Henriks kommentarer

Diskussioner om det förfärligt tragiska som hände i Kauhajoki har blossat upp på allvar.

Det finns mycket jag har reagerat mot, och skriver bara av mig vissa tankar.

Jag tycker att det är att söka billiga politiska poäng när man börjar kräva inrikesministerns avgång för detta. Om det under undersökningens gång visar sig att något väsentligt är försummat som kunde ha gjorts, då blir saken en annan. Men ingen, läs ingen, kunde förutse detta, då och där nämligen, vi är många som i olika seminarier och föredrag varnat för att sådant kan ske. Men ingen vill vara efterklok i detta avseende.

Jag tycker heller inte att man i första hand skall utpeka den stackars polisman som ”missade” i bedömningen. Han hade inte tillgång till allt material som vi nu har tillgång till. En av förövarens vänner sade att han var snäll och trevlig, ”en helt vanlig ung man”. Om inte ens vänner kunde förutse, hur skulle då en kontroll, som sedan alltid synas i kanterna, kunna förutse detta. Så verkar det åtminstone enligt min mening just nu. Detta kan bli för mycket för en tjänsteman att bära, han, liksom alla andra inser ju att en feldömning gjorts – men på vilka grunder? Var det alltför bristfälliga? Det utreds ju nu.

Men sedan har diskussionen på ett litet olyckligt, men kanske i grunden barmhärtigt sätt rört ihop två begrepp.

Jag menar att man måste rubricera detta som mord. Det är ett avskyvärt brott att skjuta människor, 8 flickor och en pojke och en man. Och det måste – också med tanke på alla spekulationer och funderingar som rör sig i folks huvud, klart och tydligt klassas som mord.

Att det är synd om förövaren, om hans familj (Gud hjälpe och styrke dem!), att han enligt uppgift var mobbad, i gymnasiet och i yrkeshögskolan, att han hade förlorat en syster som tog honom hårt, allt detta är bidragande orsaker, och gör att vi alla tycker synd om honom. Vi följer hans föräldrar, syskon och hans vänner i våra böner, inte sant?

Men synd (mord) och synd om, i högsta grad dessutom, är inga alternativa bedömningar. De måste finnas med båda två. Ett grymt våldsbrott kan aldrig degraderas till något som gör en mördare till ett offer. Att det kan handla om ett både – och förstår väl alla. Men det är mord, och det är ofrånkomligt. Att det sedan är väldigt synd om vederbörande, skall också sägas. Det känner vi säkert alla.

För en självdestruktiv människa, en suicidal person är en sak. Att ta livet av många medmänniskor är en annan.

Det kan vara skäl att också här säga att det också är synd att ta sitt eget liv. Du skall inte dräpa, inte heller dig själv. För Gud har gett dig livet! Och vi vill alla hjälpa varann så att vi kan få ett allt meningsfullare liv!!

Men en filosofi, som har rötter i ateism och darwinism mycket tydligt, utgår från en filosofi som anser att också naturen är grym. Denna form av naturalism är farlig. Den säger att var och en måste strida ensam, strida för sig själv. Den påpekar att i naturen pågår en grym kamp, och att den kampen går ut på att de svaga måste väja för de starka.

Denna filosofi är hemsk. Utan att ens antyda att alla som förfäktar en evolutionistisk idé (den är ju en teori) eller en ateistisk livssyn skulle vara mördare och grymma, så tror jag att det finns linkar som i speciella situationer kan komma att länkas till darwinismens brist på människolivets helgd.

Livet är inte heligt, du kan skjuta en människa som du skjuter ett djur, för människan är ett djur. Det finns ingen rätt att leva. Man måste kämpa sig till denna rätt, och den går alltid (i praktiken) över någon annans (svagares) rätt.

Jesus Kristus lärde oss något helt annat. Människolivet är heligt för det är en Guds gåva. Människan är redovisningsskydlig inför Gud. Varje människas liv är unikt – det lilla, det sjuka, det ofödda, det medvetslösa, det dementa – vilket uttryck livet i dess olika skeden än har.

Därför måste kristendomens livsbejakande människosyn på nytt läras ut. Vi måste som folk och enskilda söka Gudsgemenskapen, lära våra barn förströstan på Gud, tala och sjunga om Jesus med de små. Kristendomens återkomst är mer än nödvändig nu.

Det är förhoppningsvis onödigt att påpeka att också religionen kan missbrukas. Var och en torde dock förstå att det inte är någon religiös fanatism jag förespråkar, utan den trygghet, glädje och välsignelse som ett barn känner när det får somna efter att ha bett sin aftonbön. Då talar vi nämligen om sådant som är långt utöver psykologi.

Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Henrik

Idag har många finländska hem drabbats av ett ofattbart sorgebud. 11 unga personer, som i morse gick hemifrån eller från sitt studiehem, återvänder aldrig mer.

Bara en av dem visste att han aldrig skulle komma hem igen. Han var den som sköt, men samtidigt är han uppenbart ett offer.

Våra tankar och böner går till alla dem som berörs, alla de sörjande, deras anhöriga och vänner, till alla som på något sätt var involverade, klasskamrater som överlevde med obehagliga minnen för livet.

Du ger akt på olycka och jämmer för att ta det allt i din hand, skriver psalmisten.

Också dem minns vi, som idag hade sin sista levnadsdag. Må HERREN frälsa deras själ.

Det finns också andra, som idag har det extra svårt. Alla de som var offer för tragedin i Jokela. Föräldrar, syskon, anhöriga, vänner, skolkamrater. Idag kommer allt igen upp till ytan. Herre, välsigna dem!

Samtidigt tror jag att det finns något som måste ske nu. Så ofta talas det mycket kring en tragedi som denna. Det vill jag inte kritisera, för det är en absolut nödvändig del av det liv som nu inte har alternativ.

Men jag tror att lösningarna i allmänhet alltför ensidigt går in för att lösa krisen, som har uppstått. Den måste givetvis lösas, de människor som behöver hjälp, måste få hjälp.

Men en väsentlig del av allt detta måste bli att fråga efter orsakerna till en sådan förfärlig katastrof.

Det har i nyhetssändningarna idag talats om förebyggande, preventiv vård. Det är bra, men enligt min mening ännu inte tillräckligt.

Vi måste på allvar våga möta den kultur, den subkultur, den värld, som resulterar i sådant som detta.

Här tror jag att kristendomens frånvaro, som har inställt sig allt häftigare, är en väsentlig del av problemet. Människan har förlorat sin identitet i och med att gudskontakten brustit. Heligheten är borta, och vi skördar frukten av det. Jag vågar påstå att det inte ENBART, kanske inte ens i första hand, handlar om psykologiska eller psykiatriska problem – naturligtvis nog OCKSÅ om det.

Men det handlar om en värld där Gud på något sätt är borta, där det som förr genomsyrat livet inte längre finns som en – kanske låter det olämpligt i sammanhanget – självklarhet, eller kanske hellre en grundförutsättning för livet.

Vad kan vi kristna göra här?

Jag vill inte att detta skall upplevas som att peka finger. Men det måste sägas.

Det andra, som jag tror att är väsentligt och livsviktigt är att uppdatera hemmens betydelse. Ekonomin är hård, verkligheten krass, föräldrar trötta efter stressande och slitandet efter bröd, men summa summarum: unga människor, och t.o.m. barn, måste ringa till kristelefoner för att de inte har en vuxen människa att tala med om det som de känner.

Jag tror inte att gränsen för uppdateringen av hemmet går mellan att arbeta eller vara hemmamamma eller – pappa. Men kanske någon form av prioritering, också från samhällets sida, borde göras, så att man kunde överleva med litet kortare dag, så att tid skulle finnas för barn och unga.

Ingenting kan ersätta hemmet. Kamrater behövs, låt oss öppna hemmen för vänner, och för barnens kamrater.

Den lösning eller de lösningar som jag tror att är nödvändiga är inte att några lyssnar till andras ord och försöker verkställa deras idéer. Snarare handlar det om att vi tillsammans söker svaret på frågorna om orsakerna till sådana kriser, och att lösningarna inte bara handlar om psykologiska eller sociala aspekter. Det måste handla – kristet sett – om evighetsperspektiv.

En uppdatering borde därför också gälla den kristna gemenskapen. Den borde mera konkret erbjuda alternativ för alla ensamma, må sedan orsaken till ensamheten vara vilken som helst.

Också frågor som är svåra och känsliga, men som bör nämnas finns med: en uppdatering av viljan att hålla samman i äktenskapet, att verkligen älska i nöd och lust. Hur många unga människor som lider av ett sprucket familjeförhållande möter man inte?!
Senast idag talade jag med en ung studerande som är en av de många som kämpar med förhållandet till sin far.

Finns det inte tillräckligt många orsaker att be om en kristendomens återkomst till det finländska samhället?!

