Biskopsmötet har beslutat att barn som är döpta av Luther-stiftelsens präster kan upptas i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Det som för många av oss har varit självklart, har nu bekräftats också av biskopsmötet.
Jag förstår naturligtvis problematiken, men ser heller inga alternativ. Och när det sannolikt handlar om en så liten procentandel av alla dop är problemet nog mycket marginellt.
Nyhetsförmedlingen har antytt att formuläret för upptagning i kyrkans gemenskap skall användas. Hur det skall tillämpas på nyfödda är inte helt klart för mig.
Det viktigaste för mig – okså med hänsyn till vad jag tidigare försökt påtala – är att man inte gör fel sak till problem. Ett sakrament och ett nådemedel skall verkligen inte bli en prestigefråga.
Det förefaller alltså som om man kunde anteckna detta med tillfredsställelse till kännedom.
Hoppas att alla kretsar inom vår kyrka riktar blickarna mot kyrkans egentliga uppdrag: att döpa och att lära. Med tillägget att det som sedan skall läras är att hålla allt som Jesus befallt sina apostlar.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Klokt av biskopsmötet
Det gamla ordspråket se men inte röra, en barnregel som nog äger aktualitet i vår tid också, måste i den aktuella kyrkliga debatten vridas och ändras.
Det märkliga är ju att man nog får göra abort, men inte visa en abort.
Det är ju helt enkelt ganska befängt!
Naturligtvis finns det saker som man gör som inte skall visas, allra minst för barn. Men det finns något i logiken som jag såg på en annan (finsk) blogg att om man anser att abort inte innebär avbrytande av liv, utan att avlägsna en svulst eller en växt ur en kvinnas kropp, varför skall det vara olagligt att visa det?
En annan sak är ju att det – för vissa grupper, t.ex. för unga – kan vara olämpligt.
Å andra sidan måste man fråga om det inte är just de unga som hotas av en sådan situation?
Jag har i knappt 30 år rört mig bland unga ute på stan, på festivaler och rockkonserter (med ambulans) och där kommer problemen emot en mycket realistiskt.
Abort har blivit ett preventivmedel.
Vi talar inte om absurda situationer (våldtäkt, eller annat där det finns liv-mot-liv på ett eller annat sätt), utan vi talar om sådant som blivit en del av vår vardag.
Jag har uppgifter om att abortvideor har visats i flera församlingar, och också i skolor.
En professor föreslog nyligen (kolla Yles nyheter) att man skulle undervisa om samlagsteknik, och -ställningar för ungdomar i högstadiet, detta får man göra, men inte varna för ett av de mest ödesdigra slag som i dagens samhällen riktas mot mänskligt liv!
Det är något som haltar betänkligt i dessa diskussioner.
Sakfrågan lyser med sin frånvaro. Ingen biskop, ingen politiker varnar för den stora aborttragedin.
Och så frossar alla i desinformationen: ”tvingade att se”… ”abortfilm”… ”ville skrämma”…. osv.
Det är djupt tragiskt. Alla som yttrar sig i debatten, inklusive de som har agerat mot Halvar Sandell, är sådana som kan tacka sin lycka för att deras föräldrar inte på allvar diskuterade abort…
Nu har en kollega fått löpa gatlopp trots att han vill försvara liv.
Säger inte detta något?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Se inte men göra…
Julkaisen myös Vesan Pöyhtärin puolesta esitettyä (VP:n oma kannanotto Oulun tuomiokapitulin kantaan 03.10.2007 ja tuomiokapitulin tiedossa kun he ovat 02.09.2008 päätöstä muotoilleet) koska pidän välttämättömänä että asiasta nyt keskustellaan:
”Oulun tuomiokapitulin lausuman johdosta
Oulun tuomiokapitulin mukaan seurakunnan viranhaltijat (tässä tapauksessa papit) ”järjestävät seurakuntalaisille
uskonnonharjoittamista.”
Kirkkojärjestyksen mukaan taas
”Papin erityisenä tehtävänä on julkisen jumalanpalveluksen toimittaminen ja pyhien sakramenttien jakaminen, muiden kirkollisten toimitusten hoitaminen sekä yksityinen sielunhoito ja rippi.” KJ 5: 1 §.
