Henriks kommentarer

Presidentti Kyösti Kallion kehoitus Suomen armeijalle jouluna 1939, mikä sopii hyvin Suomelle ja kaikille suomalaisille tänäkin päivänä.

”Teksti kuuluu näin: Kehoitan kaikkia, jotka tänä vakavana aikana palvelevat Isänmaata, lukemaan Raamattua. Esi-isämme ovat vuosisatojen kuluessa, sekä ahdingoissa ja vainoissa että rauhan päivinä ammentaneet siitä elämää, voimaa ja lohtua. Nykyhetkenä kansamme tarvitsee Jumalan Sanan uudestiluovaa voimaa. Omaksukaamme nöyrällä sydämen uskolla sen siunaukset. ”Vanhurskaus kansan korottaa, mutta synti on kansakuntien häpeä” (Snl 14:34).”

Henrik

Så skriver Sven Strandén i ett inlägg på svenska Yles hemsida. Jag har varit van att betrakta Sven Strandén som ett seriöst namn, men detta inlägg vittnar nog mera om någon oförklarlig ”trosbekännelse”, om religiösa motiv, låt vara att de inte är klassiskt kristna.

Nu är jag inte alls övertygad om att Strandén har läst in sig i ämnet, han har snarare funnit några som betvivlar de bibliska berättelserna, som han tytt sig till för att de har en åsikt som står i strid med den kristna traditionen. Om detta vittnar både tonen och brist på allsidig diskussion i artikel. Strandén för ju inte fram några bevis för alternativ heller.

Först kan man säga att det är Jesu födelse som firas varje jul. Den stora lögnen eller sanningen handlar då inte om NÄR Jesus föddes, utan OM och ATT han föddes.

Drottning Elisabeth är född i april, men hennes födelsedag firas officiellt i juni. Är hennes födelsedag i juni en lögn? Firningsämnet är ju inte juni, utan Drottningens födelsedag. Eller har hon kanske aldrig fötts?

Dateringen av Jesu födelse sammanhänger inte enbart med svårigheter angående evangelietraditionen, utan även med tideräkningens problem. Angivelserna var då ”efter Roms grundande”, det gällde regenter, större och mindre, och andra som begränsar tidpunkten till ett ungefär. Den exakthet med datum och till och med klockslag var okänd under antiken.

Det finns en mängd litteratur i ämnet och det är minst sagt en lögn och vilseledande att säga att den kristna julen bygger på en lögn. Det är så tendentiöst det kan bli.

Som ett litet exempel på vad man också kan hävda, väl underbyggt, anför jag ett citat ur docent Seth Erlandsson skrift ”Vem är Han?” Erlandsson visar hur man kommer åt frågeställningen, något som Strandén inte alls diskuterar grundligare.

Så här skriver Erlandsson:

Tiden för Johannes Döparens födelse

Enligt Lukas 1:5 tjänstgjorde Johannes Döparens far Sakarias i Abias prästavdelning. Prästerna var enligt 1 Krönikeboken 24 indelade i 24 avdelningar som var och en tjänstgjorde i tur och ordning två gånger per år, en vecka åt gången. Abias prästavdelning var enligt 1 Krön. 24:10 den 8:e i ordningen. Enligt Talmud (judarnas stora efterbibliska skriftsamling) var Jojarib, den 1:a prästavdelningen (1 Krön. 24:7), i tjänst när templet förstördes den 9:e i månaden Ab år 70 e.Kr., dvs. den 4 augusti. Tack vare denna information går det att räkna ut att Abias prästavdelning år 6 f.Kr. var i tjänst den 17-23 april och sedan den 3-9 oktober. Alltså blev Johannes till sannolikt mot slutet av april eller i mitten av oktober år 6 f.Kr., eftersom Johannes hustru Elisabet blev havande ”någon tid därefter” (Luk. 1:24). Nu berättar Lukas (1:26) att när Elisabet var i ”sjätte månaden” blev jungfru Maria havande med Jesus. Sålunda blev Maria havande när Elisabet hade varit gravid i minst fem månader, dvs. antingen i oktober år 6 f.Kr. eller i april år 5 f.Kr. Johannes föddes 3-4 månader senare, dvs. an- tingen i början av januari eller i början av juli år 5 f.Kr. Jesus, som föddes 5-6 månader senare, bör alltså ha fötts antingen i slutet av juni eller i slutet av december år 5 f.Kr.

