Henriks kommentarer

När Paulus i Gal. 4:4 skriver ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna..” – uttrycker han då inte en självklarhet?

Alla människor är ju ”födda av kvinnor”! Behövde Paulus upplysa sina läsare om det?

Paulus uttrycker här en av de stora sanningarna i den kristna tron. Orden innebär ju att Jesus var sann människa, att han var ”ställd under lagen”, så som texten fortsätter.

Men Paulus uttrycker också med detta ord att Jesus inte hade någon jordisk far.

I Bibeln – också i NT – kan man läsa om hur Messias var ”Davids son”, om hur ”Abraham födde Isak” (Matt. 1) osv. Men om Jesus heter det också i Matt 1 ”Jakob födde Josef, Marias man. Av henne födde Jesus, som kallas Kristus.” (Matt. 1:16).

Paulus anknyter till profetorden i Jes. 7:14, som också Matteus hänvisar till: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss.” (Matt. 1:23).

I Luk. 2:7 skriver läkaren och Pauli medarbetare Lukas: ”Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba…”  Maria födde inte deras son, inte heller stod det, som det kunde ha stått om Jesus hade varit Josefs och Marias son: Josef födde en son, Jesus.

Vi hör i alla dessa verser om det största av alla uppdrag, som har getts åt en människa. Jungfrun Maria blev mor till Jesus, utan att hon varit samman med en man. Hon bar Guds Son i sin kropp.

Därför är Pauli ord fulla av bibelreferenser. Lukas skriver att ”tiden  var inne” (ordagrant står det att ”hennes dagar att föda var fullbordade”), Paulus att ”tiden var fullbordad”.

Därför är orden i trosbekännelsen ”avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria” avgörande. Med de orden står och faller hela kristendomen.

Född av kvinna – såsom varje människa, men född av kvinna, med tillägget ”jag vet ju inte av någon man”.

Det är julens evangelium.

Genom det börjar Jesu uppdrag, och därför gäller hans uppdrag – julevangeliet – alla människor.

Henrik

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. (Kyrkoordningens 1 §)

Paulus var en människa som vi, präglad av sin samtid. Vi kan inte i allt följa Paulus, utan varje tid måste söka förstå och finna Guds vilja.

Om Bibeln är normen, det högsta rättesnöret, norma normans, hur kan då åsikter och läror som uttrycks t.ex. av Paulus prövas utgående från vårt tids tänkande och tyckande?

Enligt min mening går det inte ihop. Vi kan diskutera hur Paulus skall förstås och tolkas, men vi kan väl inte diskutera om Pauli etiska förmaningar skall efterföljas eller inte?? (Jo, vi kan naturligtvis diskutera om hans förmaningar är riktade till en bestämd grupp kristna, eller om den är villkorlig på något sätt, men om den är ett genuint uttryck för hur Paulus uppmanade alla kristna att leva..?)

Frågan blir ju hur normen (!) skall prövas av vår tids åsikter och bedömningar. Då är väl texten i KO 1 § ”upp och ner” så att säga.

Då borde vi väl skriva att

”kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre att allt i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter skall prövas utgående från varje tids uppfattning?”

Förstår någon min, som jag hoppas att läsaren uppfattar, seriöst menade fråga?

Henrik

Biskop Matti Repos predikan i självständighetsdagens TV-gudstjänst, kritiseras häftigt av Juhana Torkki, som är lärare i retorik och predikokonst vid Helsingfors universitet.

Hans kritiska kommentar ingick i Helsingin sanomat (07.12.2010), och han var inte särskilt nådig mot biskop Repo.

Mina intryck var, som jag tidigare framhållit, ganska långt desamma som Juhana Torkkis. Men jag kontrar med att säga att Matti Repos predikan också uppfattats annorlunda, till vissa delar åtminstone.

Samtidigt konstaterar jag, att Matti Repo nog i denna diskussion också har råkat ut för ”ett ställföreträdande lidande”, men det kan bli till hjälp för många av oss dåliga predikanter. Det finns dock enligt min mening täckning för Torkkis kritiska ord, bl.a. därför att Matti Repo är en av de biskopar som har förutsättningar för något helt annat. Jag hoppas att dessa diskussioner inte skall ta bort frimodigheten, utan snarare uppmuntra honom och oss alla att ta ny sats.