En del skryter med hur många de lyckats få ut ur kyrkan. Borde inte vi kristna visa minst samma nit när det gäller att vinna människor, att inbjuda dem till den kristna gemenskapen där man får växa i tron, hoppet och kärleken?

Dags för uppdatering!

Henrik

NU hände det igen! Www.laskuri.net har lagt ner sin verksamhet, och dit försvann mina ca 61 300 besök som jag från augusti i fjol tills idag hade!

Beklagar, men kanske någon eller några lugnar sig. Få se om besöken också minskar med ny räknare.

Det är litet sorgligt att man inte får en förvarning, men så kan det ju vara.

Livet fortsätter som förr, hoppas med intresse och omsorg för vår kyrka! Jag hoppas att det jag skriver kan vara kritiskt likaväl som instämmande, utan att det ena behöver uppfattas som kyrkofientlighet.

Kyrkan, ev. luth., är mitt hem. Men det finns nog anledning till en och annan kommentar och reflexion om det kyrkliga läget.

Välkommen med!

”Det är bäst att börja om igen…”

Henrik

En god vän berättade för mig i anslutning till diskussioner om abort om ett tillfälle för många år sedan i en av våra kyrkor i Helsingfors. Prästen hade talat allvarligt om abort och det var helt tydligt och klart var han stod i förhållande till sakfrågan.

Samtidigt berättade min vän om hur hon satt och tittade sig oroligt omkring. Hon konstaterade nämligen att inte ett ord om förlåtelse, om Guds nåd hade sagts. Hon sade att om någon hade suttit där som hade låtit göra en abort så kunde hon ha gått och dränkt sig, förtvivlad och dömd över vad hon gjort.

Jag konstaterar att hennes iakttagelse är livsviktig.

Börja aldrig diskutera med djävulen om dina synder!

Lyssna hellre till Frälsarens ord: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så skall jag ge er vila. Matt. 11:28.

Paulus hade kämpat med samma frågor. Därför skriver han:

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Rom. 8:33-35

Vem kan anklaga Guds utvalda? Vem är den som fördömer? Vem kan skilja oss från Krsti kärlek?
Frågorna haglar: vem, vem, vem?

Men svaret lyder:
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Rom. 8:38,39

Och litet tidigare i samma kapitel:

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Rom. 8:1

Det är viktigt att ta synden allvarligt. Men det är livsviktigt att gå till ”nådens tron” och tala ut med syndares vän.

Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd. 1 Joh. 1:7

Henrik

Nu har äntligen allt flera börjat diskutera den verkliga frågan – abort – och inte bara ofta på desinformation grundade detaljer kring den s.k. abortvideon.

Men det finns en fråga som enligt min mening inte har ställts, och som jag känner mig skyldig att peka på.
Bakom varje abort finns också en man. Men var är mannen? Kanske är nämligen han en orsak, eller en allvarlig delorsak till att någon kvinna i förtvivlan ser en abort som enda utväg. Nu skall inte detta ses som sentimentalitet, som något som det hör till att man skriver. För det är det inte.

Jag kan nog också konstatera att abort i några fall kan vara en kvinnas ensidiga val, utan att den blivande fadern har någon som helst möjlighet att säga sin åsikt. Sådant har jag hört om flera gånger, senast idag. Men vanligast är nog att mannen försvinner och flyr sitt ansvar.

En familj kan se ut som följer (uppgifterna är inte gripna ur luften): lön 1700 euro, hyra 1000 euro, två tonårsbarn, den ”försvunna” faderns bidrag 300 euro i månaden. Som känt förekommer det alltför ofta att papporna inte betalar det understöd som de måste betala.

Nu är det lätt att låta detta förbli en debattartikel, ett inlägg i mängden. Frågeställningen är djupare än så. Vad kan man göra, i stället för att peka finger, för att en kvinna inte skall bli ensam med ”problemet”, det problem som skulle vara ”en Guds gåva och en lön”?

Jag tror att detta handlar om en lång kedja där manlig själviskhet måste brytas långt tidigare, där man måste fråga efter vilka förutsättningar man vill ha för att svara för alla eventualiteter. Frågan får dock inte degraderas till ett socialt eller psykologiskt plan trots att den har mycket tydliga sociala dimensioner. Det handlar nog om det som Bibeln kallar omvändelse, om sinnesändring, om medmänsklighet.

