Henriks kommentarer

Festo Kivengere, biskopen från Uganda som Idi Amin förföljde, berättade om en man som arbetade på ministeriet. Han kom då att frestas av att då och då knycka litet böcker från staten, från biblitotek och annat. Sedan kom han till tro. Han fick ont samvete över att han stulit, även om staten var ägaren och han var medlem i staten. Han fick sådana samvetskval att han gick till polisen och anmälde sig själv och bekände sin stöld.

Det blev rättegång. Domaren frågade honom: vem var det som arresterade dig?
– ”I was arrested by the Holy Spirit”, svarade mannen. (Jag arresterades av den Helige Ande).

Till hans förvåning sade domaren då: vem är jag att jag dömer någon som den Helige Ande har arresterat!!

Gripen, arresterad av den Helige Ande, det skulle jag vilja bli.

För jag vet att det som den Helige Ande pekar på är Jesus. Den, som blir gripen av Anden, blir uppfylld och upptagen av Jesus.

Henrik

Med anledning av skriverier ( i Borgåbladet, som jag ej sett, men hört om, samt därav följande bloggar) om mina kommentarer till Jan-Erik Andelin om varför jag ej var med vid biskopsvigningen.

För länge sedan stod det något i Grönköpings veckoblad om en staty som var gjord av farmor. Litet senare märkte någon tryckfelet och kom med rättelsen: det skall naturligtvis stå att statyn var gjord av mormor..

Med den känslan i bakfickan skriver jag på min egen bloggsida vad jag själv anser om biskopsvigningen, så att inte rättelser ska ge upphov till nya missförstånd.

Jag sade åt Jan-Erik Andelin på Borgåbladet att ”knappast var det det någon som saknade mig där”. (Han kommenterade: säg inte så.)

Sedan konstaterade jag att jag inte fann ngt provokativt i att kvinnliga präster medverkade i vigningsgudsjänsten, och att jag inte såg detta som en markering mot mig, det var en helt konsekvent genomförd biskopsvigning enligt Gustavs syn. Jag fann det jag såg av den helt ”väntat”. (Såg inte hela gudstjänsten för jag gick till körövningen).

Däremot förvånade det mig nog att Christina Odenberg medverkade. Jag vet att Svenska kyrkan sänt henne som dess representant till vigningen (tror inte att de hade sänt henne om jag varit electus :-). Hon medverkade och har öppet argumenterat för välsignelse av registrerade par, vilket både ärkebiskopen och Gustav Björkstrand tagit avstånd från (kyrklig välsignelse av registrerade samkönade par). Jag tycker nog att gränsen för det kristligt rimliga måste gå någonstans.

Jag var – i klartext – sagt alltså INTE förvånad över att sådana kyrkor som har kvinnliga biskopar sänder någon till en prästvigning, men nog förvånad över att ingen (åtminstone offentligt) reagerat mot detta som Bibeln enligt min bedömning (och jag är nog inte ensam om den bedömningen) tar avstånd från, alltså utlevd homosexualitet. Men detta är inte det enda, eller det främsta som Bibeln tar avstånd från. ”Den som är utan synd, kaste första stenen.”

Sedan konstaterade jag också ungefär med orden (ganska exakt minns jag) att det som varit tyngst att möta har varit att många kyrkligt aktiva reagerat med så öppet förakt och t.o.m. hat mot mig. Jag erkänner att det gjort ganska ont ibland. Vänskaper på 30, 40 år har brustit tack vare detta biskopsval! Jag har inte ändrat syn. De som öppet i TV eller massmedia gått ut mot mig, eller på bloggar, har inte i de flesta fall en aning om vilka mina motiveringar är.

Om det är detta eller vad det är som fått Andelin att tala om en bränd Perret som gjorde det jag tror att alla väntade sig (sic!): jag firade gudstjänsten (med att ackompanjera två körer) i min egen församling (som organist) det är väl inget illa med det? (språkligt rättat 08.12.2006)

Jag har meddelat Gustav Björkstrand att jag inte tänker profilera mig som hans motpart, utan att han har mitt stöd i allt gott han gör!

Sedan är det en annan sak att livsrummet för oss som tillhör denna minoritet ser ut att bli mycket litet. Jag har nyligen samtalat med ärkebiskopen och tre andra biskopar, tillsammans med ledarna för våra väckelserörelser. (Det jag skulle ha försökt förhindra var att man skulle ha spelat ut dessa åsiktsgrupper i ämbetsfrågan mot varandra, men det gick ju inte fram.) Det som observerades var att jag inte anser mig ha skäl att stå vid altaret, men att jag inte vill ”sätta mig över andras tro”. Det skulle med litet välvilja kunna förverkligas i kyrkan. Men vilja finns inte.

Inför det faktum att ingen biskop har förklarat sig villig att viga dem som av samvetsskäl har betänkligheter med ”samvigningar”, och – om man får tro biskoparna – det finns inte församlingar som är villiga att ta emot präster ”med den gamla synen” (något jag nog tillåter mig att betvivla, möjligen gäller detta församlingsråd, och en del anställda). Det mesta som en präst gör är ”ensamarbete” (dop, vigslar, jordfästningar osv), och om VILJA finns (som sagt) skulle det gå att, som jag ser det, NEDMONTERA ”ämbetskäbblet” (en saklig diskussion skulle däremot behövas om själva grunden för beslutet och för ställningstaganden, om inte för att ändra någons syn så för att underlätta förståelsen).

Men inför det ovan sagda och det faktum att 70% av teol.stud. är kvinnor kommer friden att kanske återställas så småningom. Eller?

Nu arbetar jag glatt och frimodigt på, har inte brist på arbete. Och jag vill inte att Gustav Björkstrand som biskop skall börja sitt svåra uppdrag med onödiga skuggor. ”Upp till bevis”, alltså, barmhärtighet, nåd skall gälla, liksom också att kyrkan skall vara rotad och grundad i kärleken. Och: så länge vi talar om en kyrka talar vi om en kyrka som är byggd på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.

Adventshälsningar till både meningsfränder och kritiker

Frid!

Henrik