Kirkkojärjestyksen kielenkäyttö on uskonnollista. Se puhuu mm. ”jumalanpalveluksesta” ja ”pyhien sakramenttien jakamisesta”.
Tuomiokapitulin kielenkäyttö pyrkii irrottamaan ao. tapauksessa papin viranhoidon kirkollisesta eli uskonnollisesta ja tunnustuksellisesta viitekehyksestä valitsemalla kirkkolaille vieraan tavan lähestyä asiaa. Lähestyminen on pelkästään virkamiesoikeudellinen. Kuitenkaan kirkkojärjestyksen mukaan pappi ei ”järjestä seurakuntalaisille
uskonnonharjoitusta” (Oulun tkli), vaan ”toimittaa jumalanpalveluksen” (KJ). Jumalanpalveluksen merkityssisältö tapahtumana ja toimituksena ja toimituksen tarkoituksena avautuu kirkon tunnustuksesta sekä kirkkokäsikirjasta käsin. Näissä jumalanpalvelus on keskeisesti paimenen ja seurakunnan yhteinen hetki, jossa kumpikin osapuoli yhdessä toistensa kanssa vuoropuhellen palvelevat Jumalaa ja ovat Jumalan palveltavina.
Papin asemaa erityisesti kirkon uskonnollisena viranhaltijana (vs. valtion virkamies) korostaa se, että jo papiksi vihittävältä edellytetään henkilökohtaista uskoa. Tämä ilmaistaan kirkkojärjestyksessä siten, että vihittävän ”tulee olla jumalaapelkäävä”. Edelleen hänen tulee olla ”kristillisestä elämästään tunnettu konfirmoitu kirkon jäsen.” Tämä tarkoittaa, että henkilön edellytetään olevan julkisesti tunnustautunut kristilliseen uskoon (konfirmaatio) ja toteuttavan tätä uskoa myös elämässään. Näiden edellytysten puuttuessa henkilöä ei voida vihkiä papiksi. (KJ 5: 2 §.) Tämän lisäksi pappisvihkimys voidaan toimittaa ainoastaan yhteisessä jumalanpalveluksessa, tämä osoittaa papinviran varsinaista paikkaa seurakunnassa. Pappi ei ole jumalanpalvelukseen ulkopuolelta tuleva vieras, vaan hänen virkansa on jo virkaan asettamisestaan lähtien keskellä uskoa, tunnustamista ja rukousta. Edelleen papiksi vihittävien henkilökohtaisen uskon tunnustaminen seurakunnan edessä (Nikealaisen tunnustuksen sanoin yhdessä muiden vihittävien kanssa) sekä vihkimyslupausten antaminen muodostavat tärkeän osan jumalanpalvelusta. Tällä ilmaistaan paitsi yhteyttä ja tarkoitusta, johon pappisvirka erityisesti liittyy, myös viranhoidon henkilökohtaista ja persoonallista ulottuvuutta sitoutumisena ”harjoittamaan uskontoa” yhdessä seurakunnan kanssa.
– – –
Oulun tuomiokapitulin näkemys ei nouse kirkon tunnustuksesta ja liturgiasta, kuten sen pitäisi, vaan virkamiesoikeudesta. Siksi perustelu ei ole relevantti, koska se ei ota huomioon kirkollisen toimituksen luonnetta, kirkon toiminnan tarkoitusta ja päämäärää eikä kirkon jumalanpalvelusten kirjan toimitusten rakenteiden teologiaa.
Nämä kaikki ovat kirkon toiminnassa ydintä ja tätä varten kirkko on olemassa. Kirkon mukaan pappi saarnaa sanaa ja johtaa yhteistä liturgiaa, että ihmiset sen kautta vahvistuisivat uskossa. Papin toissijainen osallistuminen julistustilanteeseen on paitsi
jumalanpalveluksen teologian kannalta mahdoton myös uskonnonvapauslain määritelmissä tuntematon.
