Henriks kommentarer

I tidningen Dagen ingår idag (08.03.2011) en artikel om världens mest kända ateister.

Poängen är bl.a att världens mest inflytelserika ateist är nyateisten Richard Dawkins,brittisk biolog och evolutionsteoretiker som har en professorstjänst vid Oxford Univeristy. Tätt följd alltså av Sam Harris, Christopher Hitchens och Daniel Dennett.

Det visste vi ju.

Men professor Alister McGrath, en av dem som debatterat bl.a med Dawkins, säger att den aggressiva tonen hos dessa nyateister är kontraproduktiv. Han får brev och andra reaktioner av mera traditionella ateister, som säger att nyateisternas ton gör skada genom att den är så aggressiv och attackerande.

Jag ser här en parallell inom teologin. Förr var liberalteologin förbehållen de inre rummen, medan prästerna i predikstolen var ganska traditionella.

Nu säger ”nyliberalerna” att samma saker ska sägas i predikstolen som i de teologiska diskussionerna. Och på ett sätt är ju detta mera hederligt.

Men nyateisterna går hårt ut. Så hårt, att man kommer att tänka på de gamla orden ”det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet” och ”Hedenius är olyckligt kär i Gud”. (Förr de yngre läsarna: professor Ingmar Hedenius var under senare hälften av 1900-talet den mest kända ateisten i Sverige.)

Men till Dawkins skulle jag vilja säga och säger det så här till alla hans lärjungar: fråga Paulus!

Jag minns att den svenska författaren och TV-kändisen Göran Skytte en gång sade ungefär såhär: den som idag angriper Kristus kan i morgon stå framför altaret och vittna om Honom. Saulus var en sådan, här är en annan (han menade sig själv).

Också Alister McGrath var ateist. Men idag en bekännande kristen.

Jag kommer på mig att gå omkring och hoppas att prof. Richard Dawkins skall vara en ”Saulus”. En vars ”raseri” ökar allt mera, tills han möter Honom som frågar: varför förföljer du mig?

Och framför allt: att Dawkins och många med honom ska få svara: jag blev inte ohörsam mot den himmelska synen.

För det är den som Dawkins inte ännu har sett.

Och på det hänger allt. Mötet med Kristus.

Henrik

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=251035&sms_ss=facebook&at_xt=4d7642d8f46b10b2%2c0

I Hbl har arga insändarskribenter betonat vikten av att tystnadsplikten inte får skydda pedofiler. Också minister Paula Risikko har pressat kyrkan och anser att man måste kunna kräva att anmälningsplikt föreligger vid pedofili.

Jag förstår väl mycket i dessa diskussioner, men anser att bikthemligheten måste vara total. Om livsfara föreligger, eller risk för att t.ex. just ett barn är utsatt, måste man vidta åtgärder som skyddar barnet.

Men någon anmälningsplikt kan det inte bli tal om. Jag tror tvärtom att den absoluta tystnadsplikten kan få människan att bekänna och ta upp sådant som aldrig annars skulle komma fram.

Min erfarenhet säger mig att bikten, som ju teologiskt måste leda till en uppgörelse med sådant som är synd och fel, ofta kan vara det som är början till en uppgörelse. Om någon vet att en präst – eller t.ex. en annan kristen – vet om det svåraste och känsligaste som en människa har upplevt eller gjort sig skyldig till, förlorar han eller hon fridmodigheten att t.ex. fortsätta ljuga i offentligheten eller inför myndigheter. Bekännelsen är på sanningens sida.

Men vem skulle vilja börja ”nysta upp sitt liv” om man vet att prästen efter biktsamtalet ringer till polisen och anmäler sin konfident?? Då kan man ju lika gärna gå direkt och hålla prästen utanför…

Här har vi präster nog ett oerhört ansvar, även om en präst inte skall vara någon polis, utan en kristen själavårdare, medvandrare och hjälpare. Han skall naturligtvis göra allt för att konfidenten får kraft att reda upp sådant som måste redas upp. Syndernas förlåtelse får aldrig bli syndernas tillåtelse.

Det finns nog många exempel på att allt inte är som det skall när det gäller kristna människor heller. Nödvändigtvis har det dock inte gällt bikt, utan annat. Men också i sådana situationer, t.ex. när man är offer för en oförrätt som kanske har begåtts av en närstående person, är det viktigt att man kan tala om sådant utan att behöva frukta att det går vidare. Här måste bikthemligheten vara absolut.

