Henriks kommentarer

Det är säkert inte lätt att planera utbildningen i vårt land. Att kunna se framåt så mycket att man vet vilka behov som är aktuella om ca 10 år (plus – minus). Det kan lätt leda till överproduktion av vissa yrken, och brist på utbildad arbetskraft inom andra områden.

Ett bedrövligare kapitel är det som nu pågår inom kyrkan. Många konservativa unga teologer utbildar sig, sliter med sin pro gradu-avhandling, söker motivation och inspiration för sina studier väl medvetna om att de utbildar sig för att bli arbetslösa.

Det är sådana unga, som vill förkunna Kristus i tro på Guds eviga Ord. Sådana, som grundar ett hem, gifter sig och har förväntningar. Sådana, som vår kyrkas ledning har stängt dörren för.

Men regnbågsmässor, gudstjänster med predikanter och officianter som offentligt deklarerat att de inte tror på det som kyrkan uttrycker i sin trosbekännelse, åsikter, plus många etiska lösningar, som inte är i linje med kristen etik, sådant går nog.

Det är bara en sak som inte går: man kan inte tro som (man tror att) Bibeln lär, då passar man inte in. Inte ens om man är villig att väja i varje konfliktsituation där intresse står mot intresse.

Skulle vår kyrka verkligen inte ha någon nytta och välsignelse av sådana unga präster?

Jag konstaterar att vår kyrkas biskopar reser till Rom på St. Henriks minnesdag varje år, man umgås med en kyrka som i mångt och mycket har liknande synsätt, men man kan inte umgås med dem som inom sin egen kyrka ser så (jag talar om paralleller och frågeställningar som liknar, att romersk-katolsk och ortodox ämbetsteologi skiljer sig från den lutherska är jag nog väl medveten om).

Nu ser man också att man medvetet försöker stoppa alla andra vägar till prästämbetet, att inte någon konservativ i misstag skulle kunna komma in via någon samarbetskyrka. Beklämmande.

Men sist och slutligen undrar jag vad resultatet skall bli. För det finns en växande risk att biskoparna blir generaler utan soldater. Vad gör de då? Den frågan måste begrundas innan det är för sent.

Enligt min mening skulle  alla nu behövas. Vi har en verklig nöd på kommande. Kyrkan har förlorat mycket folk, och den trenden fortsätter. Detta kommer att få allvarliga följder för vår kyrkas ekonomi, men också för dess verksamhet.

Flera tiotal teologer söker nu andra vägar – var skall detta sluta? Vill församlingarna inte ha sådana präster? Har någon frågat dem?

Vi kan och skall fortsätta det teologiska samtalet, men vi kan inte tvinga någon att handla mot sitt samvete.

Jag är nog rädd för att tåget kanske har gått, eller åtminstone håller på att gå.

Och ”jag” är en som har fått leva som präst hela mitt aktiva liv, största delen av mitt liv yrkesliv som kyrkoherde i en församling. Jag vet vad som behövs, jag vet vad dessa unga teologer inte får. Gud give att detta skulle bli ett verkligt bekymmer för vår kyrkas ledning!

Henrik

Inför nyåret 2011: kaktusen blommar, första gången, vilket väl måste tolkas profetiskt?

Gott Nytt År!

Kolla www.sti.fi

Henrik

”Benedict cited what he called two negative extremes at work in the world: secularism, ”pushing religion to the margins to confine it to the private sphere,” and ”fundamentalism, which instead would like to impose (religion) with force on all.” (The New York Times)

Dvs ungefärligen: sekularismen, som vill marginalisera religionen och begränsa den till den privata sfären, och fundamentalismen, som i stället vill tvinga religionen på alla (tom med makt).

Det är uppenbart att dessa tendenser syns överallt i väst. Frågan är om inte vägen heter via sekularism till fundamentalism. Och då talar vi inte om kristendom, utan om något som kunde sammanfattas under begreppet antikristendom.

Benedictus XVI tog i sin nyårspredikan upp förföljelsen av de kristna och fördömde den våldsväg som drabbat många länder och som är riktad speciellt mot kristna. Han uppmanade också kristna att inte resignera eller förlora frimodigheten.

Påven underströk att religiös frihet är grunden för alla mänskliga rättigheter.

