Henriks kommentarer

Idag fich jag i min hand en broschyr, det handlade om ett företag i östra Finland som säljer sådant som församlingarna behöver: nattvardsvin och oblater, kyrkliga kläder mm.

Döm om min förvåning när jag såg en stola i regnbågens alla färger. Regnbågen är ju i Bibeln tecknet på förbundet mellan Gud och Noa, Guds förbundstecken, som talar om Guds trofasthet.

Men ”regnbågstecknet” är kapat, av HBLT-rörelsen. Och stolan skall troligtvis användas vid s.k. regnbågsmässor.

För mig är nog en regnbågsstola beviset på hur vilse man är idag. Det är nog inte alls i linje med kyrkans tradition. Den utgår ju egentligen från att allt kan ändras, om man tillräckligt högljutt säger allt.

Det är möjligt att i församlingarna hålla regnbågsmässor, men det är inte möjligt att fortsätta den tradition som kyrkan har bevarat genom seklerna.

Samtidigt bottnar ”regnbågsmässotänkandet” i en missuppfattning av mässan och också församlingen. Alla mässor är ju avsedda för homosexuella, för heterosexuella och alla andra också. Den kan ju vara befogat att  samla speciella grupper, människor kan ha svårt att möta alla osv. Men med två förbehåll: 1. mässan, budskapet får inte ändras och 2. man måste bevara församlingen som en icke selektiv gemenskap, där inte specialgrupper samlas här och där.

Men den grundläggande förutsättningen är att ”den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” (Rom 4:1 SFB).

Men den som tror på Honom, frågar med Paulus: Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? (Rom 6:1 SFB)

Därför vill en kristen leva i daglig omvändelse och söka ett liv i Kristi efterföljelse. Men grunden är Guds nåd, grunden är tron på Honom.

Henrik

Risto Santala skriver i sin bok Savesta astiaksi många viktiga ord om hur ett lerkärl blir till. Han gick själv ner till krukmakarens hus för att lära sig. Det stället, som jag ville citera hittar jag inte nu, kanske beror det på att boken är överatt två gånger, en snabböversättning under rubriken ”Ett lerkärl blir till” (som jag delvis stod för när jag arbetade i FMS under studietiden, merparten gjordes av vännen Gertrud Söderström), och en nyare översättning som jag tror har rubriken Lerkärlet eller något sådant.

Men Risto skriver såhär (samma tankar finner jag nog, men en speciell berättelse hittar jag alltså inte just nu):

Leran måste läggas åt sidan, där den liksom ”jämnar sig”. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid dessa med säcktyg täckta lerklumpar. Och ändå är människans väg lik lerets väg. En av de centralaste läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man, hur många gånger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att vara förkastad. Lerets värld har sina egna lagar som inte kan förbigås.”

– – –

En man såg en bild av en krukmakares rum. I hörnet fanns en ”skrothög” med sönderslagna krukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod, att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman, – som själv blev plågad av samma bild, tills han råkade delge mig sitt problem. Då fick jag berätta för denne man en stor befriande hemlighet: ”Av dessa sönderslagna lerkrukor görs de bästa kärlen.” Gud känner inte till några hopplösa fall.

Victor Smadja fann den gamla ägaren, som fick höra erbjudandet (det gällde en övergiven krukmakargård). ”Gårdsplanen blir också bättre av att bli städad. Ni får tio lire, tjugo—”. Handeln forskred. Men slutligen sade gamlingen leende: ”Unge man. Förr ger jag min hand ifrån mig än det där lerskrotet. Det är ju det bästa materialet.” Krukmakaren förstod värdet av sin lera.

Ju flere gånger leret har bränts och krossats, desto bättre blir det.”

Så långt Risto Santala.

Det kan hända att de korta citaten förefaller litet svåra att förstå. Men jag tror att den som behöver dessa ord nu, får Guds hälsning.

Det är den jag vill att Du skall få.

Henrik

P.S. Försök komma över boken. Den är läsvärd. Den bygger på texten i Jer. 18.

Ack, att jag intet vore

och blott låge vid Mästarens fot

som ett tomt, ett krossat käril

för att taga hans nåd emot,

tom, att han så mig kan fylla

att jag i hans tjänst ville gå

så krossad, att han mig för andra

till frälsning fritt bruka må.

Ack, att jag intet vore

och blott lydde min Mästares bud

som en tjänare, ställd vid porten

helt beredd att följa min Gud,

villigt att som instrumentet

upphöja hans lov som han vill,

men om han mig ej behöver,

så hör jag dock honom till.

Ack, att jag intet vore!