Det är alltså fullt möjligt att Jesus föddes just den 25 december. Om så är fallet skedde Jesu omskärelse den 1 januari år 4 f.Kr. och 33 dagar senare, den 3 februari samma år, bars Jesus fram i templet i Jerusalem (Luk. 2:22ff; 3 Mos. 12:3-4).

Den som vill kan finna en mängd litteratur i ämnet. Att firningen av den person som har förändrat vår tideräkning påstås bygga på en lögn är nog minst sagt ett missvisande påstående.

Att man inom den ortodoxa kyrkan har en gammal tradition som säger att Jesu födelse inföll vid Epifania (Trettondag) är ju välbekant, och personligen tror jag att den traditionen är mycket väl underbyggd. Det finns också teorier om att Jesus skulle ha fötts nära Lövhyddohögtiden (i slutet av september eller början av oktober), men i ljuset av alla fakta är inte denna teori så lätt att förfäkta.

Det är ju i och för sig märkligt att historiens mest berömda persons födelse är höljd i dunkel! Det är en del av det förakt för Jesus, en del av det förödmjukande som drabbat Jesus.

Nu ska vi fira jul och glädjas över detta. Den latinska översättningen Vulgata inleder det kända julevangeliet (Luk 2:1-20) med orden factum est.

Den kristna julen bygger inte på en lögn. Den bygger på faktum: en Frälsare har fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Henrik

De förfärliga terrordåden världen över upprör. Vem som än står bakom dem är de lika hemska och förorsakar lidande för vilka som än drabbas.

När också Norden genom de grymma händelserna i Stockholm blivit arena för dylika dåd, undrar man vad som är orsaken.

Jag anser att det är fel att tala om självmordsbombare. Avsikten är ju inte att ta sitt eget liv, utan att ta andras liv och samtidigt förlora sitt eget. Den som vill ta sitt eget liv gör det på en avskild plats, så att det inte drabbar andra. Därför borde man inte tala om självmordsbombare utan om mordbombare eller helt enkelt ”mördare”. Det handlar ju om mord av andra människor.

Samtidigt finns det en annan märklig sida i allt detta. Jag skulle tro att det i samtliga fall jag känner till handlar om muslimer. Och samtidigt säger alltid imamer eller andra muslimska auktoriteter att ”det har ingenting med islam att göra”.

Mycket starkt medveten om och angelägen om att betona att de flesta muslimer är fredliga och allt annat än terrorister, undrar jag samtidigt vad denna koppling beror på. Vad är det som föder dessa våldsdåd??

Blickarna bör också riktas mot västvärlden, mot förtryck av muslimer, mot orättvisor i Mellanöstern osv. Men argumentet håller inte riktigt i längden. Också t.ex. kristna människor är förföljda, men de svarar inte med självmordsbombningar eller motsvarande terrordåd. Också andra religioners anhängare kan t.ex. bränna sig i protest, men om inte alltid, så dock : ofta(st) handlar det om muslimska grupper. VARFÖR?

Nu skall jag gärna medge att mycket ont har skett i den kristna trons namn. Misslyckade militära operationer, som av många uppfattas som ”kristna” attacker på andra människor, har säkert gjort mycken skada. Vi har all orsak att vara självkritiska.

Det är ju också orättvist mot alla de snälla och humana muslimer som finns i våra länder att identifieras med oro och våld. Om detta var en engångsföreteelse kan den tolkas som en enskild individs förtvivlan och förvirring. Men om denna handling följs av flera liknande är risken för ett ökat invandrarhat uppenbar, trots att de allra flesta invandrare inte har någon som helst andel i sådant.

Vilka möjligheter har muslimska auktoriteter att påverka muslimer preventivt?