Var är mannen? Jag har arbetat en del med en text i Johannesevangeliet, som kanske inte ursprungligen hört dit (Joh. 7:53-8:11). Där berättas om en kvinna som ”på bar gärning” blivit gripen för äktenskapsbrott ( i den gamla översättningen står ”beträdd” – ertappad – inte ”betrodd” som någon konfirmand en gång läste). Om hon blev gripen ”på bar gärning”, så måste det ha funnits en man närvarande. Men texten säger ingenting om honom. Detta har för övrigt lett vissa forskare att tro att situationen var arrangerad, att mannen kanske var med i komplotten, och att kvinnan bara var ett offer för att man skulle kunna ställa Jesus mot väggen. ”Moses säger att hon skall stenas” (konflikt med romarna) eller det andra alternativet ”strunta i Moses” (konflikt med judarna).

Men beteendet är sorgligt. Det blottar den manliga egoismen, som har förblivit densamma genom årtusenden.
Var är mannen? Vad kan vi alla, ni alla, de alla göra som kan påverka en hustrus, flickväns, medmänniskas liv och framtid? Nu skall vi stiga fram och ta ansvar, och försöka leva så att ingen människas liv på grund av vår själviskhet eller ansvarsflykt skall bli ödelagt – inte den människa nära oss som börjar fundera på om det finns alternativ till att föda, inte det lilla liv som så ofta glöms bort i diskussionerna.

Det kan vara bra att nu med tacksamhet tänka på att vi alla som deltar i diskussionerna har en mor och en far som valde att låta oss leva.

Henrik

Tillägg: Jag skulle ha skrivit ännu en sak, som är det viktigaste i allt: Guds förlåtelse gäller och den är en realitet. Den gäller oss alla som i ett eller annat avseende svikit.

”Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.”

P.S. För en gångs skull har jag också publicerat detta inlägg på Kyrkpressens blogg.

Tidningen Dagen publicerar en nyhet som får tala för sig själv:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=157672

Henrik

Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla* träd i lustgården?” 2 Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” 4 Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” (1 Mos. 3:1-5)

I denna klassiska text om människosläktets olycka finns två satser, två teser, som är släkt med varann. De hör intimt samman. De resulterar i varann.

Tes nr 1: ”Har Gud verkligen sagt”?

Tes nr 2: ”Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud..”

Min gode vän Stig-Olof Fernström beskrev för många år sedan ormen med orden ”den första liberala teologen”. Detta är inte bara kritiskt, utan metakritiskt. Det blir så allvarligt därför att ormen visste att Gud hade sagt så som Eva påstod. Men ormen hade inget samvete.

Fortsättningen (läs texten i 1 Mos. 3) vittnar om att kvinnan redan hade köpt ormens logik:

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. (1 Mos. 3:6)

Texten innehåller ju det som ormen hade lovat, inte det som Gud hade varnat för.

Det djävulska i sammanhanget är ju att det ser först ut som om ormen hade haft rätt! Men hur fel var det inte!

Den andra tesen innehåller uppfattningen att människan lika väl som Gud förstår vad som är gott. Hon vet bättre än Guds Ord, Bibeln. I själva verket ger detta henne ett mandat att förneka Guds Ord. Gud vet ju själv att det Han har sagt inte stämmer, utan att det i själv verket är såsom ormen har sagt.

Är det inte samma diskussion som nu finns? Det finns en sanning bortom Bibelns ord som är större än Bibeln. Vi har en insikt som Bibelns författare inte hade. Vi förstår att skilja mellan gott och ont. Vi har blivit som Gud.

Så kan man frimodigt kritisera Herrens apostel Paulus. Man kan göra honom till Kristi rival. Man kan försöka finna en godhet som är större än Paulus’ godhet.

Men detta är inte kristen tro. Det är ormens logik. Och därför skall vi kristna vara på vår vakt.

Därför slog Luther larm och skrev ”skrift skall med skrift tolkas”. För samtalet om vad Gud menar är ju legitimt, ja inte bara legitim utan en kallelse och en nödvändighet.

Men i allt detta gäller: inte utöver vad skrivet är.

Tes nr 1: skulle då Gud ha sagt eller i en moderna version har Gud verkligen sagt bygger på tes nr 2, på föreställningen om att Guds Ord inte är tillförlitligt och att t.o.m Gud själv vet det. Han vet, men Han säger inte allt.

Jesus hade en annan syn. Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Detta är den kristna kyrkans bekännelse.

Därför säger Jesus: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.

Henrik

Igår fick jag i ett samtal höra att jag ”redan länge skrivit kyrkokritiska inlägg. Jag vet inte om vederbörande avsåg bloggen eller Kristet perspektiv eller båda.