Och i smärta och kamp måtte be

att korset i stoftet mig håller

för att världen min Jesus må se.

Ja, må jag då själv bli till intet,

för att han må få hyllningens gärd,

ty Han är välsignelsens källa,

Han ensam är äran värd.

(G. Taylor, E. Nyström, U. Gräsbeck)

Den senaste tiden har det blivit allt mera klart för mig att Guds rike går lika bra framåt utan mig, om inte rentav bättre!

Det är på ett sätt en smärtsam upplevelse, men säkert också nyttig. ”Det är som sig bör, att han växer till och jag förminskas.”

Men samtidigt finns det i Bibeln en annan ton: Herren behöver dig.

Det berättas ju att det avgörande argumentet för uppdraget, som Jesus gav dem den första Palmsöndagen var detta: de skulle hämta en åsna till Jesus och om någon ville ifrågasätta detta, så skulle lärjungar svara: HERREN behöver den!

För många år sedan ringde jag en mycket god vän och var besviken på mig själv. Jag började helt spontant med följande utgjutelse: här ringer åsnan Henrik igen!

Hans svar har jag inte glömt. Det kom blixtsnabbt: Herren behöver dig!

Jag kom helt av mig. Kan det vara så, att Herren behöver åsnor också idag?

Jag vet inte. Ändå ber jag om att få vara med, det finns ingenting så stort som att få vara med när Gud bygger sin kyrka på jorden.

Jag har en särskild hälsning, en som Gud har lagt på mitt hjärta. Det gäller speciellt pensionerade kristna. Sådana som tycker att det är dags att sluta, kanske jag inte mera behövs.

I många länder har folk fått sina tyngsta uppdrag efter att de fyllt 75 år, tom 80 år!

Men jag förenar mig med Ulla-Christina Sjöman, som lär ha sagt att ”i Guds rike finns det inga pensionärer” (rätt fattat!). Det är samma besked hon har fått.

Håll fanan högt, Du som tänker att ”du inte längre behövs”. Så länge Gud låter oss leva har vi en uppgift. Inte tar Gud risker och låter oss leva här utan någon uppgift. Vi lever för att vi behövs. Som förebedjare. Som lyssnare, som talare och predikanter. Som samtalare. Som rådgivare, någon som känner Herren från ett långt liv med Herren, sådana behövs.

Herren behöver den sades det en gång om åsnan, som Jesus red in i Jerusalem på.

Idag kanske budskapet ska lyda: Herren behöver Dig.

”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare.” Ef. 4:11

Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.

Dessa ord vittnar om Guds suveränitet. Han har olika uppdrag åt oss. Men uppdragen är en gåva: Han hav oss…

Så kanske ska Du se dig i spegeln och säga: Herren behöver mig. Kanske ger Han dig idag en alldeles speciellt uppgift?

Henrik

Det är säkert inte lätt att planera utbildningen i vårt land. Att kunna se framåt så mycket att man vet vilka behov som är aktuella om ca 10 år (plus – minus). Det kan lätt leda till överproduktion av vissa yrken, och brist på utbildad arbetskraft inom andra områden.

Ett bedrövligare kapitel är det som nu pågår inom kyrkan. Många konservativa unga teologer utbildar sig, sliter med sin pro gradu-avhandling, söker motivation och inspiration för sina studier väl medvetna om att de utbildar sig för att bli arbetslösa.

Det är sådana unga, som vill förkunna Kristus i tro på Guds eviga Ord. Sådana, som grundar ett hem, gifter sig och har förväntningar. Sådana, som vår kyrkas ledning har stängt dörren för.

Men regnbågsmässor, gudstjänster med predikanter och officianter som offentligt deklarerat att de inte tror på det som kyrkan uttrycker i sin trosbekännelse, åsikter, plus många etiska lösningar, som inte är i linje med kristen etik, sådant går nog.

Det är bara en sak som inte går: man kan inte tro som (man tror att) Bibeln lär, då passar man inte in. Inte ens om man är villig att väja i varje konfliktsituation där intresse står mot intresse.

Skulle vår kyrka verkligen inte ha någon nytta och välsignelse av sådana unga präster?

Jag konstaterar att vår kyrkas biskopar reser till Rom på St. Henriks minnesdag varje år, man umgås med en kyrka som i mångt och mycket har liknande synsätt, men man kan inte umgås med dem som inom sin egen kyrka ser så (jag talar om paralleller och frågeställningar som liknar, att romersk-katolsk och ortodox ämbetsteologi skiljer sig från den lutherska är jag nog väl medveten om).

Nu ser man också att man medvetet försöker stoppa alla andra vägar till prästämbetet, att inte någon konservativ i misstag skulle kunna komma in via någon samarbetskyrka. Beklämmande.

