Henriks kommentarer

Den 22.09.2008, för en månad sedan, ungefär 23.30 öppnade jag den nya räknaren. Då var det ca 61.300 besök på ett drygt år. Nu har allt börjat igen och på en månad (om en dryg timme) har 5100 besök noterats. Om man räknar alla besök, alltså sådana som ett par, tre gånger besökt bloggsidan samma dag så handlar det om närmare 6800 besök.

Det som litet förvånat mig är de olika länder som är representerade. De överlägset flesta besök kommer från Finland, följt av Sverige, och ”okänt”, sedan Nederländerna, USA, Estland, Ryssland, Spanien, Danmark, Italien, Storbritannien, Peru, Norge, Filippinerna och Portugal.

Förklaringarna kan i några fall vara misstag, i andra fall kan det handla om bekanta, eller t.ex. missionärer osv.

Jag skriver detta som en kuriositet, därför att det ju också säkert gäller andra bloggar, och säkert alla som kommenterar på min bloggsida.

Internet är nog en märklig företeelse. Vilka möjligheter, vilket ansvar!

Ibland hörs kritiska röster, inte bara när det gäller åsikter, utan folk kan säga att mitt tonfall är ironiskt, hatiskt eller något sådant. Jag beklagar om jag uppfattats så, just det har jag försökt undvika! I vissa fall har jag ”fått fast” kritiker genom att det är uppenbart att de inte har läst vad jag de facto skrivit. I samma blogg som de kritiserat har jag kunnat skriva saker som de menar att jag missat, eller de har tolkat mig på ett sätt som jag i samma bloggtext tillbakavisar.

Jag tror att detta kan ge något att tänka på.

För det första visar det betydelsen av med vilken förhandsinställning vi läser texter och inlägg. Det styr tolkningen i skrämmande hög grad.

För det andra betydelsen att läsa rätt innantill, vi läser tyvärr inte vad som skrivits, utan vad vi tror att har skrivits.

Men för det tredje, och det tror jag gäller all kommunikation på nätet, något väsentligt är borta när man inte hör tonfall, ser minspel, kroppsspråk osv. Detta gäller mail, chat, bloggar och allt motsvarande. Det är både en fördel och en nackdel att känna någon, dels kanske man förstår bättre, men ibland förefaller det som om det också kunde blockera.

Jag tror också att det är viktigt att inse vad en blogg är. I en mening är det något som sägs i offentligheten och som man alltså är ansvarig för. I en annan mening är det skillnad på ett uttalande och t.ex. kåseri, det är skillnad på en dikt och på kommunikétext.

En blogg har alltid något enligt min mening sett över sig, utan att detta upprepas i varje sats.

Det är att vädra sina tankar och åsikter, att utrycka sina förhoppningar, att fundera och grubbla över livets mångahanda.

Jag hoppas att denna blogg, som minsann inte är världens centrum, skall få vara till mera nytta än skada.

Att den ska få bygga Guds rike och samla till Kristus, inte skingra, inte driva bort.

Henrik

Pastor Jari Rankinen, som varit i offentligheten på grund av sin konservativa syn i ämbetsfrågan, har skrivit en bok om sina upplevelser. Han kom till Vammala församling för många år sedan, med löfte att få verka enligt sin övertygelse (som alltså var känd av församlingen när han valdes till kaplan och redan tidigare).

Henrik

P.S. Läs Jari Rankinens kommentar: http://rankinen.blogspot.com/

Biskop emeritus Bertil Gärtner har också börjat blogga. På hans blogg läser jag några rader som är mycket intressanta. De förmedlar två röster. Den ena är hans, Bertil Gärtners, tidigare biskop i Göteborgs stift. Den andra är Ingemar Ströms, tidigare biskop i Stockholms stift.

Så skriver Bertil Gärtner:

”Fick ett brev att Theofil i Lund måste flytta. Man har inte fått tillräckligt med respons. Det är synd. Ett så fint bibliotek. Och en så fin målsättning: utvecklas som teologer och växa som kristna i tro på Jesus Kristus. Kan det möjligen vara så att en förening med mottot: “Tilliten till Guds Ord har varit en ledstjärna…” i dagens kyrka knappast är attraktiv? inte ens bland teologie studeranden? Eftersom erfarenheten säger att ingen väckelse eller andlig förnyelse sker utan en tillit till Guds Ord så finns där en förklaring till den kraftigt nedgående kurvan i Svenska kyrkan när det gäller deltagare i huvudgudstjänsterna. Finns det i kyrkans historia någon andlig förnyelse byggd på liberalteologi och liberal bibeltro? Där det idag växer bland kristna I vårt land så är det där man lyssnar helhjärtat till Bibeln och inte plockar fram ur den bara det som passar in i dagens sekularisering.

