Henriks kommentarer

Läste häromdan en intressant analys av kyrkan, som bekräftade mina tankar. Den hade ovanstående rubrik och talade om det paradigmskifte kyrkan står inför.
Teologen Hans Küng har för övrigt sagt om vårt samhälle att det är ”posteuropeiskt, postkoloniellt, postimperialistiskt, postsocialistiskt, postindustriellt, postpatriarkalt, postideologiskt och postkonfessionellt.” Det var mycket post på en gång. Post betyder ju ”efter”, det att vi passerat dessa olika företeelser och fenomen.
Men den centrala tanken är att det postmoderna samhället utmanar kyrkan till en uppgörelse med det konstantinska kyrkparadigmet.
Ett paradigm är en enhet av trosföreställningar, värderingar, tekniker osv som delas av ett visst samhälle, en ram, ett livsmönster. Poängen är att vi övergått till en postkonstantisk era.
Vad innebär då det? Måste man krångla till det..?

Jag tror att man kan förenkla det ganska mycket, utan att missa poängen, genom att konstatera att enhetskulturens tid är förbi. Egentligen är stats- och folkkyrkornas tid förbi, även om dessa system ännu delvis lever. Men vi övergår stadigt från de stora kyrkornas tid till mindre bekännelsekyrkor, där bekännelsen kan vara stark och sluten eller mera öppen med tolreanta attityder.

För kyrkans del innebär det bl.a att kyrkan inte har en given plattform, att kyrkan inte självklart längre är den auktoritet som konsulteras i ens olika religiösa frågor, för att inte tala om etiska och moraliska frågor. Kyrkan får inte heller längre självklart tala, utan måste också lära sig att samtala på samma villkor som andra agenter (sådana som agerar) i samhället. Kyrkans värdenorm delas heller inte av andra.

Hur detta skall påverka kyrkan, så att kyrkan kan vara kontextuell, anknuten till det samhälle vi lever i, leva i kontakt med dagens människa, UTAN ATT BLI EN KAMELEONT, men i stället bibehålla sin karaktär av kyrka, är något vi måste arbeta med.

Jag har tidigare sagt och skrivit att ett av tidens (berättigade) krav är kravet på mycket större enkelhet. Det skall vara lätt att stiga in, och stiga ut – ungefär som bussar idag som ”niger” för passagerare vid hållplatserna för att minimera höjdskillnaden och därmed hjälpa t.ex. äldre personer att stiga in i bussen.

Jag skall i ett kommande nummer av Kristet Perspektiv återkomma till frågan litet grundligare, för jag anser att en uppgörelse med tiden (i nödvändig mening) är högaktuell. Det handlar om hur vi kommunicerar med dagens människa, det handlar dock inte att bli en spegel av tidsandan utan behålla det genuint kristna.

Det finns de som vägrar att acceptera att tiden har förändrats. ”Ge mig kyrkan tillbaka” är en bön, ett rop, att förändringarna inte skall drabba oss under vår livstid. Och ändå gör de det, för de är redan här!

Den kyrka, som var enhetskulturens kyrka i orubbat bo, får vi inte tillbaka. Tidvis och bitvis lever den visserligen kvar, men den försvinner.

Vi måste möta dagens människa på ett annat sätt. Till detta hör bl.a att vi måste gå ut till dagens människa, vi måste inbjuda henne till att komma och tröskeln (den social) måste vara låg för att hon skall komma. Kanske på en kopp té, kanske till en middag, eller en diskussion kring en kopp kaffe. Nu måste församlingen bli missionerande, annars mister vi kontakten.

Kyrkans strategi får inte vara att hoppas att den gamla goda tiden skall återvända, eller att sekulariseringen skall gå långsamt. Vi måste bjuda in människor.

Alfa-arbetet har förvånat mig bl.a så att det inte har varit så svårt att få folk att komma med, bara någon frågar!

Kyrkan behöver få mera tid för dagens människa. Vi måste börja nerifrån, från kyrkans verkliga enhet församlingen. Församlingen är den egentliga kyrkan.

Nu får vi börja stava på det som vi är helt ovana att göra: att gå ut i hela världen… och ”nödga” människorna att komma, för att citera två centrala ord av Jesus.

Men man kan kanske använda detta ord i en annan mening: många av oss säger detta som en bön till Gud, att kyrkan skulle bli kyrka igen. För endast i den mån kyrkan är Herrens, och behåller sin kristna identitet och sin av Kristus givna programförklaring, endast då kan kyrkan bli till välsignelse och hjälp för människorna.

I denna process kan och skall du och jag vara med.

Förstår du vad jag menar?

Henrik