Jag tror dock att svaret skall sökas på ett helt annat håll. Nu har människor som inte känner Jesus Kristus kommit till våra breddgrader. Vi har alla tiders chans att inte bara se dem som missionärer för sin religion, som de sprider redan bara genom att flytta till olika länder och få många barn. Vi har anledning att låta dem vara föremål för kristen mission i ordens djupaste och mångsidigaste innebörd.

En ung kvinna skrev häromdan att hon skulle gå ut och dela matkorgar. ”För att jag är älskad”, var motivet.

Vi älskar, därför att Han först har älskat oss.

Henrik

Justitieministern har konstaterat att det inte behövs särskilt stora förändringar för att åstadkomma en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Så är det förvisso. Och det har ju varit den taktiska målsättningen hela tiden. Man har kommit med nya initiativ, som ju alltid har inneburit ”speciallagstiftning” tills det uppstår en sådan djungel av lagar att någon konstaterar: ”skulle det inte vara enklast att helt enkelt göra äktenskapslagen könsneutral. Då behövs inga undantag, eller Lex X eller Y.”

Då är målet nått.

Nu finns det ett initiativ i riksdagen om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Kyrkans ledning (både förre och nuvarande ärkebiskopen) har försäkrat att Finlands kyrka inte väljer Svenska kyrkans väg.

Tro det, den som vill.

Vi är nog nära.

Det handlar inte om små förändringar, det handlar om en genomgripande reform, som angriper den kristna skapelseteologins grunder. Människan identitet blir en konstruktion, man väljer själv och ”bygger” själv sin identitet. Könet frånkopplas från kroppen och det biologiskt givna.

Det är just det som Paulus antyder när han talar om ”para fysin”, dvs. ”mot naturen” eller ”onaturlig”.

Att avvisa en sådan lagstiftning och en sådan syn på äktenskapet (könsneutral) betyder å andra sidan inte att man skall behandla människor fel. Men kyrkan kan inte godkänna en lagstiftning eller en praxis som för bort från det innersta i den kristna människosynen. Hela livet är heterosexuellt, då kan inte det könsneutrala bli normativt.

Men denna trend går över hela världen. Det finns ingen anledning att tro att den inte kommer att förverkligas också hos oss.

Däremot finns det orsak för den evangelisk-lutherska kyrkan att i likhet med t.ex. den ortodoxa och katolska kyrkan hålla fast vid sin egen äktenskapsteologi och människosyn.

Henrik

När Paulus i Gal. 4:4 skriver ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna..” – uttrycker han då inte en självklarhet?

Alla människor är ju ”födda av kvinnor”! Behövde Paulus upplysa sina läsare om det?

Paulus uttrycker här en av de stora sanningarna i den kristna tron. Orden innebär ju att Jesus var sann människa, att han var ”ställd under lagen”, så som texten fortsätter.

Men Paulus uttrycker också med detta ord att Jesus inte hade någon jordisk far.

I Bibeln – också i NT – kan man läsa om hur Messias var ”Davids son”, om hur ”Abraham födde Isak” (Matt. 1) osv. Men om Jesus heter det också i Matt 1 ”Jakob födde Josef, Marias man. Av henne födde Jesus, som kallas Kristus.” (Matt. 1:16).

Paulus anknyter till profetorden i Jes. 7:14, som också Matteus hänvisar till: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss.” (Matt. 1:23).

I Luk. 2:7 skriver läkaren och Pauli medarbetare Lukas: ”Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba…”  Maria födde inte deras son, inte heller stod det, som det kunde ha stått om Jesus hade varit Josefs och Marias son: Josef födde en son, Jesus.

Vi hör i alla dessa verser om det största av alla uppdrag, som har getts åt en människa. Jungfrun Maria blev mor till Jesus, utan att hon varit samman med en man. Hon bar Guds Son i sin kropp.

Därför är Pauli ord fulla av bibelreferenser. Lukas skriver att ”tiden  var inne” (ordagrant står det att ”hennes dagar att föda var fullbordade”), Paulus att ”tiden var fullbordad”.

