Henriks kommentarer

I dagens nr av tidningen Kotimaa, skriver pensionerade prosten Pekka Eskelinen om tre krav, som han i rättvisans och rimlighetens namn vill ställa på kyrkan.

1. Öppna dörrarna för Luther-stiftelsens verksamhet.

Eskelinen skriver i sin motivering att också de betalar sin kyrkoskatt och är fullvärdiga medlemmar av vår kyrka. Om nu en Hannu Taanila svär i kyrkan, Irja Askola är villig att öppna för muslimer och Wille Riekkinen ryter åt de ortodoxa för att de uplåter en kyrka åt Luther-stiftelsen, varför stängs då dörrarna för dem?

Eskelinen anser att LS:s syn på kvinnliga präster uppfyller kriterierna för diskriminering, men att att diskrimineringen är mångfaldigt värre när det gäller kyrkans sätt att behandla LS och kvinnoprästmotståndare.

2. Speciella prästvigningar för dem som av samvetsskäl inte kan samarbeta med kvinnliga präster.

3. Möjliggör arbetsarrangemang så att konflikter undviks mellan kvinnliga präster och präster med traditionell ämbetssyn.

Eskelinen konstaterar att han inte önskar skapa konflikter, utan finna vägar till försoning.

– –

Ja, det är ju glädjande för mig att läsa sådan text, åtminstone delar av den.

Trots allt är detta inlägg av en prästbroder ett tecken på det växande missnöje med kyrkans diskriminering på grund av övertygelse.

Det är ju ganska klart att alla inte kan underskriva en sådan text, men kanske den just därför förtjänar att uppmärksammas?

Henrik

Så har en ny månad kommit, och jag konstaterar att augusti månad väl var den första ”blogglösa” månaden i min bloggs trots allt relativt korta historia.

Men jag fortsätter nog. För tillfället upptagen av mycket förberedelsearbete: bibelföredrag, tal, möten, utkost, artiklar, ledare osv.

Kanske har Facebookandet litet ätit upp behovet av bloggandet. Men jag tror fortfarande att bloggläsarna är mera seriösa och att bloggen behövs – om inte för andra så för mig. Den är ett slags dagbok, den avslöjar vilka tankar som rört sig i mitt sinne.

Jag återkommer så småningom.

Henrik

Idag är det en svart dag, en dag av sorg, en dag av medlidande med Norge.

Den förfärliga händelsen gör oss ordlösa, och vi känner igen tonerna från skolskjutningarna i vårt land.

I dagens nyhetsförmedling kom det ytterligare chockbesked: antalet döda har stigit till 84, och kan stiga ännu. 84 hem har en ofattbar sorg. Gärningsmannen har ropat fram folk och försäkrat att de unga inte har något att frukta. När de kom springande mot honom, sköt han ner dem en efter en.

Sådant är sataniskt. Det finns inga andra mänskliga termer som kan beskriva denna form av ondska.

Men det har också kommit fram en annan sorglig sida i detta. I flera uttalanden från myndigheters (närmast polisens) sida, har man nämnt att den 32 år gamla norske mannens bakgrund är högerextremistisk med kristna förtecken (ansvarar inte för ordvalet).

Detta kan bli ett svårt kapitel. Man kan förklara alla troende kristna för extremister och potentiella terrorister. Det är viktigt att i alla  debatter och sammanhang betona toleransens betydelse, att människor skall få ha övertygelse, även om övertygelserna inte kan delas av alla.

Vi kan inte heller dra slutsatsen att allt är rätt, att det är likgiltigt vad man tror och står för.

Men vägen heter icke våld. Och detta inkluderar också mentalt våld, inte bara fysiskt våld.

Samtidigt tycker jag att Bibelns människosyn är verkligt realistisk. Denna dag måste ju vara ett dödsslag för alla som tror att människan är god innerst inne, detta är inte bara sjukdom – utan tvivel är det också sjukdom – detta är också ondska.

Men i denna förvirrade tid när man använder ord som ”fundamentalist” etc mycket slarvigt och helt utanför sitt verkliga sammanhang, är det viktigt att vara tydlig. Man sammankopplar helt frimodigt bibeltroende kristna med islamistiska fundamentalister! Utan att förstå att det inte är tron på Bibelns evangelium som är drivkraften till sådana avskyvärda våldsdåd, utan något som inte har sina rötter i en varm tro, utan i Guds motståndare.

