Henriks kommentarer

Vi har fått veta att Lutherstiftelsens pastorers dop inte är ”rätta dop”. De uppfyller nämligen inte ”det tredje kravet” att dopet skall ske i ett samfund.

Utan att ta ställning till en för Lutherstiftelsen inre fråga – skall Lutherstiftelsens döpa? – vill ja påstå att detta är fel teologi.

Enligt vår bekännelse är dopet ett rätt dop om det förrättas i vatten i den Treenige Gudens namn.

Det finns många exempel på svåra situationer (t.ex. öster om Kuopio stift, där många under årens lopp har döpts i hemlighet osv men de har blivit upptagna i kristna kyrkor, inklusive vår kyrka).

Såvitt jag förstår – rätta mig om jag har fel – bygger Kuopio domkapitels dopsyn (i deras motiveringar om ”rätt dop”) – på att den döpte genom församlingen blir delaktig av Kristus, att kyrkan är porten till Kristus.

I Bibeln är den som är delaktig av Kristus genom dopet och tron, medlem av kyrkan. Kristus är dörren och en döpt skall genast upptas i församlingen. Detta upptagande är en följd av dopet, inte en förutsättning för ett rätt dop.

Nu har vi, som någon skrev på en insändare på finska (anonym), den situationen att Gud har godkänt dessa barn, men biskoparna vägrar ta emot dem.

I denna situation hoppas jag och många med mig att kyrkan skulle ta upp dessa barn i famnen och välsigna dem, såsom Jesus gjorde.

Alltså:

Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

En annan fråga är hur olika grupper inom kyrkan skall agera, hur kyrkan skall kunna gå mot enhet och frimodighet i bekännelsen.

Men detta, dessa direktiv, är maktpolitik, och inte teologi.

Jag är rädd för att biskoparna – om de inte mycket snart kommer med nya direktiv – målar in sig i ett hörn. De skiljer nu de döpta barnen från dopundervisningen, vilket inte i något teologiskt koncept kan försvaras.

Prosten Oiva Voutilainen motiverade sitt godkännande av registrerandet av barnen såhär enligt Kotimaa:

”Väätäisen kastaman lapsen kirkkoon liittänyt Oiva Voutilainen sanoi kapitulille antamassaan selvityksessä ottaneensa lapsen kirkon jäseneksi uskonnonvapauslain perusteella. Hän perusteli ratkaisua sillä, että kaste oli toimitettu kolmiyhteisen Jumalan nimeen vettä käyttäen, ja kastajana oli kastettu evankelisluterilaisen kirkon jäsen. Hän kertoi halunneensa ottaa huomioon myös lapsen edun ja hänen oikeutensa tulla kasteen perusteella kirkon jäseneksi.

Voutilainen perusteli päätöstään myös sillä, että Suomen evankelisluterilaiseen kirkkoon kuuluvien vanhempien lapsia kastetaan eri puolilla maailmaa, eikä kastajana välttämättä ole kirkon säädöskokoelmassa mainitun kirkon pappi. Kuitenkin nämä lapset otetaan vanhempien pyynnöstä jäseneksi siihen seurakuntaan, jossa jompikumpi vanhemmista on kirjoilla.”

I Voutilainens uttalande finns nog betydligt mera teologi än i domkapitlets motiveringar.

Hoppas att denna fråga inte blir ytterligare en ”maktfråga”, en fråga om prestige. Nu gäller det verkligt avgörande frågor.

Hur den lilla Lutherstiftelsen kan få hela kyrkan att skaka förstår man heller inte riktigt.

Henrik

En av de tydligaste förr och nu-människorna i Bibeln är Paulus.

Första gången han omtalas i NT är i samband med Stefanus’ martyrium. Detta föregicks av växande opposition och animositet mot Jesu efterföljare, apostlarna Petrus och Johannes särskilt (Apg. 5:17ff). Vad hade de gjort? De gjorde ”tecken och under”, det står ”faktiskt genom apostlarnas händer”. De botade sjuka, drev ut onda andar, förkunnade evangelium om Jesus.

Varför förföljdes de när ”alla blev botade”? Det finns ingenting som tyder på att de gjorde något ont. Men deras verksamhet utgjorde ett hot mot de religiösa ledarna. Folket gillade dem, men ledarna hatade dem.

Men en av Stora rådets medlemmar, en laglärare, Gamaliel, gillade inte alls vad hans kolleger sysslade med. Han varnar dem för att strida mot Gud.

Gamaliel var ju Paulus’ lärare (Apg. 22:3). Och Gamaliel förstod nog säkert vad Stefanus sade. Nu följde Stora rådet inte Gamaliels råd, de blev rasande och höll för sina öron, dvs. de ansåg att Stefanus hädade.

Vad var klimax i Stefanus’ tal, detta märkliga tal, som ledde till döden..

Stefanus hade blivit anhållen för att han var diakon, och gjorde gott mot sina medmänniskor. Men det innebar igen ett hot mot Stora rådets medlemmar. Man intalade (ordet i grundtexten innebär att man myglade, anklagade inte öppet utan sysslade med dolda anklagser utan att öppet bemöta det som Stefanus sade och gjorde).

Men Stenafus försvarade sig alltså, och slutet av berättelsen, det som fick allt att vända var orden alltid står ni emot den Helige Ande, ni liksom era fäderfinns det någon profet som ni inte har förföljt? De dödade dem som sade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den (Apg. 7:51-53)

Sedan stenade de Stefanus. Herrens man, som Herren själv hälsade välkommen hem.

Men Saulus var med, han hade samtyckt till att Stefanus dödades.

Stefanus’ vänner sörjde honom, den mest kända diakonen.

Men Salus försökte

utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor pch lät sätta dem i fängelse.

Litet senare står det att Saulus andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar. Han gick och bad om fullmakt att fängsla dem, män eller kvinnor, som hörde till ’den vägen’.

MEN:

Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.

Märkliga ord! Saulus förföljde ju församlingen, Herrens lärjungar, både män och kvinnor. Men Jesus möter honom och säger att Saulus förföljer Honom.

Saulus’ lärare Gamaliel hade varnat Stora rådet för att förfölja Gud. Det ville de inte, tror jag. Men de förföljde Jesu lärjungar. Och då visade det sig att de förföljde Jesus, Gud själv.

Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.

Några tankar:

Gäller det ordet ännu idag?
Vem var det som avgjorde vad som var ”förföljelse mot Gud själv”? Det var inte Stora rådet, det var inte de förföljda lärjungarna. Det var Gud.

Jesus sade ju: se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. Den som förföljer Jesu lärjungar, förföljer också och primärt Jesus, som är med alla dagar.

Kan några slutsatser dras angående vår tid??

Det är den frågan som var och en bör ställas inför.

Henrik