Men sist och slutligen undrar jag vad resultatet skall bli. För det finns en växande risk att biskoparna blir generaler utan soldater. Vad gör de då? Den frågan måste begrundas innan det är för sent.

Enligt min mening skulle  alla nu behövas. Vi har en verklig nöd på kommande. Kyrkan har förlorat mycket folk, och den trenden fortsätter. Detta kommer att få allvarliga följder för vår kyrkas ekonomi, men också för dess verksamhet.

Flera tiotal teologer söker nu andra vägar – var skall detta sluta? Vill församlingarna inte ha sådana präster? Har någon frågat dem?

Vi kan och skall fortsätta det teologiska samtalet, men vi kan inte tvinga någon att handla mot sitt samvete.

Jag är nog rädd för att tåget kanske har gått, eller åtminstone håller på att gå.

Och ”jag” är en som har fått leva som präst hela mitt aktiva liv, största delen av mitt liv yrkesliv som kyrkoherde i en församling. Jag vet vad som behövs, jag vet vad dessa unga teologer inte får. Gud give att detta skulle bli ett verkligt bekymmer för vår kyrkas ledning!

Henrik

Inför nyåret 2011: kaktusen blommar, första gången, vilket väl måste tolkas profetiskt?

Gott Nytt År!

Kolla www.sti.fi

Henrik

”Benedict cited what he called two negative extremes at work in the world: secularism, ”pushing religion to the margins to confine it to the private sphere,” and ”fundamentalism, which instead would like to impose (religion) with force on all.” (The New York Times)

Dvs ungefärligen: sekularismen, som vill marginalisera religionen och begränsa den till den privata sfären, och fundamentalismen, som i stället vill tvinga religionen på alla (tom med makt).

Det är uppenbart att dessa tendenser syns överallt i väst. Frågan är om inte vägen heter via sekularism till fundamentalism. Och då talar vi inte om kristendom, utan om något som kunde sammanfattas under begreppet antikristendom.

Benedictus XVI tog i sin nyårspredikan upp förföljelsen av de kristna och fördömde den våldsväg som drabbat många länder och som är riktad speciellt mot kristna. Han uppmanade också kristna att inte resignera eller förlora frimodigheten.

Påven underströk att religiös frihet är grunden för alla mänskliga rättigheter.

Att den religiösa friheten är hotad torde alla människor kunna se. Det blir allt tydligare att den religiösa friheten är selektiv, den gäller inte alla. Och allt tydligare är udden riktad mot kristna.

Henrik

”Allt det som varit, din synd, din sorg, din smärta, vilar i Faderns famn. Du behöver inte oroa dig för något. Du kan trygg gå in i det nyas möjligheter.” (Wilfrid Stinissen, karmelitbroder, i Dagens lösen 31.12.2010).

HERREN skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. HERREN skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. Ps. 121:7,8

GOTT NYTT ÅR! HYVÄÄ UUTTA VUOTTA!

Henrik

Välsignad Julhelg!

Henrik

I The Telegraph kan man läsa intressant och informativ text om julen och andra kristna helger i EU:s regi. Men den är skrämmande!

Inom EU har man låtit trycka upp över 3 miljoner skolkalendrar, av vilka  330 000  delas ut i skolorna iEngland . Förutom en kalenderdel ingår där viktig information om EU på 51 sidor.

De kristna i England har reagerat därför att inga kristna helger finns inprickade. Däremot finns viktiga högtider för muslimer, hinduer, sikher, judar, kineser osv samt dessutom Europa-dagen och olika EU-jubiléer.

På juldagen den 25 december står ingenting annat än ”en sann vän är en som delar dina bekymmer och fördubblar din glädje”, men i övrigt är dagen blank.

Ändå är kristendomen EU:s största religion.

På kommissionens julkort står ”Season’s Greetings” i stället för Merry Christmas eller dyl.

Flera olika kristna grupperingar inom EU har också reagerat mot detta. En tjänsteman beklagar detta och säger att man i nästa utgåva inte alls skall nämna religiösa fester, i den politiska korrekthetens namn.

Vad säger detta om Europa och särskilt EU?

Det är betecknande att det bara är de kristna högtiderna som väcker anstöt.

Man kan tala om politisk korrekthet, beklagligt misstag osv.

Men det man egentligen säger är detta:

Stör inte. Avkristning pågår.

Henrik

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/8207411/European-Commission-criticised-for-omitting-Christmas-on-EU-school-diary.html?sms_ss=facebook&at_xt=4d1116ed18da72b6%2C0