Jag uppfattar Juhana Torkkis insändare trots allt mera som en önskan om en principiell diskussion än som en personkritik, även om han ju ganska skoningslöst kritiserade just Matti Repo. Men i bakgrunden finns säkert uppfattningen, att självständighetsgudstjänstens predikan är ett av de ”stora tal”, som hålls i republiken, och på vilken man alltså bör kunna ställa höga krav.

Mera intressant än en enskild predikan är alltså frågan om den predikans kris, som man måste kunna tala om idag.

Alla som har predikat, har predikat dåligt. ”Tekevälle sattuu”. Man kan naturligtvis tillägga att det som någon åhörare, t.ex. en lärd åhörare, tycker att är dåligt, kan ge någon annan något som han eller hon behövde höra. Vi rör oss inte på en så absolut axel. Till all lycka.

Också Juhani Forsberg och Miikka Ruokanen, båda teol. dr i systematisk teologi, Ruokanen dessutom sittande professor i dogmatik, har talat om predikans kris. Redan ärkebiskop Martti Simojoki uttryckte sin besvikelse över många predikningar. Dessa var, menade han, ofta små kåserier utan förankring i Guds Ord. Man får inte höra lag och evangelium, klagade ärkebiskopen och tillade att han uppsöker som pensionär främst nattvardsgudstjänster, för i sakramentet finns det sanna evangeliets ”för dig utgiven, för dig utgjutet”.

Det är helt uppenbart – och det är den principiella diskussionen som intresserar – att ingen präst, inte ens en biskop längre kan gå upp i predikstolen och bli accepterad bara för sitt ämbetes skull. Tyvärr finns det inom kyrkan en stark trend att absolutifiera biskopsämbetet, och även prästämbetet, och förutsätta att bli hörd redan därför. Idag måste dock en biskop precis som en präst ha något att säga för att bli hörd. Ett ärende och ett budskap från Gud.

Torkki påpekar att den som vill ge sig in på analyser av ledarskap och på att söka filosofin bakom ledarskapet i kyrkan och i samhället måste vara verkligt skicklig. Hellre, säger han i Helsingin sanomat, skulle de som predikar koncentrera sig på det andliga.

Den gode herden kan aldrig förankras bara i kyrkans ämbete, det måste primärt och alltid förankras i Kristi uppdrag och i troheten mot Kristi Ord. Ingen kan vara en god herde, han må ha vilket ämbete som helst, som inte talar i enlighet med Guds Ord, och vars budskap inte är ”så säger HERREN”. Det är Guds Ord som ger ämbetet auktoritet, inte tvärtom.

Också under kyrkomötet fäste jag mig vid ordvändningar, som på något sätt ger uttryck för att en biskop i vår kyrka är biskop i Kristi kyrka, mer eller mindre just på grund av ämbetet. Detta är en farlig väg. Samma teologiska sjukdom är det om man förutsätter att ett beslut, som kyrkomötet har fattat i laga ordning, är ett uttryck för Guds vilja. Är det något som Luther har lärt oss, är det väl just detta att kyrkomöten kan ha fel.

Quod non est biblicum, non est theologicum. Det som inte är bibliskt, är inte teologiskt.

Kyrkans kris idag är att man inte längre kan enas om snart sagt någon större teologisk fråga. Därför blir svaret ”vi måste leva med mångfalden”, vilket äger sin tillämpning på nådegåvorna, men inte på dogmatiken. Där gäller tvärtom, vilket en broder konstaterade i en kommentar till en annan bloggtext, att Kristus ber om enhet, inte mångfald.

Predikans kris har många dimensioner. Primärt handlar den om trons kris, dvs om tron på det Ord vi är kallade att så ut. Ofta handlar det säkert också om lättja, vi måste arbeta mera, och förbereda predikningarna i bön och studium.

Kyrkan har en trostolkning, som nu i många sammanhang är ifrågasatt. Detta ifrågasättande har en tydlig relation till prästutbildningen.

Men det är just roten till den verkliga krisen i allt predikande, om predikanten – eller den kyrka han företräder – överger trostolkningen från trosbekännelsens perspektiv.

Predikandet har också en retorisk sida, låt vara att Gud har valt att tala genom mänsklig ofullkomlighet. Jag brukade ofta lyssna på Tony Blair och hans samtida i brittiska underhuset (via TV naturligtvis), för Blair och många andra hade en otrolig förmåga att uttrycka sig kort (!) och koncist, och dessutom göra det enligt retorikens lagar.