Sedan kan man behöva hjälp med att få kraft att vidta nödvändiga åtgärder.

Jag tycker att biskop Björn Vikströms inlägg i dagens Hbl är kloka ord.

Ingen präst eller kristen får försvara det som är ont. Men det kan vara svåra situationer. Många synder – och brott – kan få offret att känna skuld.

Jag tror att det är livsviktigt att bevara bikthemligheten absolut. Det tänker åtminstone jag fortsätta med. En annan sak är sedan att man måste göra allt man kan för att det onda bryts och upphör.

Jag tror att det finns något upprättande och helande i bikten. När en människan bekänner sin synd, är det inte bara fråga om information. Det finns en upprättande och helande kraft i bekännelsen. Det har jag ofta fått se.

Och vi människor skall stöda varann och uppmuntra varandra till det goda.

Henrik

Idag fich jag i min hand en broschyr, det handlade om ett företag i östra Finland som säljer sådant som församlingarna behöver: nattvardsvin och oblater, kyrkliga kläder mm.

Döm om min förvåning när jag såg en stola i regnbågens alla färger. Regnbågen är ju i Bibeln tecknet på förbundet mellan Gud och Noa, Guds förbundstecken, som talar om Guds trofasthet.

Men ”regnbågstecknet” är kapat, av HBLT-rörelsen. Och stolan skall troligtvis användas vid s.k. regnbågsmässor.

För mig är nog en regnbågsstola beviset på hur vilse man är idag. Det är nog inte alls i linje med kyrkans tradition. Den utgår ju egentligen från att allt kan ändras, om man tillräckligt högljutt säger allt.

Det är möjligt att i församlingarna hålla regnbågsmässor, men det är inte möjligt att fortsätta den tradition som kyrkan har bevarat genom seklerna.

Samtidigt bottnar ”regnbågsmässotänkandet” i en missuppfattning av mässan och också församlingen. Alla mässor är ju avsedda för homosexuella, för heterosexuella och alla andra också. Den kan ju vara befogat att  samla speciella grupper, människor kan ha svårt att möta alla osv. Men med två förbehåll: 1. mässan, budskapet får inte ändras och 2. man måste bevara församlingen som en icke selektiv gemenskap, där inte specialgrupper samlas här och där.

Men den grundläggande förutsättningen är att ”den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” (Rom 4:1 SFB).

Men den som tror på Honom, frågar med Paulus: Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? (Rom 6:1 SFB)

Därför vill en kristen leva i daglig omvändelse och söka ett liv i Kristi efterföljelse. Men grunden är Guds nåd, grunden är tron på Honom.

Henrik

Risto Santala skriver i sin bok Savesta astiaksi många viktiga ord om hur ett lerkärl blir till. Han gick själv ner till krukmakarens hus för att lära sig. Det stället, som jag ville citera hittar jag inte nu, kanske beror det på att boken är överatt två gånger, en snabböversättning under rubriken ”Ett lerkärl blir till” (som jag delvis stod för när jag arbetade i FMS under studietiden, merparten gjordes av vännen Gertrud Söderström), och en nyare översättning som jag tror har rubriken Lerkärlet eller något sådant.

Men Risto skriver såhär (samma tankar finner jag nog, men en speciell berättelse hittar jag alltså inte just nu):

Leran måste läggas åt sidan, där den liksom ”jämnar sig”. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid dessa med säcktyg täckta lerklumpar. Och ändå är människans väg lik lerets väg. En av de centralaste läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man, hur många gånger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att vara förkastad. Lerets värld har sina egna lagar som inte kan förbigås.”

– – –

En man såg en bild av en krukmakares rum. I hörnet fanns en ”skrothög” med sönderslagna krukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod, att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman, – som själv blev plågad av samma bild, tills han råkade delge mig sitt problem. Då fick jag berätta för denne man en stor befriande hemlighet: ”Av dessa sönderslagna lerkrukor görs de bästa kärlen.” Gud känner inte till några hopplösa fall.

Victor Smadja fann den gamla ägaren, som fick höra erbjudandet (det gällde en övergiven krukmakargård). ”Gårdsplanen blir också bättre av att bli städad. Ni får tio lire, tjugo—”. Handeln forskred. Men slutligen sade gamlingen leende: ”Unge man. Förr ger jag min hand ifrån mig än det där lerskrotet. Det är ju det bästa materialet.” Krukmakaren förstod värdet av sin lera.