Tuomiokapituli lausuu: ”Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, …” Lausumaa on pidettävä harhaanjohtavana, sillä kirkon jumalanpalveluksessa ei ole kyse papin omasta ja seurakunnan omasta uskonnonharjoituksesta vaan yhteisestä uskonnonharjoituksesta. Kirkon jumalanpalveluskaava alkaen pappisvihkimyksestä on rakennettu siten, että siinä seurakunta ja pappi nimenomaan yhdessä harjoittavat uskontoa ja ovat elimellisesti toisistaan riippuvaisia. Yhtä ei ole ilman toista. ”Yhdessä” on se sana, joka nousee kirkon liturgiassa toistamiseen ja kaikkien kirkollisten toimitusten yhteydessä. Tuomiokapitulin käyttämä ilmaisu ”oma uskonnonharjoitus” ei nouse kirkkojärjestyksen teologiasta.
Tuomiokapituli jatkaa: ”…vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia”. Tietysti näin. Tilaisuuden rakenne kuitenkin
edellyttää, että pappi on omalla uskollaan ja persoonallaan välttämättä mukana jumalanpalveluksessa. Kuulijat eivät ole ainoita jumalanpalvelukseen osallistuvia. Vaikka jumalanpalvelus toteutuukin papin vain konemaisesti luetellessa kirjoitetut sanat, ei se ole se mitä kirkko edellyttää papilta tunnustuksessaan. Jumalanpalvelusta ja papin toimintaa jumalanpalveluksessa voi tulkita ja arvioida ainoastaan kirkon tunnustuksen ja tarkoituksen perustalta.
Tunnustuksen perusteella jumalanpalvelus on papin ja seurakunnan yhteistä jumalanpalvelusta, johon kumpikin toimija osallistuu omasta henkilökohtaisesta uskostaan käsin ”Herrassa”. Leipäpappeus ei pitäisi olla se, mitä kirkko erityisesti hakee.”
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Uskonnonharjoitusta vai ei?
Det förra blogginlägget utgör enligt min mening både en något genant men samtidigt ett djupt tragisk dokumentation på att kyrkan inte ens själv ser på prästämbetet som ett andligt uppdrag. Någon ämbetsteologi finns inte längre, förefaller det.
Om man alltså hävdar att en präst kan förrätta gudstjänst utan att detta med nödvändighet behöver betraktas som religionsutövning, då har man enligt min mening verkligen tappat alla ämbetsteologiska för att inte säga teologiska koordinater.
Utan avsikt att såra säger jag ärligt vad som kom för mig när jag såg denna unika text.
Som i skolan när man visste vilket svar man skulle ha och sedan försökte räkna utan att förstå något annat än att man måste komma till ett bestämt slutresultat.
Och slutresultatet – ja det står där i sista satsen i citatet.
Men ack vilken väg till slutmålet, det var nog ingen vanlig väg!
När nu kyrkan igen hotas av tjänstemannarättstänkandet, när kyrkans präster blir tjänstemän och ämbetsmän i stället för kyrkans präster och herdar, då är nog panikrealisationen där.
Och jag tror att det faktum att vi har tappat ämbetsteologin sammanhänger med det faktum att vi har förlorat grunden för teologin. Vi har snart inget så säger Herren kvar.
En följd av detta tänkande blir att kyrkan och samhället blir kommunicerande kärl, det går inte att hävda något inom kyrkan som står i strid med det som är samhällets värderingar.
Det går naturligtvis att säga att Jesus är Guds Son, men att tala om sanningsanspråk, att tala om att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, att Jesus är den enda vägen till Gud, det går inte på sikt. Och att den kristna tron har konsekvenser för livet och för evigheten, det har vi nästan tappat bort.
Och ändå är det detta besked som frälsar. Det är det som vi mest behöver återupptäcka:
att Guds Ord är fast, att ”så säger HERREN” gäller, att Jesus är en levande Herre som verkar ännu!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tjänsteman eller herde?
Alttariyhteistyöstä kieltäytymisestä Oulun tuomiokapituli lausui 3.10.2007 näin:
”Lisäksi tuomiokapituli toteaa, että seurakunnan viranhaltijat ja työntekijät ovat olemassa sitä varten, että he järjestävät seurakuntalaisille uskonnonharjoitusta. Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia. Tämän vuoksi kysmyksessä ei nyt ole ollut perustuslain tarkoittamalla tavalla pakottaminen vakaumuksen vastaiseen uskonnonharjoittamiseen.”
