Henriks kommentarer

I en mycket omtyckt sång – Spegling,  skriven av Jarl Hemmer – heter det: ”Allting är en spegling och speglingen är allt.” (en del källor säger speglingen är ”all”).

Vi har mycket bibelteologi nu som ser Bibeln, inklusive NT, som en spegling av samtiden.

Att texterna återger och bör läsas i ljuset av den historiska situation i vilken den föddes är klart. Men att hävda och tro att texternas innehåll inte är en uppenbarelse i tiden utan snarare av tiden blir katastrofalt. Att ”en tanke inte kan finnas i en text förrän den finns i tiden”. Detta har anförts t.ex. när det gäller kungar i GT. Först kommer den historiska situationen och sen börjar Bibeln skriva om det.

Att läsa Bibeln utgående från tidsandan (då eller nu) leder fel. Man finner underliggande tendenser och förklaringar som berättigar oss att ändra på vad Gud i sitt Ord har sagt, utan att finna belägg för sådant i Bibeln.

Det leder också till att många bibliska sanningar inte förkunnas, t.ex. frågor som har att göra med förtappelse och dom, frälsning och salighet, lidande för Kristi skull osv.

Det leder också till ett ”vaskande efter guld” i texterna. Läsarens, teologens och prästens uppgift blir att söka fram vad som i Guds Ord nu är ”guld”, relevant och viktigt.

Rekonstruktionerna av ”det egentliga förloppet” blir då lätt ngt som inte räknar med gudomligt ingripande. Paulus t.ex. blir inte bärare av en uppenbarelse som talar å Kristi vägnar, utan en teolog, som är ganska ojämn i sin syn. Ibland och glimtvis får vi se hans framtidsvision hur det kunde vara, och vad som är implicerat i evangeliet, men så faller han tillbaka i tidens strömmar.

Det är naturligtvis klart att Paulus riktade sig till församlingarna i tiden, konkret, utan att begränsa detta till någon generation av kristna.

Jag tror att det finns mycket att reflektera över.

Och jag instämmer i prof Carl Fr. Wislöffs ord:

Viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.

Paulus mötte också ”konkurrerande verksamhet”, liksom också Jesus. Ändå vidtogs inga maktåtgärder mot dem.

Evangeliet blir ändå förkunnat.

Inte så att det är likgiltigt vad som sägs och lärs. Det ser vi tydligt, t.ex. i Pauli brev (tex i Gal 1 och 2 Kor 11).

Men man kan bli så upptagen av ”städtalkon” på olika håll att man glömmer det viktigaste:

”Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor”

(2 Kor 5:11)

Henrik

Många som läser min blogg tycker säkert att det blir tjatigt. Eller rättare sagt: fortsätter att vara tjatigt. Om detta har jag skrivit sedan 1980-talet i olika sammanhang och fortsätter – nog ganska motvilligt – att skriva ibland.

Jag har försökt citera bibelordet i 2 Mos 7:16: ”

Säg till honom: ”HERREN, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna.”

Inom kyrkan har man svarat: ”Vi måste visa att vi är ett, att vi är närmare varann än vi tror.” Jag förstår hans intention, men jag tror att vi  i teologiskt avseende är långt ifrån varann inom kyrkan. Man kan inte stifta paragrafer om enheten, den måste födas av Ordet.

I olika varianter har denna tanke kommit fram. Senast t.ex. i ärkebiskop emeritus John Vikströms inlägg i Kyrkpressen nr 37/2018.

Man vill inte låta oss få ha egna gudstjänster inom kyrkan, kanske därför att man tror att vi skulle tala om kvinnliga präster från morgon till kväll.

Mitt svar är: det är inte för att få tala om kvinnliga präster, utan för att inte ständigt behöva tala om ämbetsbeslutet och nuvarande kyrkliga praxis som vi ber om denna rätt.
Vi hindrar inte dem som är av annan mening att samlas. Enheten blir inte större eller mindre genom att vi samlas till gudstjänst.

Det är inte bara ämbetsteologi det gäller.
Redan C.S. Lewis påpekade detta:

”..should the Church opt to ordain women, it would very quickly find that it had brought about a whole new religion.”

(citatet ur Louis A. Smith: How My Mind Has Changed, publicerad i boken WOMEN PASTORS? The Ordination of Women in Biblical Lutheran Perspective – rekommenderas!)

Det handlar, som tydligt har framkommit i diskussionerna de senaste åren, om bibelsyn, om förkunnelse av omvändelse och efterföljelse osv.

På många håll är det möjligt ännu i våra församlingar.

Men alla förstår väl att det är en tidsinställd bomb att vägra prästviga unga präster med den traditionella ämbetssynen (alla vet vad jag menar) så att vi så småningom inte har ngn gudstjänst att gå till.

Det finns redan många goda alternativ. Med tiden kommer de att bli allt fleras alternativ om dörrarna förblir stängda inom kyrkan. Ett beslut från år 1986 väger lätt mot kyrkans långa historia.

Henrik