Att den religiösa friheten är hotad torde alla människor kunna se. Det blir allt tydligare att den religiösa friheten är selektiv, den gäller inte alla. Och allt tydligare är udden riktad mot kristna.

Henrik

”Allt det som varit, din synd, din sorg, din smärta, vilar i Faderns famn. Du behöver inte oroa dig för något. Du kan trygg gå in i det nyas möjligheter.” (Wilfrid Stinissen, karmelitbroder, i Dagens lösen 31.12.2010).

HERREN skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. HERREN skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. Ps. 121:7,8

GOTT NYTT ÅR! HYVÄÄ UUTTA VUOTTA!

Henrik

Välsignad Julhelg!

Henrik

I The Telegraph kan man läsa intressant och informativ text om julen och andra kristna helger i EU:s regi. Men den är skrämmande!

Inom EU har man låtit trycka upp över 3 miljoner skolkalendrar, av vilka  330 000  delas ut i skolorna iEngland . Förutom en kalenderdel ingår där viktig information om EU på 51 sidor.

De kristna i England har reagerat därför att inga kristna helger finns inprickade. Däremot finns viktiga högtider för muslimer, hinduer, sikher, judar, kineser osv samt dessutom Europa-dagen och olika EU-jubiléer.

På juldagen den 25 december står ingenting annat än ”en sann vän är en som delar dina bekymmer och fördubblar din glädje”, men i övrigt är dagen blank.

Ändå är kristendomen EU:s största religion.

På kommissionens julkort står ”Season’s Greetings” i stället för Merry Christmas eller dyl.

Flera olika kristna grupperingar inom EU har också reagerat mot detta. En tjänsteman beklagar detta och säger att man i nästa utgåva inte alls skall nämna religiösa fester, i den politiska korrekthetens namn.

Vad säger detta om Europa och särskilt EU?

Det är betecknande att det bara är de kristna högtiderna som väcker anstöt.

Man kan tala om politisk korrekthet, beklagligt misstag osv.

Men det man egentligen säger är detta:

Stör inte. Avkristning pågår.

Henrik

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/8207411/European-Commission-criticised-for-omitting-Christmas-on-EU-school-diary.html?sms_ss=facebook&at_xt=4d1116ed18da72b6%2C0

Presidentti Kyösti Kallion kehoitus Suomen armeijalle jouluna 1939, mikä sopii hyvin Suomelle ja kaikille suomalaisille tänäkin päivänä.

”Teksti kuuluu näin: Kehoitan kaikkia, jotka tänä vakavana aikana palvelevat Isänmaata, lukemaan Raamattua. Esi-isämme ovat vuosisatojen kuluessa, sekä ahdingoissa ja vainoissa että rauhan päivinä ammentaneet siitä elämää, voimaa ja lohtua. Nykyhetkenä kansamme tarvitsee Jumalan Sanan uudestiluovaa voimaa. Omaksukaamme nöyrällä sydämen uskolla sen siunaukset. ”Vanhurskaus kansan korottaa, mutta synti on kansakuntien häpeä” (Snl 14:34).”

Henrik

Så skriver Sven Strandén i ett inlägg på svenska Yles hemsida. Jag har varit van att betrakta Sven Strandén som ett seriöst namn, men detta inlägg vittnar nog mera om någon oförklarlig ”trosbekännelse”, om religiösa motiv, låt vara att de inte är klassiskt kristna.

Nu är jag inte alls övertygad om att Strandén har läst in sig i ämnet, han har snarare funnit några som betvivlar de bibliska berättelserna, som han tytt sig till för att de har en åsikt som står i strid med den kristna traditionen. Om detta vittnar både tonen och brist på allsidig diskussion i artikel. Strandén för ju inte fram några bevis för alternativ heller.

Först kan man säga att det är Jesu födelse som firas varje jul. Den stora lögnen eller sanningen handlar då inte om NÄR Jesus föddes, utan OM och ATT han föddes.

Drottning Elisabeth är född i april, men hennes födelsedag firas officiellt i juni. Är hennes födelsedag i juni en lögn? Firningsämnet är ju inte juni, utan Drottningens födelsedag. Eller har hon kanske aldrig fötts?