Tuomiokapituli lausui vastauksessan Vesa Pöyhtärin valitukseen, että esimerkiksi saarna tai ehtoollisen jakaminen toiselle eivät olisi osallistumista uskonnonharjoittamiseen. Asiaa ei ole vielä Oulun hallinto-oikeudessa ratkaistu.
Mutta nyt tuomiokapituli on täsmentänyt käsitystään:
”Lisäksi on huomioitava, joskin toissijaisesti, jumalanpalveluksen/messun teologinen luonne. Lähtökohtaisesti pappi viranhaltijana toimittaessaan jumalanpalvelusta ei tee sitä oman uskonnonharjoittamisensa vuoksi, vaan antaakseen seurakuntalaisille tilaisuuden heidän uskonnonharjoittamiseen. Tarkasteltaessa jumalanpalveluksen kulkua papin omaan uskonnonharjoittamiseen ei kuulu esim. saarna tai ehtoollisen jakaminen seurakuntalaisille. Tiukasti arvioiden papin omaan uskonnonharjoittamiseen voidaan katsoa kuuluvan esim. osallistuminen virrenveisuuseen ja ehtoollisen nauttimiseen.
Mikään näistä ei kuitenkaan ole jumalanpalvelusta toimittavalle papille toimitukseen kuuluvaa ehdotonta välttämättömyyttä. Pappi voi siten toimittaa jumalanpalveluksen osallistumatta itse lainkaan uskonnonharjoittamiseen. Tällainen tilanne ei tietenkään ole toivottavaa kirkon kannalta ja jos sellaista esiintyy, on se poikkeuksellista, mutta mahdollista. Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”
(Oulun tuomiokapitulin päätös 2.9.2008, ote päätöksen perusteluista otsikon Virkavelvollisuuden laiminlyönti alta)
Aivan ihmeellistä tekstiä! Selitys löytyy viimeisestä lauseesta:
”Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”
Kun pappi laulaa tai lausuu: Herra olkoon teidän kanssanne, pitääkö hänen sitten väistää nopeasti ettei vuorotervehdys osuisi häneen…?
Ihmettelen kyllä kovasti. Lukekaa ja miettikää.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ihmeellistä!
Nog förvånar man sig över att ett försvar av små människors ofödda liv skall väcka sådana känslor och så litet uppmärksamhet kring själva huvudfrågan som nu har skett.
I konfirmandarbetet brukar man lära ut tre frågor kring buden (bl.a 8 budet, men även andra):
– är det sant?
– är det kärleksfullt?
– är det nödvändigt?
Nära Dig!
Nära människan?
Ja!
Men vilken människa?
En och annan människa glöms nu bort. Både små och större, ofödda, unga och litet äldre.
Tycker åtminstone jag.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Nära Dig?
Nu firar Markus församling konfirmationshelg utan sin konfirmationspräst. Är det bra?
Blev skriftskolan för de unga det den borde ha blivit?
Hur mycket av det berodde på den verkliga ”incidenten”, och hur mycket har berott på hur den har fortsatt, hur den hanterats?
Jag vet att många av de aktiva ungdomarna i Markus församling är sådana som gått i skriftskola för Halvar. De har ”klarat” skriftskolan och trots det kommit med i församlingens ungdomsarbete, år efter år (hörde ni ironin?).
Någonting i detta är inte rättfärdigt. Problem kan klaras upp, församlingen är en gemenskap av människor, hela denna process är enligt min mening olycklig, ett uttryck för hur det ofta blir nu i mänskliga konflikter:
– människor träffas inte,
– papper sänds hit och dit,
– man yttrar sig innan man känner till vad som verkligen skett
– media blir huvudsaken, inte en spegel eller den kritiska bedömaren av hela läget.
Saken är inte så stor heller i detta fall att den inte hade kunnat redas ut helt mänskligt, med beaktande av alla parters bästa.
Men nu är det nog bäddat för tilläggsproblem av rang.
Jag hoppas Halvar och hans familj (för många är aktiva arbetare i församlingen) får behålla sin arbetsglädje och sina krafter.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Hur gick det sen?
I dagens Hbl säger biskopen att han inte närmare vill kommentera utlåtandet om den abortvideo som Halvar Sandell visat på ett konfirmandläger i somras.