Vi präster har verkligen anledning att börja arbeta mera i vår predikoverkstad. Vi måste lära oss att predika. Men de främsta, om än inte enda, verktyg vi har är Ordet och bönen.

Biskop Sven Danell, tidigare biskop i Skara stift, skriver i en av sina böcker om en katolsk kardinal, som förevisade en gammal kyrkas klenoder. Där var skrudar och mässhakar, där var gamla, rikt utstuderade kalkar, och annat kyrksilver.

Urskuldrande sade han till sina åhörare: nu kan kyrkan inte längre säga ”silver och guld har jag inte” (Apg. 3:6).

En man bland åhörarna svarade: nej, och kyrkan kan inte längre säga ”i Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!”

Det är också predikans kris.

Henrik

”Muinaisten sukupolvien kärsimykset ovat aivan erikoisella tavalla nousseet ikään kuin näiden nykyisten tapahtumien taustaksi. Iso viha, pikku viha, Suomen sota, sortovuodet, vapaussota, kaikki sukupolvet, jotka ovat saaneet antaa uhrinsa tämän maan hyväksi. Nyt on meidän vuoromme luoda historiaa. Itsenäisen Suomen ensimmäinen sukupolvi seisoo nyt vartiopaikallaan.” (Annikki Liakan kirjeestä sulhaselleen rintamalle 9).

Koskettavia sanoja. Nuori morsian kirjoittaa sulhaselleen.

Henrik

Med tacksamhet stillar jag mig varje år inför självständighetsdagens TVgudstjänst från Domkyrkan i Helsingfors.

Men många gånger slutar gudstjänsten med en känsla av tomhet.

Dagens TV-gudstjänst gav intrycket att kyrkan var mindre besökt än många tidigare år. En allt tommare kyrka – säger det något om kyrkans betydelse för staten i dagens Finland?

Biskop Repos predikan rörde sig nog mest på det allmänna planet – är det detta som Gud vill säga Finlands folk idag. Tankarna var ju rätta. Och kyrkobönen innehöll bönen om att vi skulle bevaras från homofobi…

Kyrkan är nog snar att fånga upp tonerna i tiden. En sådan kyrka är ”kommunicerande kärl” med tiden, och mister sitt profetiska uppdrag.

Jag börjar fundera på vad som är kyrkans differentia specifica, vad som skiljer den från staten? Den framträder allt mera som en parallellorganisation.

Är en sådan kyrka stark?

Jag är en del av denna kyrka, och talar om ”min familj”. Men jag känner mig allt mera främmande och tom inför sådant. I psalmsången slår sådana toner igenom som jag vill höra. ”Skynda, o själar, ty hastigt förrinner år efter år som en brusande flod.” ”Dyraste Jesus var med oss på vägen”. Man kan uttrycka detta på många sätt, utan tvekan mera moderna och mera lättfattliga.

Kan inte hjälpa att jag grips av oro.

Herre, flytta inte ljusstaken från dess plats!

Henrik

P.S. Det kan hända att biskop Matti Repo trots allt sade något mera än jag också på grund av helheten gav uttryck för i min text ovan. Jag ber alltså läsaren kolla www.seurakuntalainen.fi och Kotimaas hemsida, där referat av predikan finns. Jag uppfattade det nog när jag hörde predikan mest som ett tal om ledarskap i allmänhet och också inom kyrkan, men är förstås glad om biskop Repo sade mera. Jag vill på intet sätt låta bli att notera det goda som sägs om det sägs. (Tillagt 7.12. kl.14.25)

http://www.verkkouutiset.fi/index.php?option=com_content&view=article&id=43558%3Asauli-niinistoe-talvisodan-ihmeitae-on-kaksi&catid=8%3Akotimaa-paeaeuutinen-&Itemid=31&sms_ss=facebook&at_xt=4cf55667277e8b16%2C0

Niinistö lopetti puheensa ”erääseen omakohtaiseen ja syvästi vaikuttavaan muistoon”. Hän viittasi siihen, että talvisodan aikana Suomessa koettiin usein, että maailma on jättänyt meidät yksin.

