Henriks kommentarer

En kortare precisering:

Jag tror inte att det nu egentligen handlar om kvinnliga präster eller inte, även om man försöker säga det. Man vill gärna göra gällande att allt hänger på det. Den frågan finns på ytan, bara för att den ger positionerna ett ansikte.

Men bakom den döljer sig andra frågor. Frågan om välsignelse av samkönade par, om personer som lever i öppet homosex- eller lesbiskt förhållande skall kunna vara anställda i kyrkan, frågan om en präst eller en anställd i andligt arbete skall behöva gifta sig eller bara kan flytta ihop osv.
Men ytterst finns frågan om vilken ställning Bibeln har i vår kyrka.

Inte så att alla som förespråkar kvinnliga präster vill förneka Bibeln. Men snarare så att de som driver den förstnämnda frågan OCKSÅ driver de andra, det är stationer på samma tågbana, frågan är när man stiger av tåget.

Testa denna tes genom att fråga människor. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

www.tulkaakaikki.net och www.yhteys.org är i och för sig ganska obetydliga tecken på att tesen tyvärr kanske äger sin riktighet.

Test nr 2: skulle kvinnliga präster kunna verka i ett stift med en konservativ biskop?

Svaret är ja.

Vi röstar ju inte om den frågan nu, den avgjordes år 1986.

Den relevanta frågan blir då (för mig åtminstone): VILKA FRÅGOR skall ges prioritet? För mig är svaret: kyrkans andliga profilering, bibelfrågan, frälsningsfrågan, bönen, sången, tillbedjan, lekmannaansvar, samarbete mellan präster och lekmän, delat ledarskap, bibliska herdar, som inte ersätter utan vägleder församlingen.

Henrik

Det talas ofta om ”kvinnliga präster”, men inte så ofta om ”manliga präster”. En av förklaringarna är historisk, kyrkorna har så länge med ”präst” avsett en andlig far i församlingarna, vilket inte är identiskt med, men heller inte utesluter en andlig mor.

En uppenbar synd är att vi som diskuterat ämbetsteologin i kyrkan, så ofta har fastnat för synpunkterendst på kvinnliga präster. Det som för många är ofattbart är att en kvinna som predikar Kristus, som verkligen vill sprida Guds Ord helhjärtat, ”duger inte”, som man säger, men det enda kriteriet för männens del är att de är män. Sedan får de stå för ungefär vad som helst.

”Män får göra vad som helst, för att de är män.”

Det skall utan bortförklaringar sägas att denna inställning är HELT OHÅLLBAR.

Man måste enligt min syn skilja mellan två aspekter på ämbetsfrågan. Den ena frågan gäller ämbetet, den andra förvaltandet av ämbetet. Paradoxalt nog tror också jag att det finns kvinnliga präster som förvaltar ämbetet långt mera bibliskt och kristet än många män. En annan fråga, som jag inte nu behandlar här, är om detta ämbete är det som Bibeln och bekännelseskrifterna avser med kyrkans speciella prästämbete.

Det är dags att bli tydlig. Det är viktigt att se och höra vad en präst står för.

Jag avser inte en allmän misstänklighet mot präster, en vilja att missförstå där det bara finns en chans…
Jag avser att om någon, som ”biskop” Spong, säger att bönen är att lura människor, att helvetet är en lögn, att uppståndelsen är ett falsarium, att nattvarden är kannibalism osv så kan inte detta accepteras i en kyrka, trots ”välstruken biskopsskjorta och gyllene kors” (Rune Imberg).

Det är FÖRSAMLINGEN som i denna mening är kyrkans subjekt. Det är församlingen som skall vaka över oss präster, be för oss och hjälpa oss att förkunna Guds levande Ord. Men det är också församlingen som skall säga stopp när sådant förkunnas som inte är förenligt med biblisk kristendom. Jag avser inte småsaker, inte tolkningsfrågor, inte betoningar.

Jag avser detta: när man avviker från trosbekännelsens positioner, då har man tagit steget ur biblisk kristendom.

Henrik

SVÅRA FRÅGOR

Den viktigaste frågan i biskopsvalet är inte kommunreformen. Det är alldeles klart att kyrkan måste lösa frågor som gäller kyrkans förvaltning, och att vi behöver de bästa krafterna för denna process är också klart. Det är inte en fråga som biskopen ensam KAN eller SKALL försöka lösa, han skall givetvis vara centralt med.

Den viktiagste frågan är heller inte frågan om kvinnliga präster. Vår kyrka har fattat beslut i frågan år 1986 och detta beslut gäller. Samtidigt med beslutet godkändes också en kläm som ger dem som inte kunde följa beslutet (teologiskt) rätten att verka inom kyrkan, en viljeyttring som biskop Heikkas arbetsgrupp nu vill undergräva.

Jag tror att alla frågor i princip kan lösas, om VILJA finns. 98% av församlingarna säger att vi klarar oss. I endast 1-2% av församlingarna finns problem. I stället för att försöka tvinga fram tvångslösningar också där församlingarna säger att det fungerar, bör biskoparna ta en närmare titt på de församlingar där det finns problem. Övertramp bör beivras, om det – som man påstår – handlar om diskriminering.

Samtidigt tror jag att det är en ren KATASTROF för kyrkan om man går in för att röka ut dem som har den syn som vår kyrka haft i många hundra år! Den kan inte över en natt, eller ens under några år bli illegitim.

Det finns vägar vidare, utan att låta denna fråga splittra vår kyrka. De som är i minoritet bör i intressekonflikter vara beredda att väja till förmån för majoritetens syn.

DET VÄRSTA – som kyrkan KAN UNDVIKA om man vill – är att GRÄLA. Det finns vägar framåt också om man ser olika på denna punkt.

Detta skall jag återkomma till.

Jag tror också att det är viktigt att ställa sig frågan: är denna fråga faktiskt den viktigaste frågan för mig, viktigare än frågan vad som kyrkan förkunnar och står för, viktigare än den andliga förnyelse som vårt folk nu verkligen behöver.

Tidsandan eller Guds Ord, detta är för mig det centrala, och tidsandan hotar oss alla på så många sätt. Man får lätt orätta värderingar, man söker acceptans och godkännande av sådana som inte bryr sig om kyrkan.

I ett upprop för en ”förnyelserörelse” (www.tulkaakaikki.net) har man ett recept för kyrkans framtid. Jag tror att detta koncept leder till att kyrkan faller ihop som ett korthus. Framtiden finns i stället hos HERREN.

Är detta verkligen ett kristet koncept? Jag tror inte det, men se efter själv!

Jag tror att det finns en ANNAN VÄG. Läs vad jag tänker om ”en annan väg”.

Henrik