Jag har säkert skrivit kyrko-kritiska inlägg, därför att jag oroar mig för mycket som vår kyrka står för i dagens läge. Till det hör – precis som GAFCON-dokumentet säger – det faktum att man förkunnar ett annat evangelium (Gal. 1:6-8) och att man inte avvisar falsk lära. Här avses inga små teologiska finesser och hustolkningar, utan stora frågor såsom jungfrufödelsen, Jesu uppståndelse, frälsning och förtappelse osv där man tillåter sig t.ex. tolkningar som alla kommer till himlen osv.

Det framhävs ofta att vi inte skall bryta nattvards-gemenskapen. Vi är olika i kyrkan, heter det, och vi får lära oss att leva med olika uppfattningar, men vi kan inte och får inte bryta nattvardsgemenskapen. Om vi inte kan gå till samma nattvardsbord, är kyrkogemenskapen bruten.

Det låter bestickande, och det innehåller samtidigt mycket sanning.

Men det finns allvarliga invändningar.

Man kan inte rada beslut på beslut från kyrkomötets sida, och säga att större ödmjukhet behövs när det gäller av kyrkomötet fattade beslut utan att argumentera teologiskt, bibliskt.

Enligt senaste uppgifter, och det har varje iakttagare vetat redan länge, kommer kyrkan inte att kunna enas när det gäller välsignelse av homosexuella/lesbiska par. Vi skall – heter det – i stället lära oss att acceptera att vi inte kan enas i dessa svåra frågor.

Mina betänkligheter inställer sig. Man hör lutherska teologer, professorer, biskopar och andra, säga att det som kyrkomötet beslutat kan man inte ifrågasätta. Vi får leva med beslutet.

Men det sade man inte t.ex. 1984, när beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor inte gick igenom (inte kvalificerad majoritet). Det sade man heller inte när beslutet inte ens fick majoritet, man försökte på nytt och på nytt tills frågan gick igenom. Man behöver kanske inte vara någon profet för att säga att så kommer det att gå med parförhållandena också.

Det finns visserligen öppna frågor kring detta med välsignelser och äktenskap. En modell är att äktenskapslagstiftningen förändras så att samhäller definierar äktenskap som ett förbund mellan en man och en kvinna, eller en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Om kyrkan inte har egen lagstiftning angående detta och vill behålla vigselrätten är en präst tvungen att viga alla.

En annan modell är att man bara kör på, redan nu har välsignelser ägt rum. Någon publicerar ett formulär, och så småningom kommer det in i någon utgåva av någon handbok. För att inte tala om att många i kyrkomötet kan falla till föga, varför kan man inte välsigna, varför kan inte folk få leva som de är skapade?

Nu skulle jag inte ens vilja dra fram dessa frågor, inte heller ämbetsdiskussionerna på annat sätt än att alla stora frågor måste kunna diskuteras och ifrågasättas. Vad homosexuell praxis beträffar är jag ännu mera absolut. Det kan aldrig bli en kristen position, tydliga bibelord avvisar det, liksom Bibeln avvisar heterosexuellt samliv utanför äktenskapet. Frågan blir om Bibelns ord skall gälla eller inte.

Men denna ”vördnad för kyrkomötets beslut” är principiellt märkligt i en kyrka vars lärofader sade ”här står jag och kan inte annat”. Det var den ensamme Luther mot hela det kyrkliga etablissemanget.

Det är detta som är problemet nu. Beslut fattas utan att teologiskt övertyga. Och därmed splittras kyrkan.

Medan den ena sidan är kyrko-kritisk är den andra sidan kyrk-okritisk. Det som ingår i handboken eller det som kyrkomötet beslutat, det gäller. Det är som barnens lek ”det som man sist (eller först) säger, det är det”.

Problemet med en sådan syn är att man aldrig definierar när man skall sätta punkt. Kyrkan har blivit en åsiktsrörelse, som i allt högre grad återspeglar samhällets värderingar.

I denna mening är jag nog kyrko-kritisk, ja. Kyrkan måste vara bunden av Ordets värderingar, lyssna till Kristus.

Men jag tillhör en generation som fortfarande hoppas på förnyelse och nytt liv inom kyrkan. Att bryta upp från en gemenskap och en vänskap över alla åsiktsgrupper känns som att riva blodådrorna ur kroppen!

Frågan är också vem som skall lämna kyrkan?

Svaret i en luthersk eller annan kristen kyrka kan inte vara: den som teologiskt måste ifrågasätta beslut som fattats av ett kyrkomöte. Besluten håller bara i den mån de är bibliskt prövade. Besluten måste hänga samman med norma normans. Det är inte kyrkomötet, som är den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas..