Därför är orden i trosbekännelsen ”avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria” avgörande. Med de orden står och faller hela kristendomen.

Född av kvinna – såsom varje människa, men född av kvinna, med tillägget ”jag vet ju inte av någon man”.

Det är julens evangelium.

Genom det börjar Jesu uppdrag, och därför gäller hans uppdrag – julevangeliet – alla människor.

Henrik

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. (Kyrkoordningens 1 §)

Paulus var en människa som vi, präglad av sin samtid. Vi kan inte i allt följa Paulus, utan varje tid måste söka förstå och finna Guds vilja.

Om Bibeln är normen, det högsta rättesnöret, norma normans, hur kan då åsikter och läror som uttrycks t.ex. av Paulus prövas utgående från vårt tids tänkande och tyckande?

Enligt min mening går det inte ihop. Vi kan diskutera hur Paulus skall förstås och tolkas, men vi kan väl inte diskutera om Pauli etiska förmaningar skall efterföljas eller inte?? (Jo, vi kan naturligtvis diskutera om hans förmaningar är riktade till en bestämd grupp kristna, eller om den är villkorlig på något sätt, men om den är ett genuint uttryck för hur Paulus uppmanade alla kristna att leva..?)

Frågan blir ju hur normen (!) skall prövas av vår tids åsikter och bedömningar. Då är väl texten i KO 1 § ”upp och ner” så att säga.

Då borde vi väl skriva att

”kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre att allt i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter skall prövas utgående från varje tids uppfattning?”

Förstår någon min, som jag hoppas att läsaren uppfattar, seriöst menade fråga?

Henrik

Biskop Matti Repos predikan i självständighetsdagens TV-gudstjänst, kritiseras häftigt av Juhana Torkki, som är lärare i retorik och predikokonst vid Helsingfors universitet.

Hans kritiska kommentar ingick i Helsingin sanomat (07.12.2010), och han var inte särskilt nådig mot biskop Repo.

Mina intryck var, som jag tidigare framhållit, ganska långt desamma som Juhana Torkkis. Men jag kontrar med att säga att Matti Repos predikan också uppfattats annorlunda, till vissa delar åtminstone.

Samtidigt konstaterar jag, att Matti Repo nog i denna diskussion också har råkat ut för ”ett ställföreträdande lidande”, men det kan bli till hjälp för många av oss dåliga predikanter. Det finns dock enligt min mening täckning för Torkkis kritiska ord, bl.a. därför att Matti Repo är en av de biskopar som har förutsättningar för något helt annat. Jag hoppas att dessa diskussioner inte skall ta bort frimodigheten, utan snarare uppmuntra honom och oss alla att ta ny sats.

Jag uppfattar Juhana Torkkis insändare trots allt mera som en önskan om en principiell diskussion än som en personkritik, även om han ju ganska skoningslöst kritiserade just Matti Repo. Men i bakgrunden finns säkert uppfattningen, att självständighetsgudstjänstens predikan är ett av de ”stora tal”, som hålls i republiken, och på vilken man alltså bör kunna ställa höga krav.

Mera intressant än en enskild predikan är alltså frågan om den predikans kris, som man måste kunna tala om idag.

Alla som har predikat, har predikat dåligt. ”Tekevälle sattuu”. Man kan naturligtvis tillägga att det som någon åhörare, t.ex. en lärd åhörare, tycker att är dåligt, kan ge någon annan något som han eller hon behövde höra. Vi rör oss inte på en så absolut axel. Till all lycka.

Också Juhani Forsberg och Miikka Ruokanen, båda teol. dr i systematisk teologi, Ruokanen dessutom sittande professor i dogmatik, har talat om predikans kris. Redan ärkebiskop Martti Simojoki uttryckte sin besvikelse över många predikningar. Dessa var, menade han, ofta små kåserier utan förankring i Guds Ord. Man får inte höra lag och evangelium, klagade ärkebiskopen och tillade att han uppsöker som pensionär främst nattvardsgudstjänster, för i sakramentet finns det sanna evangeliets ”för dig utgiven, för dig utgjutet”.