BIbelns människosyn är mycket realistisk. Det finns så naiva uppfattningar om människans inneboende godhet. Dessa uppfattningar måste – ännu en gång – konkursförklaras. En av de mest smärtsamma erfarenheterna i kriser är att det var ”en av oss” som gjorde sig skyldig till detta; en vän, en släkting, en granne, en i samma ålder osv.

Olika reaktioner kommer nu. Det första skedet innehåller en känsla av overklighet, svårigheter med att acceptera att detta verkligen har skett. Men sedan kommer ofta en stark fas av direkt hat. Man vill ta livet av och tortera den som gjort sig skyldig till något sådan. Är det något som inte leder till något gott och konstruktivt så är det just att svara med hat.

Följande skede kommer att innebära djup depression och likgiltighet. Det drabbar ju speciellt dem som har drabbats i olika grader. Men här behövs medmänsklighet, inte i första hand ord, utan omsorg på ett mycket bredare plan.

Men det finns kanske också de som vänder ryggen åt det och ser bort från allt sådant. Man lever vidare som om ingenting skulle ha hänt. Det är att inte möta verkligheten. Man behöver inte, och skall inte, frossa i sorg och tragedier, men alla måste på sitt sätt konfronteras med verkligheten sådan den är. Alla de som berörs, alltså.

Vi böjer vårt huvud i sorg och ber om Guds välsignelse och beskydd över Norge och hela vår värld.

Kanske finns det också någon som nu orkar be för den stackare, som gjort detta. För det behöver han nog, en ung man som har ödelagt sitt och många andra människors liv.

Henrik

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi den Treenige Guden med orden jag tror (credo). Den nicenska trosbekännelsen inleds med orden Vi tror. (I Svenska kyrkans handbok är det tvärtom – den apostoliska inleds med Vi tror och den nicenska med Jag tror.)

Den singulära formen ”jag tror” vittnar om att Apostolicum vuxit fram som en dopbekännelse. Det handlade inte om ”hur mycket jag tror” utan om att anknyta till och instämma i Kristi kyrkas tro.

Nicenums ”vi tror” är en gudstjänstbekännelse. Ordet ’bekännelse’ betyder egentligen ”att säga detsamma som”, och i detta fall handlar det om apostlarnas och Skriftens Kristusbekännelse.

Jag har den senaste tiden tänkt på uttrycken jag tror och vi tror.

Jag tycker att det för mig alltför mycket handlar om ”jag tror”. Men jag känner en allt större ensamhet i kyrkan, det går inte att utan vidare anknyta till kyrkans tro, man måste alltid fråga ”vilken tro?”.  Alla har nämligen inte lyckats ”uppdatera” tron såsom vår kyrka.

När jag lyssnade till den katolske ärkebiskopens av Monaco ord vid bröllopet häromdagen, fick mina tankar ny näring. Hans fina tal om äktenskapet, som ett livslångt förbund inte bara med Gud utan i Gud mellan en man och en kvinna, var starkt. I ljuset av det som skrivits inför bröllopet – utan att påstå att alla detaljer i det som skrivits om i massmedia ännu har kommit fram eller ens stämmer – var det starkt och kristligt att tala konkret om troheten, och om att ”vad Gud har sammanfogat må ingen människa  söndra.”

Jag greps av ett märkligt vemod: tänk att få tillhöra en kyrka, vars tro bär den enskilde (rätt förstått!), en tro, som inte utlämnas åt gallupar och populariseringar, utan som gäller från generation till generation. Den katolska kyrkan, och en katolik, kan verkligen bekänna Vi tro.

Nu vill jag gärna bekänna att den katolska teologin innebär problem för mig på vissa, centrala punkter. Men ändå, tycker jag, har den katolska kyrkan i högre grad bevarat det apostoliska arvet än många lutherska kyrkor, inklusive vår egen utarmade och många gånger panikrealiserande kyrka. Jag greps av att den katolska kyrkan inte har bråttom, mycket musik, många böner. Och att sakramentet hör med (det kan ju också vara så i vår kyrka), utan att i detta sammanhang kommentera nattvardsteologin.