Dateringen av Jesu födelse sammanhänger inte enbart med svårigheter angående evangelietraditionen, utan även med tideräkningens problem. Angivelserna var då ”efter Roms grundande”, det gällde regenter, större och mindre, och andra som begränsar tidpunkten till ett ungefär. Den exakthet med datum och till och med klockslag var okänd under antiken.

Det finns en mängd litteratur i ämnet och det är minst sagt en lögn och vilseledande att säga att den kristna julen bygger på en lögn. Det är så tendentiöst det kan bli.

Som ett litet exempel på vad man också kan hävda, väl underbyggt, anför jag ett citat ur docent Seth Erlandsson skrift ”Vem är Han?” Erlandsson visar hur man kommer åt frågeställningen, något som Strandén inte alls diskuterar grundligare.

Så här skriver Erlandsson:

Tiden för Johannes Döparens födelse

Enligt Lukas 1:5 tjänstgjorde Johannes Döparens far Sakarias i Abias prästavdelning. Prästerna var enligt 1 Krönikeboken 24 indelade i 24 avdelningar som var och en tjänstgjorde i tur och ordning två gånger per år, en vecka åt gången. Abias prästavdelning var enligt 1 Krön. 24:10 den 8:e i ordningen. Enligt Talmud (judarnas stora efterbibliska skriftsamling) var Jojarib, den 1:a prästavdelningen (1 Krön. 24:7), i tjänst när templet förstördes den 9:e i månaden Ab år 70 e.Kr., dvs. den 4 augusti. Tack vare denna information går det att räkna ut att Abias prästavdelning år 6 f.Kr. var i tjänst den 17-23 april och sedan den 3-9 oktober. Alltså blev Johannes till sannolikt mot slutet av april eller i mitten av oktober år 6 f.Kr., eftersom Johannes hustru Elisabet blev havande ”någon tid därefter” (Luk. 1:24). Nu berättar Lukas (1:26) att när Elisabet var i ”sjätte månaden” blev jungfru Maria havande med Jesus. Sålunda blev Maria havande när Elisabet hade varit gravid i minst fem månader, dvs. antingen i oktober år 6 f.Kr. eller i april år 5 f.Kr. Johannes föddes 3-4 månader senare, dvs. an- tingen i början av januari eller i början av juli år 5 f.Kr. Jesus, som föddes 5-6 månader senare, bör alltså ha fötts antingen i slutet av juni eller i slutet av december år 5 f.Kr.

Det är alltså fullt möjligt att Jesus föddes just den 25 december. Om så är fallet skedde Jesu omskärelse den 1 januari år 4 f.Kr. och 33 dagar senare, den 3 februari samma år, bars Jesus fram i templet i Jerusalem (Luk. 2:22ff; 3 Mos. 12:3-4).

Den som vill kan finna en mängd litteratur i ämnet. Att firningen av den person som har förändrat vår tideräkning påstås bygga på en lögn är nog minst sagt ett missvisande påstående.

Att man inom den ortodoxa kyrkan har en gammal tradition som säger att Jesu födelse inföll vid Epifania (Trettondag) är ju välbekant, och personligen tror jag att den traditionen är mycket väl underbyggd. Det finns också teorier om att Jesus skulle ha fötts nära Lövhyddohögtiden (i slutet av september eller början av oktober), men i ljuset av alla fakta är inte denna teori så lätt att förfäkta.

Det är ju i och för sig märkligt att historiens mest berömda persons födelse är höljd i dunkel! Det är en del av det förakt för Jesus, en del av det förödmjukande som drabbat Jesus.

Nu ska vi fira jul och glädjas över detta. Den latinska översättningen Vulgata inleder det kända julevangeliet (Luk 2:1-20) med orden factum est.

Den kristna julen bygger inte på en lögn. Den bygger på faktum: en Frälsare har fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Henrik

De förfärliga terrordåden världen över upprör. Vem som än står bakom dem är de lika hemska och förorsakar lidande för vilka som än drabbas.

När också Norden genom de grymma händelserna i Stockholm blivit arena för dylika dåd, undrar man vad som är orsaken.

Jag anser att det är fel att tala om självmordsbombare. Avsikten är ju inte att ta sitt eget liv, utan att ta andras liv och samtidigt förlora sitt eget. Den som vill ta sitt eget liv gör det på en avskild plats, så att det inte drabbar andra. Därför borde man inte tala om självmordsbombare utan om mordbombare eller helt enkelt ”mördare”. Det handlar ju om mord av andra människor.