Utlåtandet blir offentligt efter torsdagens möte. Jag vill inte föregripa behandlingen och redan nu avslöja vad filmgranskningsbyrån anser, säger Björkstrand.
Men i en nyhet på Kyrkpressens hemsida skriver Stig Kankkonen:
Stig Kankkonen
2.09.2008
Den abortfilm som kaplan Halvar Sandell visade för en grupp skriftskolelever borde enligt Statens filmgranskningsnämnd inte visas för minderåriga.
Enligt Statens filmgranskningsnämnd är den omdebatterade abortfilmen olämplig för personer under aderton år.
Sandell borde ha kontrollerat frågan om åldersgräns med nämnden, men det gjorde han inte. Det är ett par av de saker som enligt uppgift framgår av nämndens utlåtande till biskop Gustav Björkstrand. (www.kyrkpressen.fi)
Jag finner detta besynnerligt. Kyrkpressen gör sig enligt min åsikt skyldig till desinformation. Dels talar man om en film som kaplan Sandell visade, vilket blir (kanske mot chefredaktörens intention) en upprepning av den förvrängda bilden: en filmförevisning för konfirmanderna – och filmen bedöms ur synvinkeln ”borde den ha visats”?
Sedan skriver Kp:
Biskop Björkstrand och kaplan Halvar Sandell har träffats och diskuterat frågan.
Det är ju sant, men detta samtal skedde först efter att Halvar Sandell hela sommaren fått löpa gatlopp i massmedia, efter att domkapitlet behandlat frågan en första gång. Det är ju beklämmande att ingen samtalskontakt förekommit i ett tidigt skede.
Men hela nyhetsförmedlingen förefaller mig onödig, för att inte skriva också vilseledande. Den är enligt min bedömning ensidig och partisk (hör inte andra part). Dessutom beaktar den inte biskopens uppenbara vilja att inte kommentera frågan inför Domkapitlets behandling. Slutraderna ger kanske vid handen att den skulle publiceras först på torsdag, men inte heller det hade gjort saken bättre, biskopen talade ju uttryckligen om att inte kommentera saken förrän domkapitlets sammanträde hållits.
Men: varifrån har Kankkonen sina uppgifter? Det är inte många som kan ha den information som nyheten innehåller.
Det är illa varslande.
Det är för det första en sak att säga att här är ett exempel på en abort som visar vad som verkligen sker vid en abort, och låta dem se som är beredda till det – och nog en annan sak om detta hade skett centralt och som obligatorisk visning.
Visning av videosnutten skedde från en ”laptop”, med en grynig bild, och avbröts efter 6 minuter. Då hade redan en stor del av konfirmanderna enligt uppgift gått och satt sig och såg inte längre på videoexemplet.
Man kan – och bör – diskutera lämpligheten i detta, det tror jag också kollegan Halvar är beredd att göra.
Men man kan inte diskutera eller ifrågasätta att den stora frågan är om abort är etiskt, eller ej.
Det är synnerligen märkligt att inga signaler angående huvudfrågan har kommit från biskop eller domkapitel. Kyrkpressens nyhet ställer heller inte frågor i den riktningen, frågor som kunde ha intresserat läsarna mera än denna nyhet.
Hela denna fråga är en fråga som enligt min mening skall skötas mellan berörda parter. Det är viktigt att församlingen har föräldrarnas förtroende. Lika viktigt, om inte viktigare, är att församlingens konfirmandarbete har de ungas förtroende.
Men finns det inte längre plats för SAMTAL vid samma bord? Jag tror nog föräldrar skulle vara beredda att tala, det är knappast processen utan omsorgen om de unga som trots allt är huvudfrågan för dem.
Alltså: är det verkligen så mycket substans i detta att det är värt hela det spektakel och den arbetsbörda som detta redan gett biskop, domkapitel, församlingen och dess församlingsråd, föräldrar osv. För att inte tala om det obehag som kommit och kommer över Halvar Sandell.
Och om och när någon eller några av de unga har upplevt ett obehag inför detta – vilket inte skall förtigas – mår de bättre av att frågan avhandlas såhär, inklusive denna form av nyhetsförmedling?