Bibelns ord måste gälla. T.ex. det ord där Paulus varnar för ett annat evangelium, där han också inkluderar sig själv i framtida riskgrupper. Åt de äldste från Efesus säger Paulus: bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är (Apg. 20:30).

Men om man med kyrkokritik menar en illvillighet eller en illojalitet mot kyrkan, så vill jag på det bestämdaste ta avstånd från det. Om jag har gjort mig skyldig till sådant vill jag verkligen be om förlåtelse.

Kyrkan är mitt hem, min familj. Jag har under hela mitt (aktiva) liv tjänat kyrkan, kanske inte med så stor framgång, men dock.

Sist, men inte minst, vill jag peka på det ofrånkomliga i att inte bara ha åsikter och omfatta teologiska slutsatser, utan vara en Kristi efterföljare i lära och liv. Att vara kristen handlar inte bara om gemenskap med andra kristna. Det handlar primärt om att leva i tro på Kristus, att förbli (bevara) Kristi Ord och att avvisa det som står i strid med detta Ord.

Det är då det gäller att ”om vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”

Det är en verklighet som är mycket större än en åsiktsgemenskap. Och det är grunden för all kristen gemenskap.

Henrik

Orden ringer i mina öron.

Jag träffade för en tid sedan en flicka, en ung studerande från Iran. Hon berättade att hon bott flera år i Finland och började av olika anledningar läsa Matteusevangeliet. Hon blev så intresserad att hon läste hela evangeliet genom natten och på morgonen sade hon åt sin bror: Visste du att Jesus är Gud?

– Det vet väl alla, svarade hennes bror.

– Men om du har vetat det, varför har du inte sagt det!?

Och så berättade hon att förstod att alla kristna har vetat det, men ingen har sagt något åt henne. Hon tillade visserligen att kanske hon inte skulle ha varit redo att ta emot det tidigare, men hon hade funderat över varför ingen berättar något…

Jag blir inte kvitt hennes fråga, som inte var bitter eller oartig. Men i högsta grad berättiggad!

Varför har ingen sagt något? Varför har ingen berättat?

Vi vet världens största hemlighet, och behåller den för oss själva.

Vi har varit tröga i att resa ut. Nu har Gud sänt missionsfältet hit. Men ingen säger något..

Kanske vår tids stora problem inte är att människor är sekulariserade.

Kanske det stora problemet är att vi kristna har somnat, blivit tröga och slöa. Också efter att vi subtraherar all slöhet och taktlöshet, blir frågan kvar: inte kan väl total tystnad få råda?

Henrik

En god vän skrev till (bl.a) mig och sade något som jag tyvärr tror att träffar mitt i prick.

Han sade att vi inte skall låta oss luras.

”Ingen människa-utom medicinsk personal- har en aning om hur en abort går till respektive hur den kan gå till i olika fall och hur fostret eller den lilla människan avrättas och avlägsnas. Folkets kommunala och statliga ledare vill att det skall vara så att ingen har någon inre bild och därför kan svara ja eller nej, utan medvetandet om vad som sker och hur.

Det brott man nu undersöker, polisanmälan mot Halvar Sandell, är bara en taskspelarkonst för att folk skall tro att brottet var att visa bilder, DET MAN VILL FÖRHINDRA ÄR ATT FOLK SKALL VETA VAD SOM GÖRS MED DET OFÖDDA BARNET. Observera att pressen har aktat sig för det som vore självklart, nämligen att berätta hur en abort går till.”

Jag börjar mer och mer tro att det är sant.

Man vill inte veta. Det som alla borde diskutera är inte visning av bilder, utan själva huvudfrågan som aktualiserats. Ingen talar om den.

Jag har den största respekt för kravet att föräldrar skall kunna lita på kyrkans konfirmandundervisning och veta vad deras ungdomar får möta och se.

Men bakom alla diskussioner finns också en annan aspekt, som är en av de svåraste. Min mardröm är denna: man är inte villig att ändra på sitt sätt att leva, utan vill ha en utväg ”om det går illa”. Ju mindre man konkret vet, desto bättre.

Så behöver det inte vara för alla, inga generaliseringar behövs. Men kan över 10 000 små liv per år vara specialfall, där ingen annan utväg hade funnits???

Är det en mardröm, eller var det en dröm, utan verklighetsanknytning?

Det att man inte vill veta.

Henrik