Henriks kommentarer

I en intervju med ärkebiskopen aktualiser redaktör Kirsi Rostamo (Radio Dei) frågan om missionsorganisationernas status som kyrkans missionsorganisationer är hotad.
Ärkebiskopen svarar kryptiskt. Han säger att var och en bör se sig i spegeln och att det handlar om i vilken mån man vill binda sig till kyrkans beslut. (http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/1999/papit_tyrmaavat_helsingin_ja_

vantaan_paatoksen_rokottaa_lahetysjarjestoja)

Detta är den nya kyrkosynen. Kyrkans enhet (ykseys) handlar om i vilken mån man är villig att följa kyrkans beslut – oberoende av vilka beslut som fattas. Man borde åtminstone tillägga det nyaste beslutet… Och så borde man ännu tillägga också ”kommande beslut” – för ngt beslut i äktenskapsfrågan har inte fattats även om man vill agera så (detta har inte jag lyft fram, utan de beslutsfattande organen i Hfors och Vanda).

Men inte ett enda ord i linje med apostlarnas:
”…var och en som går så framåt att han icke förblir i Kristi lära….” (2 Joh).

Kyrkligheten måste först och främst handla om att vara bunden till Kristi lära, till Bibeln och bekännelsen. En sådan kyrkas beslut kan man också vara lojal med.

De färskaste undersökningarna av Kati Niemelä och Hanna Salomäki vid kyrkans forskningscentral visar med (o)önskvärd tydlighet att de senaste 25 årens beslut inte bara inneburit förändringar på någon enskild punkt. De har gett en nytolkning av hela kristendomen. Denna nytolkning – omtolkning – håller nu på att tränga in i hela kyrkan som en surdeg.

Men det finns alternativ. Det finns många inom kyrkan, präster och lekmän, som vill hålla fast vid klassisk kristen tro. Och även om jag inte tror på ämbetsbeslutet från 1986 vill jag gärna skriva, att jag också läst mycket goda och teologiskt hållbara utläggningar av kvinnliga präster, både från Finland och Sverige. Men tyvärr är dessa tolkningar en försvinnande liten minoritet i raden av andra. Men till den delen vill jag tydligt uttala mitt stöd.

KYRKLIGHET – den måste sökas i relationen till Jesus och apostlarnas Ord. I 2 Joh. konkluderar apostlen Johannes: den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har icke Gud…

Jag har den senaste tiden läst i prof. Heikki Räisänens bok om vad de första kristna trodde.
Jag skräms (!) av Räisänens angrepp på centrala kristna sanningar: Treenigheten, försoningen, syndaförärvet osv.

Han tecknar bilden av NT som ett kontroversiellt och stridbart dokument, med oklarheter och konflikter och olika åsikter.

Jag frågar mig hur ett sådant evangelium kunde ha hjälpt martyrer att härda ut i förföljelser, hur någon kunde bli tänd av sådant.

Det finns seriösa forskare världen över som har en helt annan bild, så ingen ska vara utlämnad åt mina bedömningar. Läs och tyck!

Jag kan inte låta bli att fråga om det inte finns ett samband mellan detta slag av teologi och den nedkörning av kyrkans andlighet som vi nu är vittne till? Kati Niemeläs undersökning ger mer ett eller två belägg på detta!

Men det finns också församlingar, gemenskaper och kyrkor som växer. Det är bibeltroende kyrkor, och t.ex. karismatiska grupper. Säger inte detta något om vår inriktning, vart vi skall söka oss??

Jag söker inte kyrkligheten utanför kyrkan (åtminstone inte i dagens läge), utan innanför kyrkan tillsammans med dem som tror och bekänner Kristus, sådan som Guds Ord har uppenbarat Honom.

Välsignad adventstid!

Henrik

Denna gång har kyrkomötet behandlat några långkörare, tänker särskilt på ”diakonatet” och på kyrkoherdeval.

Kyrkoherdevalet har varit i valet och kvalet nästan varje kyrkomötesperiod. Det vittnar om två saker (minst). De nya ombuden orkar inte alltid läsa in sig på vad som varit anhängiggjort under tidigare perioder (inte ens åren före…!) Och så är frågan erkänt svår, bl.a därför att det finns så många olika typer av församlingar.