Samtidigt finns det en annan märklig sida i allt detta. Jag skulle tro att det i samtliga fall jag känner till handlar om muslimer. Och samtidigt säger alltid imamer eller andra muslimska auktoriteter att ”det har ingenting med islam att göra”.

Mycket starkt medveten om och angelägen om att betona att de flesta muslimer är fredliga och allt annat än terrorister, undrar jag samtidigt vad denna koppling beror på. Vad är det som föder dessa våldsdåd??

Blickarna bör också riktas mot västvärlden, mot förtryck av muslimer, mot orättvisor i Mellanöstern osv. Men argumentet håller inte riktigt i längden. Också t.ex. kristna människor är förföljda, men de svarar inte med självmordsbombningar eller motsvarande terrordåd. Också andra religioners anhängare kan t.ex. bränna sig i protest, men om inte alltid, så dock : ofta(st) handlar det om muslimska grupper. VARFÖR?

Nu skall jag gärna medge att mycket ont har skett i den kristna trons namn. Misslyckade militära operationer, som av många uppfattas som ”kristna” attacker på andra människor, har säkert gjort mycken skada. Vi har all orsak att vara självkritiska.

Det är ju också orättvist mot alla de snälla och humana muslimer som finns i våra länder att identifieras med oro och våld. Om detta var en engångsföreteelse kan den tolkas som en enskild individs förtvivlan och förvirring. Men om denna handling följs av flera liknande är risken för ett ökat invandrarhat uppenbar, trots att de allra flesta invandrare inte har någon som helst andel i sådant.

Vilka möjligheter har muslimska auktoriteter att påverka muslimer preventivt?

Jag tror dock att svaret skall sökas på ett helt annat håll. Nu har människor som inte känner Jesus Kristus kommit till våra breddgrader. Vi har alla tiders chans att inte bara se dem som missionärer för sin religion, som de sprider redan bara genom att flytta till olika länder och få många barn. Vi har anledning att låta dem vara föremål för kristen mission i ordens djupaste och mångsidigaste innebörd.

En ung kvinna skrev häromdan att hon skulle gå ut och dela matkorgar. ”För att jag är älskad”, var motivet.

Vi älskar, därför att Han först har älskat oss.

Henrik

Justitieministern har konstaterat att det inte behövs särskilt stora förändringar för att åstadkomma en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Så är det förvisso. Och det har ju varit den taktiska målsättningen hela tiden. Man har kommit med nya initiativ, som ju alltid har inneburit ”speciallagstiftning” tills det uppstår en sådan djungel av lagar att någon konstaterar: ”skulle det inte vara enklast att helt enkelt göra äktenskapslagen könsneutral. Då behövs inga undantag, eller Lex X eller Y.”

Då är målet nått.

Nu finns det ett initiativ i riksdagen om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Kyrkans ledning (både förre och nuvarande ärkebiskopen) har försäkrat att Finlands kyrka inte väljer Svenska kyrkans väg.

Tro det, den som vill.

Vi är nog nära.

Det handlar inte om små förändringar, det handlar om en genomgripande reform, som angriper den kristna skapelseteologins grunder. Människan identitet blir en konstruktion, man väljer själv och ”bygger” själv sin identitet. Könet frånkopplas från kroppen och det biologiskt givna.

Det är just det som Paulus antyder när han talar om ”para fysin”, dvs. ”mot naturen” eller ”onaturlig”.

Att avvisa en sådan lagstiftning och en sådan syn på äktenskapet (könsneutral) betyder å andra sidan inte att man skall behandla människor fel. Men kyrkan kan inte godkänna en lagstiftning eller en praxis som för bort från det innersta i den kristna människosynen. Hela livet är heterosexuellt, då kan inte det könsneutrala bli normativt.

Men denna trend går över hela världen. Det finns ingen anledning att tro att den inte kommer att förverkligas också hos oss.

Däremot finns det orsak för den evangelisk-lutherska kyrkan att i likhet med t.ex. den ortodoxa och katolska kyrkan hålla fast vid sin egen äktenskapsteologi och människosyn.

Henrik