– Tapasin vuosia sitten Ranskassa ranskalaisen herrasmiehen, joka toimi Suomen kunniakonsulina. Utelias kun olin, kysyin häneltä, mikä oli hänen ensimmäinen kosketuksensa Suomeen. Hän vakavoitui heti ja kertoi, että se oli 1939. Hän oli pieni poika. Perheessä oli tapana, että illalla poika äitinsä sylissä kuulee iltarukouksen. Yhtäkkiä siihen rukoukseen oli tullut eräänä iltana lisäys: Jumala, suojele sitä pohjoisen urhoollista kansaa. Talvisota oli juuri syttynyt.

– Niin. Onkohan se niin, että häntäkin kuultiin, ja monia muita, jotka illalla saman sanoivat, Niinistö totesi.

Henrik

En intensiv TV-diskussion har igen förts. Språket är en del av människans identitet, och gäller mycket mera än bara språkkunskaper.

Jag tycker att programmet delvis ledde till försvarspositioner. Kanske också attityderna skulle kräva en översyn?

Trots att det handlar om frågeställningar som berör alla människor mycket djupt.

Den som är trygg i sin identitet, kan vara generös. Därför var det för mig uppmuntrande att höra sådana personers kommentarer, som i sina attityder överskred gränser. Päivi Storgård var en sådan, Hannu Olkinuora en annan. Och också Kaj Kunnas.

Kunde inte vi i stället för språkstrider både försöka bevara de olika kulturella och språkliga identiteterna och samtidigt verka för att bryta ner fördomar och förenklingar?

Jag har som svenskspråkig finländare blivit mycket väl bemött på finskt håll. Jag har stärkts i min stora beundran för och kärlek till den finskspråkiga kulturen.

Jag hoppas att språkstriderna inte flammar upp på nytt, och att det ska behövas nya nationella kriser för att förenas igen, som på 1930-talet.

Låt oss bygga tillsammans, låt oss högakta varandra. Låt oss lära känna varandra bättre!

Jag har mött språklig intolerans på båda sidor om modersmålsstrecket. Kanske en del av de attityder man som finlandsvensk möter är ”avbetalningar” på orättvisor i gången tid?

Språkkunskaper är nog en god sak. Målsättningen måste nog vara, att var och en ser detta ”inifrån”, alla försök att säga ”du behöver språkkunskaper” klingar för döva öron.

Om någon eller många inte förstår det, är det deras skam. Kanske blir det en ond cirkel – om man inte kan, vill man inte kunna. Därför tycker jag att beredskap borde ges i ett tillräckligt tidigt skede. Också på svenskspråkigt håll finns det hårda attityder mot att lära sig finska ordentligt,

För både finskan och svenskan skulle det gälla att göra undervisningen motiverande, och också kunna visa på den praktiska nyttan av språkkunskaper.

Henrik

Meddelar också här att min gamla mailadress henrik.perret(at)teolinst.fi kan skrivas enklare:

henrik.perret(at)sti.fi

Min privata mailadress, som kommer till samma brevlåda är henrik(at)perret.nu

Detta betyder också att Teologiska institutet i Finland (STI) har en alternativ adress, som så småningom blir den enda:

www.sti.fi – som går till samma sida som www.teolinst.fi. De fungerar parallellt nu, dvs ingen skillnad vilken adress du använder. Så småningom ersätts teolinst.fi adresserna av den kortare formen sti.

Henrik

I de hermenutiska (bibeltolkning) diskussionerna har olika lösningsförslag framställts. Man har talat om ”trons och kärlekens korg”, och pekat på NT:s olika texter, som dels handlar om eviga sanningar, dvs om tron, men dels också om etiska och andra frågor, som handlar om kärlekens krav i varje ny tid.

Så har man presenterat en tolkningsmodell, som betonar det oföränderliga i tron, men som samtidigt ålägger varje tid att möta etiska frågor, ordningsfrågor mm med kärleken, uttryckt t.ex. i den gyllne regeln (Matt 7:12) eller det dubbla kärleksbudet. Kärlekens lösningar är föränderliga; samma ställningstaganden som i en tid var uttryck för kärlek, kan i en annan tid väcka anstöt. Därför är uttrycken föränderliga, medan den underliggande principen är oföränderlig.

Frågan är nu om denna indelning är bibliskt och teologiskt hållbar.