Nu blir i alla fall det direkta valet huvudalternativet. Församlingens röstberättigade medlemmar väljer församlingens kyrkoherde. Jag tycker att det är en god princip, det är viktigt att få påverka och det är livsviktigt för en kyrkoherde att han har församlingens medlemmars förtroende.

Den andra möjligheten är att valet är indirekt, dvs att förtroendevalda väljer efter att ha anhållit därom av domkapitlet. I stora församlingar – åtminstone i en del stora församlingar – tror man att detta är ett bättre sätt att få fram en god kyrkoherde. Kanske, inte minst om man betonar den administrativa sidan.

Den andra stora frågan gällde alltså diakonatet. Beslutet blev att frågan går till kyrkomötet för ny behandling av vissa frågor (ordination mm). Konstitutionsutskottet och lagutskottet (vars betänkande utgjorde grund för behandlingen) såg litet olika på hur många grupper som ska höra till denna ”tjänst för diakonin”.

Teologiskt är det nog ännu grumligt. Argumentationen flyter fritt mellan det treledade ämbetet och en ”andlig tjänst” som man vigs till. I Konstitutionsutskottets betänkande motiveras vigningen bl.a med hänvisning till CA XIV som behandlar frågan om rätt kallelse (vederbörlig kallelse, rite vocatus) av präst. Det är nog en blandning av anglikanska och pragmatiska ingredienser, men med linjer till den gamla kyrkan och för all del också luthersk teologi på någon punkt.

Genom att den ändå går vidare till ny beredning ville jag inte börja bråka, utan svalde liksom mina konservativa bröder. Jag har inte något emot att man gör tjänster inom diakonin mera församlingscentrerad och mera medvetet till en vigning-välsignelse, men de starka betoningarna av ”ämbetets karisma” och biskopens handpåläggning, som biskop Matti Repo gav uttryck för, är nog inte riktigt luthersk teologi, tycker jag.

Men låt inte detta uppfattas som misstänktlighet mot en av våra finaste grupper av medarbetare: diakonissor och diakoner, ungdomsledare osv. I den mån som man går ”för långt” i profileringen av diakoniämbetet (man talar om ordo) som ett liturgiskt ämbete, med uppgifter också i gudstjänsten, kommer den egentliga diakonala insatsen att försvagas, vilket är mycket illa. Jag ser inte något problem att se uppgifter i en gudstjänst, men jag tror att detta fortfarande är en ”blandfrukt” av många teologier, och det praktiska problemet blir ju att den som är i tjänst på söndagen måste ta ut lediga dagar under veckan. 

Om allt detta finns det mycket skrivet, dokumenten finns och kommer på kyrkans hemsida (kyrkomötets).

Som en av de stora utmaningarna nu, trots att den inte är den viktigaste frågan, ser jag den kommande kommunreformens konsekvenser för Borgå stift. Vi måste vara beredda och förekomma snarare än förekommas.

Kyrkomötet har präglats av den polarisering som finns i kyrkan. I många talturer framfördes krav på att man inte ska använda missionsmedel som utpressning i den teologiska och andliga diskussionen. Detta kommer att drabba.

En liten kryddad avslutning blev det också för oss i Konstitutionsutskottet, när en av medlemmarna, som fått till uppgift att tacka ordf. biskop Peura, passade på att starkt och dominant kritisera de konservativa medlemmarna i utskottet, något som mina finska bröder fann mycket sårande. Jag var då (till all lycka) på ett annat utskottsmöte (expeditionsutskottet) och hörde inte talets början, men har fått det refererat.

Bara för att alla ska förstå att situationen i kyrkan är svår och behöver Guds egen lösning.

Jag framför också här till eventuella läsare mitt tack för förtroende som visats mig under 28 år (drygt). Nu vill jag använda den tid som Gud ger mig till att träffa människor, be med dem, tala med dem och förkunna Guds Ord för dem. Jag blir mer och mer övertygad om att Guds rike byggs nerifrån.