Ju flere gånger leret har bränts och krossats, desto bättre blir det.”

Så långt Risto Santala.

Det kan hända att de korta citaten förefaller litet svåra att förstå. Men jag tror att den som behöver dessa ord nu, får Guds hälsning.

Det är den jag vill att Du skall få.

Henrik

P.S. Försök komma över boken. Den är läsvärd. Den bygger på texten i Jer. 18.

Ack, att jag intet vore

och blott låge vid Mästarens fot

som ett tomt, ett krossat käril

för att taga hans nåd emot,

tom, att han så mig kan fylla

att jag i hans tjänst ville gå

så krossad, att han mig för andra

till frälsning fritt bruka må.

Ack, att jag intet vore

och blott lydde min Mästares bud

som en tjänare, ställd vid porten

helt beredd att följa min Gud,

villigt att som instrumentet

upphöja hans lov som han vill,

men om han mig ej behöver,

så hör jag dock honom till.

Ack, att jag intet vore!

Och i smärta och kamp måtte be

att korset i stoftet mig håller

för att världen min Jesus må se.

Ja, må jag då själv bli till intet,

för att han må få hyllningens gärd,

ty Han är välsignelsens källa,

Han ensam är äran värd.

(G. Taylor, E. Nyström, U. Gräsbeck)

Den senaste tiden har det blivit allt mera klart för mig att Guds rike går lika bra framåt utan mig, om inte rentav bättre!

Det är på ett sätt en smärtsam upplevelse, men säkert också nyttig. ”Det är som sig bör, att han växer till och jag förminskas.”

Men samtidigt finns det i Bibeln en annan ton: Herren behöver dig.

Det berättas ju att det avgörande argumentet för uppdraget, som Jesus gav dem den första Palmsöndagen var detta: de skulle hämta en åsna till Jesus och om någon ville ifrågasätta detta, så skulle lärjungar svara: HERREN behöver den!

För många år sedan ringde jag en mycket god vän och var besviken på mig själv. Jag började helt spontant med följande utgjutelse: här ringer åsnan Henrik igen!

Hans svar har jag inte glömt. Det kom blixtsnabbt: Herren behöver dig!

Jag kom helt av mig. Kan det vara så, att Herren behöver åsnor också idag?

Jag vet inte. Ändå ber jag om att få vara med, det finns ingenting så stort som att få vara med när Gud bygger sin kyrka på jorden.

Jag har en särskild hälsning, en som Gud har lagt på mitt hjärta. Det gäller speciellt pensionerade kristna. Sådana som tycker att det är dags att sluta, kanske jag inte mera behövs.

I många länder har folk fått sina tyngsta uppdrag efter att de fyllt 75 år, tom 80 år!

Men jag förenar mig med Ulla-Christina Sjöman, som lär ha sagt att ”i Guds rike finns det inga pensionärer” (rätt fattat!). Det är samma besked hon har fått.

Håll fanan högt, Du som tänker att ”du inte längre behövs”. Så länge Gud låter oss leva har vi en uppgift. Inte tar Gud risker och låter oss leva här utan någon uppgift. Vi lever för att vi behövs. Som förebedjare. Som lyssnare, som talare och predikanter. Som samtalare. Som rådgivare, någon som känner Herren från ett långt liv med Herren, sådana behövs.

Herren behöver den sades det en gång om åsnan, som Jesus red in i Jerusalem på.

Idag kanske budskapet ska lyda: Herren behöver Dig.

”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare.” Ef. 4:11

Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.

Dessa ord vittnar om Guds suveränitet. Han har olika uppdrag åt oss. Men uppdragen är en gåva: Han hav oss…

Så kanske ska Du se dig i spegeln och säga: Herren behöver mig. Kanske ger Han dig idag en alldeles speciellt uppgift?

Henrik

Det är säkert inte lätt att planera utbildningen i vårt land. Att kunna se framåt så mycket att man vet vilka behov som är aktuella om ca 10 år (plus – minus). Det kan lätt leda till överproduktion av vissa yrken, och brist på utbildad arbetskraft inom andra områden.

Ett bedrövligare kapitel är det som nu pågår inom kyrkan. Många konservativa unga teologer utbildar sig, sliter med sin pro gradu-avhandling, söker motivation och inspiration för sina studier väl medvetna om att de utbildar sig för att bli arbetslösa.

