Henriks kommentarer

De tragiska händelserna i Tusby kommer att bli ett långt sår.

Det kommer att beröra tusentals människor, över 400 elever plus lärare, deras närmaste anhöriga och vänner är redan en stor grupp.

Personer som kan identifiera sig med dem utökar skaran genast.

Till bilden kan höra att unga människor kanske inte vågar gå till skolan. De blir rädda för någon, kanske helt utan orsak, eller kanske inte…

Andra kanske minns någon gång när de sagt något åt den olycklige unge abiturient som förverkligade denna onda mardröm. Hans föräldrar och syskon (han har åtminstone en 11-årig yngre bror) är alldeles speciellt sådana som kommer att få en stor räkning. Jag avser naturligtvis inte en vanlig räkning, utan det helvete av självanklagelser och minnen, sorg och besvikelser, kanske antydd kritik som de kommer att drabbas av. Må Gud styrka dem och hjälpa dem, för de behöver nu stöd och hjälp.

Jag tror att hela skolsystemet borde ses över. Jag tänker inte leka förmyndare för kunnigt folk inom utbildningsväsendet, men jag tror att man borde överväga åtgärdar som kanske i någon form för klassen, eller gruppen tillbaka. Klassen är en oerhörd tillgång, trots att det också kan innebära problem som mobbning osv, i sorg och svårigheter är alla som man mer eller mindre helt kan identifiera sig med definitivt en resurs. De som har drabbats på samma sätt som man själv är ofta en stor tröst, också mitt i nöden. Syskon, när man mister sina föräldrar eller någon närstående släkting, arbetskamrater när ngn kollega dött osv.

I gruppen (om det sedan är klass, eller en del av en årskurs) avslöjas också problemen. De som lever med, märker nog att allt inte är som det skall, om och när det blir så för någon.

Det bör inte vara möjligt att kunna leva utanför mänskliga relationer. Detta gäller både skolan och högskolan.

Men också den pinsamma självkritiken hör med till denna förfärliga händelse. Abiturienten som förorsakade detta var utsatt för mobbning. En livsfarlig programmering för katastrofer, i ljuset av liknande händelser den senaste tiden i t.ex. USA. Det ryktas att 18-åringen skulle ha haft kontakt med sådana som gjort sig skyldiga till liknande händelser.

Endast öppenhet och ärlighet och delaktighet kan nu hjälpa.

Om man tänker i mänskliga kategorier.

Det viktigaste perspektivet, som kompletterar och fyller dessa och andra tankar med innehåll, är psalmistens

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre..

Henrik

Kyrkomötet slutade idag i ngt dramatiska tecken. Med tankarna på många håll – i de svåra frågorna som behandlades, men kanske ännu mera hos de anhöriga till det ofattbart tragiska händelsen i Tusby – var det en dag med blandade känslor.

Lagutskottets betänkande, som det förra inlägget (nedan) talar om, slutade med en förlust rent matematiskt, men ändå med en seger, 39 röster mot att godkänna nya lagar räckte inte till (det krävs kvalificerad majoritet, 3/4 av de avgivna rösterna).

Ända in på slutrakan kämpades det för och emot. Utgången blev en glädje för många, bl.a för mig, men en besvikelse för alla dem som hade arbetat så oerhört intensivt med att få paketet färdigt. Till den senare gruppen hör åtminstone Lagutskottets ansvariga.

Det märkliga är att ingen ville i debatten erkänna att detta förslag skulle ha inneburit avgörande steg i riktning mot en öppning bl.a i homosexfrågan. Inte heller ville man erkänna att detta var ett försök att ge legitimitet åt biskopsmötets redogörelse (till en del åtminstone). Det senare kommer åtminstone fram i olika tidningsintervjuer, där det blir klart att det också blev en besvikelse med tanke på den aspekten.

En talare, som här må vara onämnd, sade att det är mer eller mindre nödvändigt att godkänna detta paket nu, man kan ju ändra lagen senare, fast efter två år om man inte är nöjd!

Följande talare talade också för ett godkännande med motiveringen att man vet aldrig om det någonsin kommer att kunna komma till kyrkomötet igen, och att man ändå inte kommer att få igenom en lag om att begränsa diskrimineringsparagrafen så att den skulle inkludera sexuell läggning.

Så vitt jag förstår, äter dessa argument upp varann. Den senare talaren erkände att det inte går – nu kunde 28 personer hindra förslaget, sedan skulle det krävas ca 80 röster för att få igenom en lagtext..

Dimma.

Flera talare konstaterade, bland dem också biskopar, att denna lag skulle göra det möjligt för kyrkan att undvika processer i världsliga domstolar. Jag tycker att det är klart att så inte är fallet.

Det hänger nog mera på vad kyrkan vill. Det är INTE situationen som har förändrats, det är nya direktiv som har förorsakat problemet. Om man frågar sig vad som förändrats och när, blir bilden klar.

Det är dock skäl att påminna om att alla parter måste uppträda ansvarsfullt i denna svåra situation.

Men jag tror att bara en förändring i hjärtat, som bara Gud kan ge, är det enda som kan åstadkomma en förändring.

Det vemodiga, som jag ser det, är att den råder en enorm läropluralism inom kyrkan, också i frågor som man tycker att är entydigt klart uttryckta i Bibeln.

Henrik

Kyrkomötet skall idag besluta om Lagutskottets betänkande, som igår kväll på nytt efter diskussionerna i plenum behandlats av lagutskottet.

Vissa ändringar är helt nödvändiga och förståeliga med tanke på kongruens med annan lagstiftning. Dessutom har luckor i lagstiftning fyllts, dvs sådant som inte tidigare stadgats.

Men problemen kvarstår. Det nya betänkandet, om vilket man röstar på eftermiddagen idag, innehåller fortfarande de stora problemen:

– prästämbetet är i hög grad en tjänsteman
– man kan avstängas och avskedas från prästämbetet på för godtyckliga grunder – brott mot kyrkans ordning anförs som en grund härför. Med andra ord söks nu enligt min bedömning juridiska förutsättningar för biskopsmötets redogörelse (vilka av allt att döma inte finns i dagens läge)
– lektorstjänsten stryks utan diskussion
– också kantorernas ställning och anställningsprocess förändras
– diskrimineringsparagrafen är problematisk, den kopplar diskrimineringen till samhällslagstftningen och utgör ett första steg i riktning mot en likriktning. Detta förnekar många, men jag tror att vi ännu kommer att se det. Hit hör bl.a en öppning för ett accepterande av s.k. samkönade förhållanden också för kyrkans anställda
– konkurrerande verksamhet, som är en teologisk fullkomligt orimlig term, och som innehåller stadganden om en prästs rätt att delta med tjänsteuppgifter, är en fråga som inte bör höra med (allt som kan göras för att sprida det kristna evangeliet skall hälsas med glädje, inte ses som konkurrens!)

Detta skrivet med stor tidsbrist!

Jag vädjar om förbön för kyrkomötet idag.

Viktigt att förstå vilket beslut som förestår! Jag är personligen rädd för att något slags känslosamhet i slutet av kyrkomötesperioden skall drabba. Bara en liten majoritet förefaller att stå emot. Jag hoppas det räcker (ca 28 röster).

Henrik