Kärlekens bud måste i nya situationer tillämpas, men budens väsen får inte ändras. Detta betonade också Luther. Man kan inte förenkla Luthers syn till att innebära, att  man löser olika etiska frågor utgående från vad som är ”kärlek” i en bestämd situation. Hos Luther (och i Bibeln) finner man mycket etik, som inte alls kan ”tillämpas”. Särskilt sträng är Luther med det som gäller sexualetik, här lär människans förnuft ofta annorlunda än Guds Ord (t.ex. WA 7,61; 10/II, 94:28-32; 98:1-5; 298:10-21). Och Paulus säger uttryckligen om sådana apostoliska bud: ”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” ( 1 Tess. 4:8).

Luther talar däremot om ”frey sein” och ”muss sein”. Också Guds bud är absoluta, och ”så säger Herren” gäller både lag och evangelium.

Men lagen har som frälsningsväg fått sin fullbordan i Kristus.

Om en teologisk metod, en hermeneutisk metod, leder till uppenbara konflikter med Guds Ord, måste man också fråga sig om tolkningsmetoden” är riktig.

Henrik

Se docent Olli-Pekka Vainios bidrag i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa samt samme Vainios bidrag i boken Kadonnut horisontti, särskilt ss. 197-200.

Hörde idag på nyheter. Kunde inte låta bli att förundra mig över den självklarhet, som nyheterna andades.

Diskussionen gällde kvinnliga präster.

– Tror ni att frågan i någon avlägsen framtid kommer att bli aktuell för kyrkan?

– Nej, det tror jag inte.

Och så intervjuades en dam, som skrivit ut sig ur den evangelisk-lutherska kyrkan samma år som beslutet om kvinnliga präster fattades.

– Jag är en yrkesarbetande kvinna och jag har många manliga arbetstagare som lyder under mig. Frågan om kvinnliga präster är ingen jämlikhetsfråga, jag är naturligtvis för jämlikhet.

Så självklart, så lätt att acceptera. Alla låter den ortodoxa kyrkan vara i fred. Det handlade ju naturligtvis om den ortodoxa kyrkan.

Kanske någon tänker: de är hopplöst föråldrade. Eller vad de nu tänker. Men förklaringarna är not teologiskt gångbara över samfundsgränser.

Nu behöver ingen säga åt mig att den ortodoxa kyrkan (och den romersk-katolska kyrkan med) betraktar prästämbetet som ett sakrament, och att dess ämbetsteologi är en annan.

Ändå konstaterar jag att också i den lutherska kyrkan finns samma element, ss. brudmystik, kristusrepresentation (Ef. 5) mm. Men det rimmar illa i ett demokratiskt samhälle, som inte orkar tränga sig in i motiveringar, som kanske inte tilltalar.

Så är det bara. Men kanske någon i sitt stilla sinne drar slutsatsen: kanske allt nejsägande till ämbetsreformen inte bottnar i rasism eller diskriminering av kvinnor. I så fall drar de nog rätt slutsats.

Jag tycker att den pågående diskussionen och dess motiveringar visar på släktskapet mellan frågeställningarna. Först ifrågasattes man och kvinna i församlingen, sedan i äktenskapet – de två stora frågeställningarna som har relationer till både ämbetsteologi och skapelseteologi.

Nu vill jag gärna väga upp detta med att erkänna, att jag varit mycket tacksam för kvinnliga prästers insats, t.ex. i kyrkomötesdebatten i november. Såväl khde Aino Vesti som församlingspastor Minnamaria Tammisalo stod för god och ”klassisk” teologi när det gällde diskussionerna nu (och också tidigare inlägg). Jag har också vid mina många besök i församlingar mött kvinnliga kolleger, som stått för mycket god evangelisk (evangelisk-luthersk) teologi, många gånger mycket klarare än många av oss manliga präster presterar. Det vill jag ödmjukt ge erkännande för, sådant gör intryck, djupa intryck.

Jag talar inte bara om en likhet i åsikter, utan en mycket djupare helhetssyn på vad evangelisk-luthersk tro är.

Med detta inlägg vill jag inte försöka utmana någon, även om jag tycker att för den tänkande iakttagaren så har de teologiska motiveringarna till ämbetsbeslutet år 1986 aktualiserats igen, inte minst genom den argumentation, som mot tydliga bibelord igen har anförts, samma argumentation som för 25 år sedan.

Men andra ser ju saken på annat sätt.

Henrik