Det är helt uppenbart – och det är den principiella diskussionen som intresserar – att ingen präst, inte ens en biskop längre kan gå upp i predikstolen och bli accepterad bara för sitt ämbetes skull. Tyvärr finns det inom kyrkan en stark trend att absolutifiera biskopsämbetet, och även prästämbetet, och förutsätta att bli hörd redan därför. Idag måste dock en biskop precis som en präst ha något att säga för att bli hörd. Ett ärende och ett budskap från Gud.

Torkki påpekar att den som vill ge sig in på analyser av ledarskap och på att söka filosofin bakom ledarskapet i kyrkan och i samhället måste vara verkligt skicklig. Hellre, säger han i Helsingin sanomat, skulle de som predikar koncentrera sig på det andliga.

Den gode herden kan aldrig förankras bara i kyrkans ämbete, det måste primärt och alltid förankras i Kristi uppdrag och i troheten mot Kristi Ord. Ingen kan vara en god herde, han må ha vilket ämbete som helst, som inte talar i enlighet med Guds Ord, och vars budskap inte är ”så säger HERREN”. Det är Guds Ord som ger ämbetet auktoritet, inte tvärtom.

Också under kyrkomötet fäste jag mig vid ordvändningar, som på något sätt ger uttryck för att en biskop i vår kyrka är biskop i Kristi kyrka, mer eller mindre just på grund av ämbetet. Detta är en farlig väg. Samma teologiska sjukdom är det om man förutsätter att ett beslut, som kyrkomötet har fattat i laga ordning, är ett uttryck för Guds vilja. Är det något som Luther har lärt oss, är det väl just detta att kyrkomöten kan ha fel.

Quod non est biblicum, non est theologicum. Det som inte är bibliskt, är inte teologiskt.

Kyrkans kris idag är att man inte längre kan enas om snart sagt någon större teologisk fråga. Därför blir svaret ”vi måste leva med mångfalden”, vilket äger sin tillämpning på nådegåvorna, men inte på dogmatiken. Där gäller tvärtom, vilket en broder konstaterade i en kommentar till en annan bloggtext, att Kristus ber om enhet, inte mångfald.

Predikans kris har många dimensioner. Primärt handlar den om trons kris, dvs om tron på det Ord vi är kallade att så ut. Ofta handlar det säkert också om lättja, vi måste arbeta mera, och förbereda predikningarna i bön och studium.

Kyrkan har en trostolkning, som nu i många sammanhang är ifrågasatt. Detta ifrågasättande har en tydlig relation till prästutbildningen.

Men det är just roten till den verkliga krisen i allt predikande, om predikanten – eller den kyrka han företräder – överger trostolkningen från trosbekännelsens perspektiv.

Predikandet har också en retorisk sida, låt vara att Gud har valt att tala genom mänsklig ofullkomlighet. Jag brukade ofta lyssna på Tony Blair och hans samtida i brittiska underhuset (via TV naturligtvis), för Blair och många andra hade en otrolig förmåga att uttrycka sig kort (!) och koncist, och dessutom göra det enligt retorikens lagar.

Vi präster har verkligen anledning att börja arbeta mera i vår predikoverkstad. Vi måste lära oss att predika. Men de främsta, om än inte enda, verktyg vi har är Ordet och bönen.

Biskop Sven Danell, tidigare biskop i Skara stift, skriver i en av sina böcker om en katolsk kardinal, som förevisade en gammal kyrkas klenoder. Där var skrudar och mässhakar, där var gamla, rikt utstuderade kalkar, och annat kyrksilver.

Urskuldrande sade han till sina åhörare: nu kan kyrkan inte längre säga ”silver och guld har jag inte” (Apg. 3:6).

En man bland åhörarna svarade: nej, och kyrkan kan inte längre säga ”i Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!”

Det är också predikans kris.