Mera ”jag tror” än ”vi tror”.

Det är en stor sorg för mig. Jag hör så litet om ”den tro, som Kristi Kyrka av ålder i dessa ord uttalat”.

Det är i praktiken svårt för mig att alltid säga ”vi tror”. Det blir – tyvärr – så ofta bara ”jag tror”.

Jag skulle vilja tillhöra en kyrka, vars biskopar och präster och församlingsmedlemmar håller bekännelsen högt, oberoende av vad som upplevs politiskt korrekt.

Kanske bör två invändningar göras. Den första gäller det faktum, att jag är medveten om att ”min kunskap är ett styckverk”, att jag kan ta fel, att jag ser endels, dunkelt, såsom i en spegel, utan att exakt veta var jag missar eller hur.

Den andra gäller invändningen och frågan: är du inte väl pessimistisk nu? Nog tror vi väl ändå alla på det centrala i trosbekännelsen?

Jag utgår naturligtvis från att jag sannerligen inte ser eller vet allt, jag kan säkert vara alltför pessimistisk, men ärligt sagt, så är jag inte säker. När jag ser vad många präster och andra teologer skriver och lär, blir jag betänksam. Tror vi på Jesu kroppsliga uppståndelse? Tror vi att Jesus skall komma en dag, en överraskningarnas dag? Tror vi, att den Helige Ande har talat genom profeterna? Tror vi att Jesus föddes av jungfru Maria?

Men: ”en människa kan intet taga, om det inte blir henne givet.”

Vi ber, och jag ber ofta: Herre, hjälp min otro!

Och: Herre, föröka vår tro. Just det, vår tro.

Henrik

Hittade igen Hornborgs Världshistoria, som min far gärna läste och som jag tycker om för att Hornborg formulerar sig så fint.

Hornborg skriver om Konstantin den store och om tiden efter honom (i slutet av 300-talet). Smått profetisk tycker jag att hans beskrivning är av övergången när kyrkan blev ”en faktor att räkna med”. Profetiska ord, därför att de i så mycket beskriver dagens kyrka.

Så här skriver Hornborg (har indelat ett stycke hos H. i några kortare för att det ska vara lättare att överblicka):

Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunna frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv.

Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning, att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna göts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i ”kristen” dräkt.

Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän.

Den ursprungliga motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera. (Eirik Hornborg: Världshistoria, del I, s. 299.)

Den sista satsen ringer i mina öron.

Henrik

Anna Sophia Bonde:
Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare?

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan

Läs hela inlägget i Svenska kyrkans tidning – jag kan dock inte skriva under hennes konklusioner, men är tacksam för att hon öppnar en sådan frågeställning.

Både i Sverige och Danmark har man det bättre än hos oss. Jag tror dock att många i kyrkan här – oberoende av åsikt i ämbetsfrågan – tycker att frågan inte får bli kyrkosplittrande och att förföljelsen mot gammaltroende måste sluta.

Kampanjerna mot missionsorganisationerna avslöjar vad det verkligen handlar om. Ingen och inget får mig att tro att det är Guds vilja att välja bort arbete bland föräldralösa barn, diakoni, bibelundervisning och dopundervisning mm.

Tillägg 24.6: Vesa Ollilainen påpekar i ett inlägg på Facebook det inkonsekventa i den liberala positionen. Man vill ta bort medel och visa bort väckelserörelserna ur församlingsutrymmena, bl.a för att de säger nej till samkönade äktenskap. Samtidigt vill man då välkomna muslimer, som också förhåller sig avvisande till samkönade förhållanden.

O tempora, o mores!

Henrik

Kirkon tiedotuskeskus 16.06.2011

Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumoa Espoonlahden seurakuntaneuvoston päätöstä: SLEY ei saa messutiloja Espoonlahden Iivisniemen kappelista Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumonnut Espoonlahden seurakunnan seurakuntaneuvoston enemmistön päätöstä olla antamatta Suomen luterilaiselle evankeliumiyhdistykselle eli SLEYlle messutiloja Iivisniemen seurakuntakodin kappelista.