Litet senare i hans blogg citerar han en f.d. kollega, biskop Ingemar Ström:

Jag minns en diskussion på kristna journalistklubben i Stockholm för en del år sedan. Ingemar Ström vädrade sin pessimism när det gällde bibelläsning. Ibland vore det lika bra att folk inte läste sin Bibel, tror jag att han till slut sa. “Det kan leda till en mängd problem i församlingarna!”

Läs gärna biskop Bertil Gärtners blogg, han berättar gripande exempel om Bibeln från sina resor i Centralamerika och Afrika!

http://bertilbloggar.wordpress.com/

Henrik

En bok, The God Delusion, skriven av den kände naturalisten och ateisten Richard Dawkins har sålt bra och är en av de böcker som man ofta hänvisar till på ateistiskt håll idag.

Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet, kunde man säga med travesti på det som sades om Ingmar Hedenius i tiden.

Men ett av Dawkins’ argument besvaras bra av Alister McGrath, professor i teologi vid samma universitet (Oxford), besvarar detta enkelt och övertygande.

Dawkins säger att Bibeln, tron på Gud och allt det där är som tron på julgubben, dvs barnsagor, som man växer ifrån med stigande ålder och bildning.

McGrath frågar i sitt svar (The Dawkins Delusion) när man har hört talas om någon som i vuxen ålder börjat tro på julgubben. (för svenska läsare: jultomten). Och det är en berättigad fråga!

Alister McGrath är nämligen själv f.d. ateist, med en doktorsavhandling i molekylär biofysik. Han själv är ju ett motargument. Men McGrath nämner som exempel Anthony Flew, världens mest kända ateist, som har meddelat för några år sedan att han inte längre är ateist. Han anser att man inte kan förklara tillvaron utan tro på en personlig Gud.

McGrath hävdar dessutom att Dawkins i sina framträdanden blivit allt mera ironisk och att han tyr sig till förenklingar, något som han inte använde under tidigare skeden.

Dawkins är en varm förespråkare av evolutionsteorin, även om han inte egentligen är naturvetare. Hans professur var en professur i etologi (han studerade me andra ord djurens beteende).

Förhoppningsvis är Richard Dawkins’ framtid sådan som Saulus’ en gång var. Han var oerhört engagerad i motståndet mot gudstro, han förföljde de kristna (vilket mig veterligen Dawkins inte gör). Men Dawkins är en lysande talare och debattör. Vad kunde det inte bli av en omvänd Dawkins!?

Men argumentet att ökad bildning och stigande ålder, utbildning i kritiskt tänkande mm, skulle leda till förkastande av Bibeln och den kristna tron motsägs av de tusen och åter tusen f.d. ateister, som efter att ha utbildat sig har funnit tron på Kristus.

Svaret på Richrd Dawkins’ bok har nu publicerats på finska. Den är skriven av McGrath och hans fru.
För den som vill ha svar.

Henrik

Jag har mycket den senaste tiden tänkt på Nya testamentets brev och på den förkunnelse som finns där.
Ett av de drag som jag tycker att präglar hela NT är att man både säger “ja” och “nej”.

Henrik

Nu är den här! Diskussionen om att det inte räcker med enbart den gamla diskussionen hetero- och/eller homosexualitet.

I gårdagens Helsingin Sanomat intervjuas en ”sexualanarkist” som säger att äktenskapslagstiftningen och diskussionerna kring den inte beaktat alla varianter av mänsklig kärlek, inte t.ex. månggifte.

Denna sexualanarkist säger att homosexuella ska tillbaka till allmänna WC:n, död åt heterokulturen. De anser att också Seta, som arrangerade Pridemarschen, är för liberala.

Detta är säkert ett ytterlighetsfenomen, men Helsingin Sanomat ger mycket spaltutrymme ( sin bilaga NYT).

Detta vore inte ens värt ett omnämnande, men jag tror alltså att trenden kommer att bli ungefärligen denna:

Det blir så småningom slut med diskussionerna kring s.k. registrerat partnerskap. Dessa diskussioner kan nog pågå ännu några år. Men de kommer att ersättas, som i NOrge och Sverige, av en annan diskussion.