Mitt tack går också till den svenska gruppen. Även om vi varit djupt teologiskt splittrade i vissa frågor, är vänskapen god. ”Trofast är Han, som kallar er, Han skall göra det.” 1 Tess. 5:24

Henrik

Så är jag på slutrakan när det gäller kyrkomötet. 28 1/2 år, från våren 1983 till hösten 2011… På ett sätt litet vemodigt, men egentligen har vemodigheten inte inställt sig ännu åtminstone.

Idag hade vi besök av kyrkoministern, inrikesminister Päivi Räsänen. Hon talade om religionsfriheten, om vikten av att se dess viktigare sida, den positiva religionsfriheten, dvs rätten för var och en att utöva sin tro (eller naturligtvis låta bli också, om man så vill). Den är först och främst en frihet till  religion, inte primärt en frihet från religion.

Hon betonade också vikten av att inte diskriminera någon och bad kyrkan att också tittå inåt, hur man behandlar t.ex. väckelserörelserna, något som kanske alla biskopar inte uppskattade (?)

Hon nämnde också, att de kristna är den religion som mest förföljs, varje dag dör hundratals kristna för sin tro.

Tänkvärda ord!

Jag kunde inte undgå att tänka att Päivi, som för ett år sen var ”kyrkans fiende nr 1”, orsaken till nästan allt ont som skedde med kyrkan (massutskrivningar mm) nu stod där och talade till biskopar och ombud vid kyrkomötet.

Det var något av ”min vän, stig högre upp” över det hela!

I Konstitutionsutskottet, där Helene och jag sitter, behandlade vi diakonatet, den verkliga långköraren, som jag upplever att teologiskt inte är färdig nu. Jag vill inte sätta mig på tvären, även om betänkandet har stora problem. Konstitutionsutskottet gav utlåtande till lagutskottet, men problemet är nog att diakonatet (diakoniarbetare och ungdomsledare i detta skede) varken är en del av kyrkans ämbete (präst, biskop), men ett ”ämbete” (ordo) i alla fall ”i nära anslutning till prästämbetet.

Vid dagens plenum fick vi en inblick i kyrkans budget, kyrkans ekonomi och verksamhetsplan. Det är klart att hårda tider väntar. Kanske inte ens allt sades?? Redan underhåll av kyrkor och andra fastigheter kommer att bli mycket dyrt.

Kipa (kyrkans servicecentral som ”HeTa” nu heter) kör igång och tanken är att det ska ske med stark uppbackning från centralförvaltningens sida.

Det egentliga samtalet missade jag, eftersom jag besökte SLEF:s ungdomssamling på ”Trädis” på kvällen. Mycket härliga ungdomar, hoppas någon fick något, jag var nog ganska trött och mosig (och kanske mossig också).

Kyrkomötet fortsätter. Läs också andras bloggar, åtminstone Helene skriver, tror jag.

Hälsn fr Åbo

Henrik

För 39 år sedan, lördagen den 5 november 1972, som var Alla helgons dag, prästvigdes jag tillsammans med fyra bröder i Borgå domkyrka av Borgå stifts dåvarande biskop, John Vikström.

Mina tankar går idag till bröderna Antero Lundström (som redan fått hembud), Leif Fredriksson, Henrik Helander, Henric Schmidt och till John Vikström, som prästvigde oss.

Vad har hänt sen dess?

För egen del vill jag hänvisa till en dikt av biskopen och författaren Nils Bolander, som under alla dessa år har kommit inför mig: 

TUSEN GÅNGER HAR JAG VELAT FLY…

Tusen gånger har jag velat fly

ifrån gäll och kappa, gård och grund,

när jag sett min andes oförmåga

i en obarmhärtigt klarögd stund.

Tusen gånger slog jag mig till blods

mot en mur av idel syndafall,

och jag tyckte mig ha fuskat bort

det som var ett stort och härligt kall.

Tusen gånger ville jag ge upp.

Tusen gånger – men för varje gång

höll mig Någon skruvstädsaktigt fast

i ett järnhårt, oresonligt tvång.