Om inte vår största finlandssvenska kyrkliga tidning vill bemöda (sic!) sig om en objektiv nyhetsförmedling måste väl stenarna ropa.
Henrik
Tillägg 4.9. kl 09.30: Märker att denna nyhet ingår i papperstidningen, dvs veckans nr av Kyrkpressen, vilket gör saken ännu märkligare. Många får ju tidningen redan torsdag morgon, dvs före sammanträdet. Den stora frågan är inte att det kanske handlar om en ”arbetsolycka” när det gällde publiceringen (vet inte, men av slutorden att döma). Men det tråkiga är att publiceringen inte beaktar den känsla av ”fridlyst tills behandlingen är klar” som biskopen av allt att döma ville att skulle respekteras.
Att nyhetstexten förstärker ett ensidigt (och felaktigt) intryck av vad som verkligen försiggick är kanske bara en sorglig biprodukt. Nu hoppas man att alla som behandlar frågan får vishet från ovan att lägga orden rätt.
HP
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Stenarna ropar
Den kända Kinamissionärern Marie Monsen skrev många böcker, och en av dem heter på svenska Bönens makt.
Jag måste läsa den en gång till för jag måste be mera.
Det är nog den vägen vi bör gå om det inte skalll bli allvarliga stormar också i vårt land. Jak. 5:16,17!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Bönens makt
Domkapitlet i Uleåborgs stift har idag avhållit kaplanen Vesa Pöyhtäri från utövande av prästtjänst i 6 månader. Orsaken är Vesa Pöyhtäris vägran att samarbeta med kvinnliga präster i gudstjänst.
Vesa Pöyhtäri har blivit anställda av Laestadianernas fridsföreningars förbund.
För mig är denna nyhet, som i sin helhet kan läsas på tidningen Kotimaas hemsida, mycket beklämmande.
Detta beslut är helt i strid med det som lovades av kyrkomötet i samband med beslutet år 1986.
När man nu i samband med diskussionerna om välsignelse av samkönade par säger att minimikravet är att de som inte för sitt samvetes skull kan välsigna samkönade par skall ha rätt att vägra, så skall detta uttalande läsas i ljuset av motsvarande yttrande om samvetsfrihet och rätt till kyrkans alla ämbeten.
När man kontrar med att säga att samvetsfrihet råder, man får ha sin övertygelse, men man måste agera som om man inte hade den, blir min motfråga: menar man nu att detta minimikrav om man går in för kyrklig välsignelse av samkönade par betyder att man har rätt att av samvetsskäl tycka att det strider mot Bibeln, men man har inte rätt att handla emot det som är ny sed..!??
Jag frågar mig fortsättningsvis på vilken grund domstolarna fattar dessa beslut, om denna tolkning, när lagrum egentligen saknas, är juridiskt hållbar. Den frågan har sitt berättigande oberoende av jag har för åsikt om frågan.
Jag önskar Vesa Pöyhtäri lycka och välsignelse och gläds över att LFF har kunnat anställa honom.
Ju fler motsvarande fall vi får, desto mera kommer vi att se en kyrka i kyrkan, tills vi kanske får se en väsentlig del av kyrkan lämna kyrkan.
Var går gränsen för samhörighet och gemenskap inom kyrkan? Se på katolska kyrkan: man tillåter inom sig ganska olika grupperingar.
Jag anser att till denna fråga kommer ytterligare en allvarlig aspekt. Nu tar de beslutsfattare som omfattat detta beslut på sig ansvaret för att en som Herren och kyrkan kallat till präst avstängs från prästämbetet.
Håller det?
För mig är det viktigaste att få höra och lära Guds Ord. Det finns oändligt många alternativ både inom och utanför vår kyrka.
Jag hoppas att kyrkfolket inte skall acceptera denna maktpolitik utan protestera och stöda sina präster!
Kanske skriver jag ut detta ännu en gång: den som har en syn som inte är en villolära, som är legitim i kyrkan, och som utlovades rätten att få verka, förföljs och avstängs, medan de som handlar i strid med Guds klara Ord drabbas inte av några som helst åtgärder.
Må var och en avgöra om det finns proportion i detta.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vesa Pöyhtäri avhållen från tjänst!!