Det registrerade partnerskapet, diskrimineringsdiskussionerna mm är endast taktiska led i en utveckling som kommer att leda till krav på en könsneutral äkstenskapslagstiftning.

”Äktenskapet” måste omdefinieras. Det är kravet. Det kommer att kunna bli en överenskommelse mellan man och kvinna, mellan två män eller två kvinnor. Det gör det hela mycket enklare än om man kör med parallella lagstiftningar, tillämpningar mm.

En ideologisk grund för detta är att man säger att äktenskapet tillhör det privaträttsliga området.

Samhället har inte rätt att blanda sig i hur människan sköter sina relationer.

Jag tror – men hoppas givetvis inte – att också månggifte kan komma in i bilden. Om vuxna människor frivilligt vill bilda olika förbund, två män dela en kvinna (med henne samtycke), eller några kvinnor och en eller två män vill bilda ngt slags äktenskapskolhos, så ska det bli möjligt.

I Sverige har flera ungdomsorganisationer på allvar i den offentliga debatten förespråkat polyamorös kärlek.

Kanske en klangmatta utgörs av det faktum att många i det uppväxande släkten inte har sett, inte har personliga erfarenheter av ett lyckligt äktenskap.

Klart är i alla fall att detta blir ett andligt sett nedbrytande skede i hela vår västerländska kultur. Nu behövs det kristna människor på barrikaderna.

Samtidigt så hoppas jag innerligt att dessa för varje samhälle viktiga etiska diskussioner skall kunna föras i en saklig och konstruktiv anda, så att inte de människor som kämpar med sin sexuella identitet i ännu högre grad blir offer.

Det är därför det är viktigt med tio Guds bud. Det är därför det är viktigt att julevangeliet läses i våra skolor, att psalmer sjungs, att man talar om vår kristna tradition. En annan sak är att mycket mera bör göras, men det är nog en viktig del av det som också bör ske.

Henrik

Eroa kirkosta-sivut ovat herättäneet huomiota, varsinkin sen jälkeen kun asia sai lisää julkisuutta. Päivittäin kerrotaan kuinka monta ihmistä palvelun kautta on eronnut kirkosta (eilen 417).

Ny Tampereella ollaan lähdetty ”vastahyökkäykseen”.

Sivusto on tietoisesti tehty niin että se painii ”samassa sarjassa”.

Käy katsomassa: http://www.eroakirkosta.info

Monta hyvää asiaa, ”kristitty, älä pakoile, käy päin”!

Mutta kyllä osittain on syyllistytty popularismiin. Miksi?

Ja, niin kuin eräs hyä ystäväni huomautti, jos kirjoitat sanan Jeesus, niin saat vastaukseksi

Hakusi ei tuottanut yhtään tulosta!

Mistä se kertoo?

Henrik

Lämna kyrkan, anslut dig till kyrkan – på olika hemsidor finns alternativ för varje behov. Tillsvidare verkar det som om ”lämna kyrkan” skulle ha större framgång än ”anslut dig till kyrkan” – kanske delvis därför att de flesta ännu tillhör kyrkan.

Häromdagen fick jag ett brev av en kvinnlig kollega som berättade att hon böjt knä, bekänt sina och folkets synder och bett Gud förbarma sig över vår kyrka. Hon nämnde också ett par namn, som hon särskilt ororade sig för.

Igår sade en vän sedan många år, en pastor i en av våra frikyrkor, att ”också vi inom frikyrkorna oroar oss för Borgå stift och för den lutherska kyrkan. Snart måste Ni väl nog bilda en egen luthersk frikyrka!?”

De senaste månaderna och veckorna har dessa och liknande kommentarer blivit allt vanligare.

Men jag ser ett tredje alternativ, åtminstone ännu. Och det är att kyrkan måste förnyas.

Problemet är att jag inte vet hur det skall ske.

Jo, jag vet att vi frimodigt skall arbeta, förkunna evangeliet om Kristus, hålla fast vid Bibelns undervisning, vilket också betyder att avvisa falsk lära. Och vi skall be flitigt.

Men med psalmförfattaren till en av våra psalmer måste jag bekänna jag förmår ej draga himlen till mig ner”.

De senaste tidernas besök på nätet, i böcker och tidskrifter visar att vi här har att göra med en världsvid företeelse, som mig veterligen inte har fötts genom organisatoriska eller motsvarande beslut.