Och jag hörde som en fjärran röst

viska i mitt missmods djupa natt:

I ett kärl av lera, tunt och skört,

ville jag förvara Ordets skatt.

Då förstod jag i min bristfullhet

att jag ej fick vika från min post.

Man kan ösa ur en källas djup

också med en skopa, röd av rost.

Också med ett redskap, slitet, slött,

med en ganska illa faren plog,

kan Gud röja i sin ödemark,

vinna åkerjord ur snårig skog.

”Och jag tyckte mig ha fuskat bort det som var ett stort och härligt kall.” Amen.

”I ett kärl av lera, tunt och skört… man kan ösa ur en källas djup också med en skopa, röd av rost.”  Amen!

Bolander brottas mycket med prästkallet, men jag tror att hans (vår) brottning i hög grad gäller varje kristen. En hälsning till präster och medkristna!

Henrik

Tapani Ruokanen, chefredaktör för den finska tidningen Suomen Kuvalehti, säger i en intervju för tidningen Elämään, att ”kristendomen inte är beroende av kyrkan. Kyrkan är ett viktigt redskap, men ’om ni inte talar, ska stenarna ropa.’ Kyrkans förnyelse går ofta genom kriser.”

Han suckar också över att kyrkan bara är upptagen av två frågor: kvinnliga präster och homosexualiteten. Jag tror att många instämmer. Problemen uppstår när man frågar hur man ska göra med dem. Bara acceptera sekulariseringen är ingen lösning för kyrkan.

Han förutspår också att kyrkan kommer att spricka. 

Viktiga ord i en intervju, som jag visserligen inte till alla delar kan skriva under, men som jag finner tankeväckande och viktig.

Henrik

Läs intervjun i sammandrag på adressen: http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/1885/tapani_ruokanen_ei_kristillisyys_ole_kirkon_varassa

Några bitar på finska:

Suomen Kuvalehden päätoimittaja Tapani Ruokanen ennustaa Suomen evankelis-luterilaiselle kirkolle hajaannusta. Hänen mukaansa kirkko on menettänyt moraalisen auktoriteettinsa. Koska se ei enää sanele ihmisille totuutta, se edistää totuuden suhteellistumista. Ruokanen painottaa kuitenkin, että kansankirkko ei ole ainoa vaihtoehto, vaan ”jos kansankirkko ei pysty palvelemaan ihmisiä, Jumala hoitaa ne asiat muulla tavalla.”

En god vän talade häromveckan i en gudstjänst om att följa, lyssna och finna. Han sade något mycket viktigt om orden och rösten. Orden kan förvrängas på många sätt, men inte Rösten – om vi talar om den röst som talar i Bibeln.

Målet med all förkunnelse och undervisning är att församlingen inte bara skall höra ord, utan Rösten, den gode Herdens röst. Vi tror och vet att det är i Ordet som den rösten talar. Men rösten är på något sätt mera än ord, Rösten, är det levande Ordet, som talar till vårt innersta. 

Det handlar inte om psykologi, utan snarare om teologi.

I Bibeln hörs den Rösten klart. Petrus skriver: 

”Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget.” (2 Petr. 1:18).

När evangelisterna berättar om Jesu förklaring, talar de också om rösten: ”Och ur molnet kom en röst: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  (Luk. 9:35)

Om Johannes döparen heter det: ”Hör rösten av en som ropar i öknen..” (Matt. 3:3)

Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” (Joh. 18:37)

Jag har stannat upp inför detta.

Det handlar om att lyssna till Kristi röst (Upp 3:20) .

Lyssna till Rösten, inte bara till orden!

Det innebär att lyssna till Ordet, för Ordet bär Rösten.

Kristus talar genom det Han har talat.

Henrik

Beskedet om att Helsingfors kyrkliga samfällighet har för avsikt att strypa missionsunderstödet till några av kyrkans missionsorganisationer gjorde mig verkligt sorgsen.

