Henriks kommentarer

Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud. Joh. 12:42,43

Vi har kommit till en situation när den som tror på Kristus och på Hans Ord får betala ett pris. I många länder är situationen tydligt värre än hos oss.

Men också här har det börjat synas manifestationer på persona non grata– fenomen, präster som inte skall anlitas för dop, bröllop och begravning, naturligtvis heller inte anlitas som predikant vid gudstjänster osv.

Frågan är om det är sakfrågan som gett upphov till detta fenomen eller om det är inomkyrkiga röster som manat fram denna reaktion.

Jag tror att inomkyrkliga auktoriteter bidrar till att förstärka denna märkning av vissa personer.

Man måste absolut, i ärlighetens namn, ställa en viktig tilläggsfråga:

Är det verkligen för Kristi skull, eller rentav för sin personlighets skull, eller på grund av sitt handlande, som en människa blir ”icke önskvärd”?

På den frågan kan bara Kristus svara, och kanske goda vänner också hjälpa till genom en kristlig ärlighet, och genom förmaningar.

Det kan givetvis handla om ”både – och”, inte bara om ”antingen – eller”.

Det kan vara viktigt att läsa 1 Petr. 4:15, kanske på flera olika språk…

But let none of you suffer as a murderer, a thief, an evildoer, or as a busybody in other people’s matter. (NKJ)

Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. (SFB)

Ordet ”förskingrare” heter i grundtexten ”allotriepískopos”, en person som ”tar sig befogenheter”, ”allótrios” betyder främmande, ngt som tillhör ngn annan.

Ja, det är nog viktiga frågor. Och viktigt att försöka städa sin egen trappa.

Men det är nog också viktigt att kunna ställa frågor om sakfrågorna, som inte bara kan avfärdas med psykologiska eller demagogiska argument.

T.ex. typ ”tror ni att bara ni har den rätta tron”, att alla andra ifrågasätter Guds Ord osv. Det är ett enkelt och alltför vanligt demagogiskt grepp, som ofta används också när avsikten har varit att bedöma en företeelse el. dyl. utifrån dess teologiska och andliga värde och tyngd.

Ja, he e mangleis.

Men grundfrågan kvarstår, den som jag gärna vill formulera i hälsningens form:

Räds ej bekänna Kristi namn
om världen än det skyr.
Det är ett fäste och en hamn
när allting annat flyr.

Henrik

För några dagar sedan publicerade tidningen Kotimaa en nyhet, som har förvånat många. Biskop Eero Huovinen har i ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet uppmanat kyrkoherdarna att inte som medlemmar uppta sådana som döpts av Missionsprovinsens präster (inom Lutherstiftelsen verksamma).

Nyheten innehåller enligt min mening många viktiga frågeställningar.

Senare har jag fått uppfattningen, att orsaken till biskopens kommentar, liksom också till biskoparnas uttalande om dopet, är det faktum att frågan utreds.

Enligt de uppgifter jag har behandlar inte Svenska kyrkan Missionsprovinsens dop på liknande sätt, utan godkänner dem såsom dop som ägt rum i annat sammanhang (alternativ finns på dopblanketten).

Jag tycker nog att frågan också signalerar en maktkamp. Det handlar nog mycket om kyrkopolitik, och inte bara om, kanske inte ens främst (?) om teologi.

Det man borde fråga är om dessa dop är lutherskt sett rätt förrättade dop. Dop i vatten, i den Treenige Gudens namn, är riktiga dop. Och om döpta säger kyrkoordningen att de inte får döpas på nytt.

Det är den första frågan: är dessa oersoner döpta eller icke döpta?

Den andra frågan är: är de personer som döpts av Missionsprovinsens präster rätt döpta?

Hur är det med andra föreningsbaserade pingstvänner, som döper sina medlemmar (där det förekommer) och som har haft ett dubbelt medlemskap? De döps väl inte om, utan dopundervisningen blir aktualiserad.

Frågan är om det är teologiskt hållbart att betrakta Lutherstiftelsens präster (de som blivit ordinerade inom Missionsprovinsen) som ”icke prästvigda”. De uppfyller nog kriterier på prästämbetet, men de har givetvis inte prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det sistnämnda är åtminstone klart.

Då återstår alternativen att bekräfta dopen såsom nöddop, eller godkänna dem som ”riktiga dop”. För odöpta kan de väl knappast anses vara?

Jag vill inte säga att man ska välkomna en sådan utveckling. Jag förstår också biskoparnas oro. Alla kan inte döpa, utan vi har klart stadgat detta med rite vocatus i bekännelseskrifterna.

Men två frågor, ganska pragmatiska, inställer sig nog:

(1) Om nu Lutherstiftelsens präster döper barn utan att försöka ge sken av att de innehar prästrättigheter inom kyrkan, och de kanske på årsbasis kommer till några tiotal, eller i bästa fall (då får de nog stå i) till 100-200 dop per år, är det inte då en så försvinnande liten del av alla dop att kyrkan kunde acceptera detta?

(2) Är det skäl att driva en maktpolitik som innebär att en av de centrala rättigheterna inom religionslagstiftningen, att föräldrar ska ha rätt att fostra barnen i sin tro, blir kränkt genom att döpta barn förvägras rätten att tillhöra samma samfund som sina föräldrar?

Jag tycker att lösningen definitivt inte är tillfredsställande. OM detta uttalande är en tillfällig ståndpunkt, i väntan på utredningens resultat, blir den kanske lite mera förståelig, men bara tillfälligt. Någon slutgiltig lösning är det ju inte fråga om.

Ändå kan jag inte värja mig för intrycket att här sammanblandas för kyrkan främmande maktspråk med sakramentet och en avsikt som trots allt vill vara teologiskt motiverad.

Det ska bli intressant att se hur länge man kommer förbi de stora teologiska frågorna kring dopet. För de är ännu öppna, och de är de viktigare.

Samtidigt är det ju viktigt att betona solidariteten och respekten för kyrkans ordning. Men nog är det väl någon sanning i tanken att denna situation inte har uppkommit på grund av Lutherstiftelsens agerande, utan att Lutherstiftelsens agerande snarare har dikterats av det bemötande som konservativa teologer med traditionell ämbetssyn har ställts inför, på grund av denna enda fråga?

Henrik