Henriks kommentarer

I de senaste dagarnas diskussioner, har man i olika sammanhang framhållit att Judas (Iskariot) deltog i den första nattvarden, eller egentligen den sista påskmåltiden, som Jesus och hans lärjungar åt tillsammans före Jesu död.

Evangelisten Johannes skriver:

” När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: ”Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig.” Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.” Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:21-30

Det är den sista versen (v. 30) som egentligen säger det vi vet. Det står att han ”tog brödet”. Ordet kan översättas på många sätt (tog emot, fick, tog osv). Det är det ena av de ord som Jesus använde när Han kallade dem: ”tag och ät”. Det förefaller som om ”ätandet” skulle ha uteblivit, Judas gick genast.

Enligt Matt. 26:26 säger Jesus instiftelseorden ”medan de åt”, vilket skedde efter att Judas blev avslöjad.

Judas var med vid påskmåltiden, men gick före de åt. MItt intryck blir att han inte deltog i nattvarden.

När det gäller kallelsen till nattvarden, kan man diskutera det, eller kan man?

Var Judas kallad till nattvarden?
Eller: var han med vid påskmåltiden, men avslöjades där och fick inte höra kallelsen ”tag och ät” och ”drick härav (kalken) alla”.

Den exikommunicering som vi ser spår av i NT och som ju följde i urkyrkan och i den unga kyrkan, antyder ju något annat. Man kunde uteslutas ur församlingsgemenskapen, inklusive nattvardsgemenskapen, t.o.m. för 20 år!!

Detta skriver jag bara i meditativt syfte, för att vi alla skall studera och läsa, och inte dra för lättvindiga slutsatser.

Att ingen som kommer till nattvarden är värdig, är i NT helt klart. Nattvarden är en måltid för syndare. Men där finns också andra synpunkter, t.ex. hur det är med människor som lever i synd, som man inte vill bryta med (understryker att jag nu inte alls avser den aktuella diskussionen om nattvardsgången i Malms kyrka, utan helt principiellt). Det var ju därför kyrkotukten fanns – för att hjälpa människorna att söka Kristus och hans nåd.

Också i vår kyrka finns det stadganden om kyrkotukt. Naturligtvis står Bibeln över kyrkans lagstiftning, det lärde väl oss Luther med önskvärd tydlighet, men i KO 4:2 finns exempel på detta:

1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.

I de två första fallen skall en präst ”vägleda”, i det tredje fallet skall kyrkoherden ”tillrättavisa”. Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och ”ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt”.

(hänvisar till Kristian Norrbacks inlägg ”Vad det handlar om”, under ”Nattvarden – ett såll eller en famn?” på Kyrkpressens blogg).

Det finns mycket att fundera över. Låt oss börja med oss själva, och ta Guds Ord till oss.

Jag har ibland citerat frågan Kan man städa hela London på 15 minuter?, en fråga som skall ha ställts till någon i det gamla London, för länge sen.

– Nej, svarar många. Omöjligt.

– Ja, svarade en, det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Henrik

Enligt vad jag erfar (preliminära uppgifter som bör kontrolleras, även om jag har hört dem från mycket trovärdigt håll) kommer det att bli rättegång om det s.k. Hyvingefallet.

Nu måste församlingsborna reagera. Bland de åtalade blir – enligt dessa preliminära uppgifter – präster, men också en lekman, en frivillig arbetare i Guds rike som medverkat för att hjälpa med arrangemangen!

Av frukten känner man trädet. De som nu bidragit till att detta kan kunnat leda till rättsfall, bör enligt min mening fråga sig vems ärenden de egentligen driver. Adressen finns nog inom kyrkan, vilket är skamligt.

Detta är enligt min mening helt ofattbart. Att en frivillig medarbetare och förtroendevald dessutom, som länge har varit frivillig i församlingen och arbetat också inom SLEY:s lokalavdelning nu skall riskera straff för att hon frågat om vilken helg som skulle passa församlingen..

Mitt intryck blir att det handlar om ett slags provokation. Biskop Heikkas yttranden i Ilta-Sanomat 5.3 och i pressen (Aamuposti) 21.3.2007 ger intrycket att man sätter sitt hopp till att oklarheten i denna fråga för kyrkan skall lösas i världsliga domstolar.

Är det så vi vill ha det?

Nu får man bara knäppa händerna och hoppas att Rättvisan vinner. Snart vågar väl ingen längre vara frivillig församlingsbo inom kyrkan, om man har ”fel” åsikter.

Det vemodiga i spektaklet är ju att gudstjänsten gick att fira ändå, samma sak kunde ha skett enligt överenskommelse och i sämja.

Det är ju hemskt att en kvinnlig präst skall ställas inför en situation som den i Hyvinge. Felet är inte hennes, även om hon sannolikt var den som trots allt inte utförde en tjänsteuppgift (jag förstår henne). Detta kunde ha undviktits!

Varför inte så i stället: klara spelregler och högaktning, med bibehållna övertygelser, frågar man sig.

Henrik