Den konsekventa hatpropaganda, som olika massmedier sått ut ackompanjerade av samfällighetens egen tidning, Kirkko ja kaupunki , har burit frukt. Såvitt jag kan minnas är det just tidningens chefredaktör som börjat med hotelserna att med pengar tvinga de inomkyrkliga väckelserörelserna till ”lydnad”.

Det som i praktiken drabbas när missionsmedel tas bort, är att arbete bland kvinnor och barn, HIV-sjuka, barnhem osv hotas av nedläggning, åtminstone av nedskärningar. Detta är ingen verbal fint, det kan var och en förvissa sig om.

Att det dessutom handlar om en markering mot klassisk mission, förkunnelse av evangelium bland dem som inte har mött Kristus, gör saken direkt avslöjande.

Nu måste kyrkfolket reagera!!

Vi, som vill understöda dessa rörelser, är också medlemmar som betalar vår kyrkoskatt. Det finns ingen som helst demokrati i detta, och ingen vidsynthet och tolerans, som man i falsett så ofta talar om.

Dessa beslut har sina rötter i samma röst och har samma adress som Jesu frestelser: fall ner och tillbe mig så ska du få allt detta!

Nu sätter vi vårt hopp till gemensamma kyrkofullmäktige, som skall ta ställning slutgiltigt till hela paketet i november. Hoppas verkligen att det finns så många kristna människor,  att de kan stoppa detta vansinne – för det är just det som allt handlar om.

Det som gör detta ännu mera beklämmande är att man har motiverat nedskärningarna med något som vår kyrkas officiella lära bejakar. Varken en traditionell ämbetsteologi eller ett fasthållande av det heterosexuella äktenskapet är någon heresi. Biskopsmötet har konstaterat att det inte är en heresi, utan ett brott mot kyrkans ordning.

Det är dags för kristna människor att förstå vad klockan är slagen.

Jag tycker dessutom att det finns ett mycket förfärligt drag i hela denna diskussion. Ledningen för våra väckelserörelser har uppträtt artigt, vänligt och sakligt inför alla de påhopp de har utsatts för. De har försökt dämpa opinionerna inom rörelserna, och manat till besinning.

Jag känner personligen ledarna för alla de drabbade rörelserna – och kan inte för mitt liv begripa att något ”kyrkoråd” kan komma med ett förslag som detta! Nu skall frågan beredas på nytt enligt direktiv, som innebär att bara Finska Missionssällskapet, Finska bibelsällskapet och Kyrkans utlandshjälp får bidrag. Därmed skall understödet till Folkmissionen, Såningsmannen och Budbärarna (radiomission) tas bort (kanske sker detta successivt, men dock). Finska Evangelieföreningen (SLEY) och Svenska Lutherska Evangelieförningen i Finland (SLEF) har redan tidigare drabbats.

Samtidigt diskuteras i Helsingfors om man borde öppna kyrkans utrymmen för muslimer! (Jag tror att muslimer är de första som förstår att kyrkans lokaliteter borde reserveras för kristen verksamhet).

Var ska detta sluta?

Fall ner och tillbe mig, så ska du få allt detta.

Den rösten känner vi. Och den vill vi inte lyssna på!

Henrik

Vi blev häromveckan beskyllda för att ha ”roffat åt oss” en positivt laddad term (klassisk kristendom).

Nu undrar jag om inte ngn annan grupp i såfall har gjort sig skyldig till samma sak.

Den nya könsneutrala äktenskapslagen marknadsförs nu under rubriken ”jämlik äktenskapslag”.

Som om vi andra skulle motsätta oss jämlikhet!!

Det är skillnad på egalitet (jämlikhet) och uniformitet (likhet, eller kanske likformighet).

Henrik

Benedictus XVI, påve, eller för oss biskop i Rom, har under sitt besök i Tyskland besökt Erfurt, och talat om Luther och reformationen. Hans tal finner den intresserade lätt på nätet.

Jag vill citera två avsnitt i hans tal. Jag tycker att de på olika sätt kunde lära vår kyrka mycket.

Han efterlyser en integrerad kristen tro, som är seriös, genomtänkt och förankrad. Det är tänkvärda ord.

I det andra citatet varnar Benedictus för att urvattna den kristna tron i man därmed skulle göra det lättare för den sekulariserade världen att tro.