Det är sådana unga, som vill förkunna Kristus i tro på Guds eviga Ord. Sådana, som grundar ett hem, gifter sig och har förväntningar. Sådana, som vår kyrkas ledning har stängt dörren för.

Men regnbågsmässor, gudstjänster med predikanter och officianter som offentligt deklarerat att de inte tror på det som kyrkan uttrycker i sin trosbekännelse, åsikter, plus många etiska lösningar, som inte är i linje med kristen etik, sådant går nog.

Det är bara en sak som inte går: man kan inte tro som (man tror att) Bibeln lär, då passar man inte in. Inte ens om man är villig att väja i varje konfliktsituation där intresse står mot intresse.

Skulle vår kyrka verkligen inte ha någon nytta och välsignelse av sådana unga präster?

Jag konstaterar att vår kyrkas biskopar reser till Rom på St. Henriks minnesdag varje år, man umgås med en kyrka som i mångt och mycket har liknande synsätt, men man kan inte umgås med dem som inom sin egen kyrka ser så (jag talar om paralleller och frågeställningar som liknar, att romersk-katolsk och ortodox ämbetsteologi skiljer sig från den lutherska är jag nog väl medveten om).

Nu ser man också att man medvetet försöker stoppa alla andra vägar till prästämbetet, att inte någon konservativ i misstag skulle kunna komma in via någon samarbetskyrka. Beklämmande.

Men sist och slutligen undrar jag vad resultatet skall bli. För det finns en växande risk att biskoparna blir generaler utan soldater. Vad gör de då? Den frågan måste begrundas innan det är för sent.

Enligt min mening skulle  alla nu behövas. Vi har en verklig nöd på kommande. Kyrkan har förlorat mycket folk, och den trenden fortsätter. Detta kommer att få allvarliga följder för vår kyrkas ekonomi, men också för dess verksamhet.

Flera tiotal teologer söker nu andra vägar – var skall detta sluta? Vill församlingarna inte ha sådana präster? Har någon frågat dem?

Vi kan och skall fortsätta det teologiska samtalet, men vi kan inte tvinga någon att handla mot sitt samvete.

Jag är nog rädd för att tåget kanske har gått, eller åtminstone håller på att gå.

Och ”jag” är en som har fått leva som präst hela mitt aktiva liv, största delen av mitt liv yrkesliv som kyrkoherde i en församling. Jag vet vad som behövs, jag vet vad dessa unga teologer inte får. Gud give att detta skulle bli ett verkligt bekymmer för vår kyrkas ledning!

Henrik

Inför nyåret 2011: kaktusen blommar, första gången, vilket väl måste tolkas profetiskt?

Gott Nytt År!

Kolla www.sti.fi

Henrik

”Benedict cited what he called two negative extremes at work in the world: secularism, ”pushing religion to the margins to confine it to the private sphere,” and ”fundamentalism, which instead would like to impose (religion) with force on all.” (The New York Times)

Dvs ungefärligen: sekularismen, som vill marginalisera religionen och begränsa den till den privata sfären, och fundamentalismen, som i stället vill tvinga religionen på alla (tom med makt).

Det är uppenbart att dessa tendenser syns överallt i väst. Frågan är om inte vägen heter via sekularism till fundamentalism. Och då talar vi inte om kristendom, utan om något som kunde sammanfattas under begreppet antikristendom.

Benedictus XVI tog i sin nyårspredikan upp förföljelsen av de kristna och fördömde den våldsväg som drabbat många länder och som är riktad speciellt mot kristna. Han uppmanade också kristna att inte resignera eller förlora frimodigheten.

Påven underströk att religiös frihet är grunden för alla mänskliga rättigheter.

Att den religiösa friheten är hotad torde alla människor kunna se. Det blir allt tydligare att den religiösa friheten är selektiv, den gäller inte alla. Och allt tydligare är udden riktad mot kristna.

Henrik

”Allt det som varit, din synd, din sorg, din smärta, vilar i Faderns famn. Du behöver inte oroa dig för något. Du kan trygg gå in i det nyas möjligheter.” (Wilfrid Stinissen, karmelitbroder, i Dagens lösen 31.12.2010).

HERREN skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. HERREN skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. Ps. 121:7,8

GOTT NYTT ÅR! HYVÄÄ UUTTA VUOTTA!

Henrik