Jag har redan tidigare skrivit om GAFCON, här finns uppgifter om en gemenskap, Covenant (förbund), inom Church of England, med många evangelikaler bland undertecknarna till ett upprop – ”La crème de la crème of British evangelicalism skriver en kommentator.

Ropet och bönen är densamma: håll fast vid biblisk och klassisk kristendom! Ta avstånd från dem som välsignar samkönade par, eller förespråkar det osv.

Här kan du t.ex. läsa om det:

http://jimhamilton.wordpress.com/2007/01/17/n-t-wright-and-john-stott-on-different-sides-of-the-issue/

http://www.anglican-mainstream.net/2006/12/12/a-covenant-for-the-church-of-england/

I vårt land har utvecklingen nog försvårats för oss som har en traditionell ämbetssyn. Vesa Pöyhtäri, Jari Rankinen, Markus Malmivaara är namn som förknippas med åtgärder från kyrkans sida.

I vårt eget stift har Halvar Sandell varit illa ute, låt vara att biskop och domkapitel åtminstone än så länge har reagerat förhållandevis milt jämför med de finska domkapitlen. Men den behandling som Halvar Sandell fått utstå i medierna och i offentligheten, som nog också sammanhänger med ”kyrkliga” ställningstaganden, har varit outhärdlig.

Jag tror – och hoppas – att församlingarna inte stilla tigande skall tolerera vad som helst. Detta skriver jag också till dem som är djupt oeniga med mig och mina slutsatser.

Jag tror att en allt större grupp inom kyrkan tycker att det börjar gå för långt. Å ena sidan har vi ett ”mannen och kvinnan tiger i församlingen när det gäller känsliga frågor, vilket nog långt uppfattas som samtycke eller åtminstone som likgiltighet. Å andra sidan har vi beklämmande exempel på en kyrka som överger Bibelns lära.

Jag har strukit exemplen, för jag vill inte peka ut någon person. Men de flesta läsare vet hur det är!

Vi har en undervisning om synd och nåd som inte alls räknar med förtappelsens möjlighet. Vi har alla möjliga uppfattningar om de mest elemnetära frågor i den kristna tron.

Ungefär som i dikten i ett tidigare inlägg som bla säger såhär:

They all believe in love and goodness.
They only differ on matters of creation,
sin, heaven, hell, God, and salvation.

De (religionerna) tror alla på kärlek och godhet, de skiljer sig endast i fråga om skapelse, synd, himmel, helvete, Gud och frälsning.

Steve Turner talade om de olika religionerna. Men vad ska man säga om detta gäller vår egen kära lutherska kyrka?

NU förstår väl alla att det inte är synd och förtappelse som jag vill förkunna. Jag skulle som första präst falla ut om Gud gav igen, om jag bokstavligt talat blev uppskattad efter förtjänst. Nej, jag får nog som David med tre olika ord vrida mig i min syndabekännelse (Ps. 51) och hoppas på Guds oförtjänta nåd.

Någon kanske reagerar mot det att man lyfter fram problemområden i vår kyrka och prästernas förkunnelse.

Men läs NT, och se hur många problem som de nytestamentliga texterna nämner: synder som nämns vid namn, personer som omtalas som ställer till förtret för apostlarna och de kristna, villoläror, partisinne osv.

Om det skall bli någon förändring, måste Gud själv stå för den.

Det är många av oss som hoppas på en sådan, så får också HERREN själv bestämma vad och hur och när det skall bli.

Henrik

I senaste nr av Kristet perspektiv skriver Johan Candelin några tänkvärda ord om en tendens som går igen i kyrkans historia och liv.

Desinformation – diskriminering – förföljelse.

Igår fick vi veta att pastor Markus Malmivaara blivit avstängd från prästtjänst i 3 månader (Vammala församling). Idag får vi veta att pastor Jari Rankinens besvär över domkapitlets i Åbo ärkestift beslut om att avstänga honom från prästämbetet i 3 månader förkastats.

Detta betyder att Jari Rankinen mister sina prästrättigheter under en period av 3 månader.

Jag uttalar fortsättningsvis min förundran över att tjänstemannarättsliga åtgärder – eller vad är det annars – tillämpas på en präst, trots att en präst ännu inte i samhälllets mening är tjänsteman. Detta paket förkastades första gången av kyrkomötet och nu kommer det i nygammal tappning igen.