Läs, och tyck!

”I would like to make two brief points here.  The geography of Christianity has changed dramatically in recent times, and is in the process of changing further.  Faced with a new form of Christianity, which is spreading with overpowering missionary dynamism, sometimes in frightening ways, the mainstream Christian denominations often seem at a loss.  This is a form of Christianity with little institutional depth, little rationality and even less dogmatic content, and with little stability.  This worldwide phenomenon – that bishops from all over the world are constantly telling me about –  poses a question to us all: what is this new form of Christianity saying to us, for better and for worse?  In any event, it raises afresh the question about what has enduring validity and what can or must be changed – the question of our fundamental faith choice.”

”The second challenge to worldwide Christianity of which I wish to speak is more profound and in our country more controversial: the secularized context of the world in which we Christians today have to live and bear witness to our faith.  God is increasingly being driven out of our society, and the history of revelation that Scripture recounts to us seems locked into an ever more remote past.  Are we to yield to the pressure of secularization, and become modern by watering down the faith?  Naturally faith today has to be thought out afresh, and above all lived afresh, so that it is suited to the present day.  Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this.  This is a key ecumenical task in which we have to help one another: developing a deeper and livelier faith.  It is not strategy that saves us and saves Christianity, but faith – thought out and lived afresh; through such faith, Christ enters this world of ours, and with him, the living God.

Nog saknar jag en seriös diskussion hos oss. Kanske kan detta bidra till att någon börjar fundera.

Till eftertanke alltså.

Henrik

Biskop emeritus Kalevi Toiviainen har skrivit en artikel i färskaste numret av Teologisk Tidskrift. Hans tre frågor lyder: vart går du, kyrka?, vart går du, folkkyrka? Går du tillbaka till saken, kyrka?

Biskop Toiviainen varit biskop i St. Michels stift. Hans text innehåller ”bekanta tongångar” – besk kritik av Luther-stiftelsen, av SLEY och Suomen Raamattuopisto (Bibelinstitutet) – men också kritik av vår kyrkas biskopar.

Han kritiserar öppet biskop Mikko Heikka, som i Helsingin sanomat (21.08.2010) skriver att ”starka teologiska skäl talar för vigsel av personer med samma kön”. Toiviainen konstaterar att Heikka inte närmare redogör för dessa skäl, men ”hänvisar endast till möjligheten att tolka naturrätten på ett sätt, som det är jobbigt att godkänna.” Det är synnerligen svårt att säga att personernas kön inte skulle ha någon betydelse just när det gäller äktenskapet, skriver Toiviainen.

Jag kommenterar bara en av artikelns sidospår här, för det har intressanta poänger. Den ena iakttagelsen gäller frågan om pensionerade biskopars och prästers litet kritiska kommentarer har något av korrektiv av deras egna ställningstaganden att göra (se i det följande). Den andra iakttagelsen gäller ju det ofta påtalade faktum att biskoparna, som förr var ytterst lojala mot varann (utåt åtminstone), nu öppet kan ifrågasätta varann. Biskoparna är inte längre eniga och de gör heller inte längre några försök att dölja detta.

Kanske har biskop Toiviainen alltså blivit förskräckt när han ser vart den kyrka han varit biskop i är på väg? Kanske säger han det – för att citera en teologkollega – ”för att som pensionär försöka dämpa och bromsa följderna av det han själv varit med om att driva” (han avsåg ämbetsreformens släktskap vad den teologiska argumentationen beträffar med frågan om välsignelse/vigsel av samkönade par)  och med en viss oro i rösten.

I slutraderna säger dock Toiviainen något som jag helt instämmer i. Han säger att basunens signal är otydlig och att den åtminstone ger signaler som hörs från andra basuner. Kyrkans speciella och unika uppgift är dock att förkunna evangelium.

Är det dags att med Karl Barth säga: zurück zur Sache?

Jag instämmer. Tillbaka till saken. Och i detta fall: till Guds Ord och förkunnelsen av evangeliet.

Henrik

Teologisk tidskrift, s. 342-349.