som skedde i ämbetsteologin. Man gjorde ett kategoriskifte och förklarade att det inte är teologi, utan rättvisa och jämlikhet. Så avgjordes frågan i huvudsak som en ordningsfråga, där en ”orättfärdighet” togs bort.
Att det skulle finnas teologiska betänkligheter (jfr begreppen jämlika och olika) är omöjligt för många att förstå.
Det är naturligtvis en relevant – och viktig – principiell frågeställning att man inte klär orättvisor i dogmatiska kläder, men samtidigt är den modell som hyllas i samhället ohållbar. Där skall man för att vara jämlik och likvärdig, också vara likadan.
Henrik
P.S. Biskopsmötets protokoll från biskopsmötet 12-13.9.2006 innehåller mycket relevant material för diskussionerna idag. Där konstateras bl.a att en präst inte får vägra att samarbeta i gudstjänsten med någon som är präst. Detta visar ju att man ser på frågan enbart ur tjänstemannarättsligt perspektiv, inte alls teologiskt eller bibliskt.
Det är nog ett dokument som aldrig borde ha godkänts.
Protokollet finns här: http://sakasti.evl.fi/sakasti.nsf/sp?Open&cid=Content488F97
Namn: Henrik Perret