Tuomiokapituli ratkaisi asian istunnossaan 16.6. 2011. Päätöksen mukaan tuomiokapitulilla ei ole perusteita velvoittaa seurakuntia myöntämään tiloja sellaisten messujen toteuttamiseen, jotka eivät ole seurakunnan omaa toimintaa.

Detta var dagens nyhet från den mångfaldiga kyrkan.

Jag tror faktiskt att detta ord är relevant: “Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.” 2 Mos. 10:3.

Det är ju det som det handlar om. I dessa konventikelplakatstider.

 

Henrik

 

Litet tjatigt blir det ju nog med texter om en aktuell fråga. Vi suckar alla, jag med.

Men jag tog med den föregående grejen för att visa på hur utvecklingen går. Det var inte länge sen man diskuterade om Svenska kyrkan alls skulle gå in för något. Sen kom man på den geniala idén att säga att det är frivilligt, och nu ser vi hur det har gått med frivilligheten.

Inga onödiga cirklar, inga pastorala förklaringar. Action directe, rakt på sak. Om du inte….så är du inte kejsarens vän.

Det är ju inte svårt att se att utvecklingen är densamma här. Klimatet i de olika stiften kan variera, kanske beroende på biskopens person, men också enskilda biskopar hamnar i kläm när ”maskineriet” kommer igång på allvar.

Nu skulle det gälla att frimodigt hålla fast vid den goda bekännelsen! De första kristna höll fast vid ”apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).

Idag skär man ofta bort det första momentet: apostlarnas undervisning (’didache’ betyder både undervisandet och undervisningens innehåll, läran). Man säger: man får inte bli borta från nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen). Men man måste börja med apostlarnas undervisning som en conditio sine qua non (ett nödvändigt villkor).

Det katastrofala är nog att kyrkan har svårt att hantera bibelteologiska frågor. Verktygen och förförståelserna är så olika att det är svårt att komma till något gemensamt.

Rötterna till kyrkans nuvarande kris finns nog rätt långt i den teologiska utbildningen. Det är inte min tanke, den har framförts av många.

Jag finner läget skrämmande. Hur fort har det inte gått! På kyrkomötets höstsession försäkrade man att kyrkans syn på äktenskap, sexualitet och homosexualitet mm inte har förändrats.

Nu utreds frågan i många samfälligheter och församlingar. Man vill veta om vissa organisationer håller fast vid den apostoliska undervisningen eller inte. Och om de gör det, så kan de inte beviljas budgetmedel eller kollekter…

Vart är vi på väg?

Henrik

Stockholm förutsätter ja till homovigslar

Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Kyrkomötets beslut innebär att det ska finnas två hållningar till samkönad vigsel. Hur ser du på det?
– Så sa man också när det gäller kvinnor i prästämbetet. Jag skulle bli oerhört förvånad om jag i dag mötte någon som inte vill samarbeta med kolleger av annat kön.

———

Kommentar:

I tiden sade man i Sverige: Finlands sak är vår. Nu säger vi: så som i Sverige, så ock på jorden.

Läs hela artikeln i Svenska kyrkans tidning: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=17543

I was walking across a bridge one day, and I saw a man standing on the
 edge, about to jump off. So I ran over and said ”stop! don’t do it!”
”Why shouldn’t I?” he said.
I said, ”Well, there’s so much to live for!”
He said, ”Like what?”

I said, ”Well…are you religious or atheist?”
He said, ”Religious.

”
I said, ”Me too! Are you Christian or Buddhist?”

He said, ”Christian.”

I said, ”Me too! Are you Catholic or Protestant?”

He said, ”Protestant.”
I said, ”Me too!

Are you Episcopalian or Baptist?”

He said, ”Baptist!”

I said, ”Wow! Me too! Are you Baptist Church of God or Baptist Church of
the Lord?”

He said, ”Baptist Church of God!”
I said, ”Me too! Are you original Baptist Church of God, or are you Reformed Baptist Church of God?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God!”

I said, ”Me too! Are you Reformed Baptist Church of God, reformation of 
1879, or Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915!”

I said, ”Die, heretic scum”, and pushed him off.

Har den inte något att säga oss…?

Henrik