Henrik

”Muinaisten sukupolvien kärsimykset ovat aivan erikoisella tavalla nousseet ikään kuin näiden nykyisten tapahtumien taustaksi. Iso viha, pikku viha, Suomen sota, sortovuodet, vapaussota, kaikki sukupolvet, jotka ovat saaneet antaa uhrinsa tämän maan hyväksi. Nyt on meidän vuoromme luoda historiaa. Itsenäisen Suomen ensimmäinen sukupolvi seisoo nyt vartiopaikallaan.” (Annikki Liakan kirjeestä sulhaselleen rintamalle 9).

Koskettavia sanoja. Nuori morsian kirjoittaa sulhaselleen.

Henrik

Med tacksamhet stillar jag mig varje år inför självständighetsdagens TVgudstjänst från Domkyrkan i Helsingfors.

Men många gånger slutar gudstjänsten med en känsla av tomhet.

Dagens TV-gudstjänst gav intrycket att kyrkan var mindre besökt än många tidigare år. En allt tommare kyrka – säger det något om kyrkans betydelse för staten i dagens Finland?

Biskop Repos predikan rörde sig nog mest på det allmänna planet – är det detta som Gud vill säga Finlands folk idag. Tankarna var ju rätta. Och kyrkobönen innehöll bönen om att vi skulle bevaras från homofobi…

Kyrkan är nog snar att fånga upp tonerna i tiden. En sådan kyrka är ”kommunicerande kärl” med tiden, och mister sitt profetiska uppdrag.

Jag börjar fundera på vad som är kyrkans differentia specifica, vad som skiljer den från staten? Den framträder allt mera som en parallellorganisation.

Är en sådan kyrka stark?

Jag är en del av denna kyrka, och talar om ”min familj”. Men jag känner mig allt mera främmande och tom inför sådant. I psalmsången slår sådana toner igenom som jag vill höra. ”Skynda, o själar, ty hastigt förrinner år efter år som en brusande flod.” ”Dyraste Jesus var med oss på vägen”. Man kan uttrycka detta på många sätt, utan tvekan mera moderna och mera lättfattliga.

Kan inte hjälpa att jag grips av oro.

Herre, flytta inte ljusstaken från dess plats!

Henrik

P.S. Det kan hända att biskop Matti Repo trots allt sade något mera än jag också på grund av helheten gav uttryck för i min text ovan. Jag ber alltså läsaren kolla www.seurakuntalainen.fi och Kotimaas hemsida, där referat av predikan finns. Jag uppfattade det nog när jag hörde predikan mest som ett tal om ledarskap i allmänhet och också inom kyrkan, men är förstås glad om biskop Repo sade mera. Jag vill på intet sätt låta bli att notera det goda som sägs om det sägs. (Tillagt 7.12. kl.14.25)

http://www.verkkouutiset.fi/index.php?option=com_content&view=article&id=43558%3Asauli-niinistoe-talvisodan-ihmeitae-on-kaksi&catid=8%3Akotimaa-paeaeuutinen-&Itemid=31&sms_ss=facebook&at_xt=4cf55667277e8b16%2C0

Niinistö lopetti puheensa ”erääseen omakohtaiseen ja syvästi vaikuttavaan muistoon”. Hän viittasi siihen, että talvisodan aikana Suomessa koettiin usein, että maailma on jättänyt meidät yksin.

– Tapasin vuosia sitten Ranskassa ranskalaisen herrasmiehen, joka toimi Suomen kunniakonsulina. Utelias kun olin, kysyin häneltä, mikä oli hänen ensimmäinen kosketuksensa Suomeen. Hän vakavoitui heti ja kertoi, että se oli 1939. Hän oli pieni poika. Perheessä oli tapana, että illalla poika äitinsä sylissä kuulee iltarukouksen. Yhtäkkiä siihen rukoukseen oli tullut eräänä iltana lisäys: Jumala, suojele sitä pohjoisen urhoollista kansaa. Talvisota oli juuri syttynyt.

– Niin. Onkohan se niin, että häntäkin kuultiin, ja monia muita, jotka illalla saman sanoivat, Niinistö totesi.

Henrik