Men förvaltningsdomstolens förkastande av Rankinens beslut kan kanske läsas också så (=åtminstone så) att förvaltningsdomstolen konstaterar att domkapitlet inte förfarit olagligt utan att därmed säga att domkapitlet hade varit tvunget att handla så. Detta är dock bara en tolkning, en möjlighet. Förvaltningsdomstolarna svarar ju i allmänhet inte prejudicerande, utan de svarar endast på den frågeställning som är anhängiggjord.

I vilket fall som helst är situationen mycket sorglig.

Den förman som bidragit till detta kallar Rankinen för kyrkans rötägg number one, och skriver andra svinaktigheter åt Rankinen (som har publicerats i Rankinens bok).

Vilka åtgärder tänker biskop Kari Mäkinen vidta mot denne uppenbart olämpliga förman?

En präst med kyrkans tro avstängs, medan andra som handlar mot bibel och bekännelse frias eller frikänns eller har frihet att verka utan några som helst hotbilder.

Är detta rätt?

Det blir snart kaos. Bibeln har inte ändrat. Läs kyrkans gamla betänkanden (bara några tiotal år gamla – de skulle inte accepteras idag). Vad säger detta om oss?

Henrik

I ett tidigare, kanske renatv alltför spontant inlägg har jag kommenterat biskoparnas nya bok om kärlek och sexualetik.

Jag ville försöka förverkliga 8. budets förklaring, där Luther som känt uppmanar oss att tänka och tyda allt till det bästa. Därför skrev jag bl.a att biskop Gustav Björkstrand yttrade sig mot abort.

Någon har kontaktat mig efter att ha läst Hbl:s kommentar och ett mera preciserande ställningstagande skulle säkert vara av behovet påkallat. De facto så talade biskopen om aborternas höga antal, om det att kyrkan alltid försvarat liv och stått på livets sida – något som jag ville tolka som ett tal mot abort (med undantag av nödfall). Han talade också om att samhället inte får utöva påtryckningar mot väntande mammor med ekonomiska bitankar, dvs de inte helst skulle få föda foster med ett sannoliktt eller konstaterat handikapp.

Jag har intervjuat närvarande och kollat mitt intryck. Jag konstaterar tyvärr att biskopen ingenting sade om sin personliga uppfattning om att abort är fel, och ett brott mot femte budet. (Om jag har missförstått ger jag rum för ett korrigerande yttrande på ”bloggutrymme” – ej endast som kommentar). Biskopen har förstås också mera meningsfulla och viktigare fora än min blogg.

Alltså: tack för goda ord i rätt riktning, men fram för mera klara etiska besked och tydliga signaler i en högaktuell fråga! Det gäller ju livet!

Vad boken i övrigt beträffar landar vi redan nu i den frågeställning jag antydde: ”vi måste leva med delade meningar”.

Biskoparna konstaterar att kyrkan inte kommer att uppnå enighet i frågan om homosexuell välsignelse, men säger att vi är kallade att bevara kyrkans enhet.

Men detta är ju en omöjlighet! Och detta är ju klart fel!

Den inställning som BIbeln avvisar måste kyrkan klart och tydligt avvisa som en lösning som inte är en hjälp för en kämpande medmänniska!

Även om denna fråga kommer i och med nästa bok (biskopsmötets betänkande om homosexualiteten), syns svaret redan nu. Detta kommer att allvarligt hota kyrkans enhet.

Vidare kan man säga att boken inte är klart när det gäller äktenskapet; man lämnar dörren öppen för samboförhållanden och även andra lösningar. Äktenskapet är ”den bästa” lösningen, men inte den enda.

Här skulle man nog önska sig mera civilkurage och klarhet.

Men goda saker sägs nog om trohet, om kärleken, om familjen, och om – en av bokens förtjänster – ”vardagskärleken” – att vanlig vardagskärlek räcker mycket långt.

Den diskussion om Esbo domkapitels beslut, som redan dagstidningarna gör sig lustiga över (se t.ex. Helsingin sanomat idag) med konstaterandet att ”först säger man att man välsignar, sen säger man att bad bara litet”. Detta måste ju ge ett underligt intryck åt alla parter. Läs för övrigt också kyrkpressens biskopsintervju, www. kyrkpressen.fi, denna veckas nummer).

Nu gäller det att hålla fast vid och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Judas v.3

Henrik