Henriks kommentarer

Igår läste jag i Hbl vad Birgitta Jernvall Ingman skrev. Ännu en gång fastnade jag och hajade till när jag såg orden ”..som anser att kvinnliga präster går den ondes ärenden..” och min fråga blir: vem har sagt så? Inte jag åtminstone, även om också det kommer att förknippas med mitt namn.

Men det visar också på något sätt hur svårt det är att få grepp om vad diskussionen handlar om. Hela tiden blir vi beskyllda för att vara kvinnohatare, mörkmän, motståndare osv i en aldrig sinande ström (detta och mycket annat har faktiskt skrivits).

Diskussionen kan inte degraderas till en diskussion om behandlingssätt eller hur man förhåller sig till kvinnliga kolleger. Vi är redan långt förbi vägskälet då. Det förstår många kvinnor och många män, men inte alla kvinnor och inte alla män.

Jag tror att bakom alla diskussioner så finns det först en grundläggande fråga: vad menar vi med ”präst”? Vem är en präst? Med tilläggsfrågan varför skall vi alls ha präster? TIll vad behövs de?

Den andra frågan är vem skall församlingen kalla till sin präst, sin pastor? Om det säger ju NT en del. Först kan man konstatera att det i NT finns en dubbel verklighet, dels är alla ”präster”, vi brukar kalla det ”det allmänna prästadömet”. Och så märker man det också talas – med olika termer – om ”föreståndare”, ”äldste”, ”herdar” osv.

NT lär inte att alla ska vara präster, inte heller att prästen skall vara allt.

Utan att här riva upp den teologiska diskussionen mera, så kan man fortsätta sitt samtal: varför får inte en ingenjör dela ut nattvarden eller döpa, eller en sjukskötare? Ja, i nödfall får de det. Prästerna gör egentligen bara sådant som varje kristen kan göra, men inte skall göra.

Men, svarar någon, en ingenjör har ju inte någon teologisk utbildning. Därför kan de inte bli präster.

Detta bygger på resonemanget att det är utbildningen som ger legitimitet.

Men är det så?

Det borde ju vara så att vi utbildar dem som kallas till det de är kallade. Utbildningen innehåller ett ”för att”, inte tvärtom.

Sen går ju diskussionens vågor höga om detta: säger NT något mera om vem som skall kallas till ämbetet? Här förstår vi av allt att döma texterna olika. I min Bibel (så som jag förstår den Bibel jag läser) står det att det är en fars uppdrag. Andra säger att det inte är någon åtskillnad. Men när man citerar Gal. 3:28 mm så tycker jag att man tar ett ord ur sitt sammanhang – det handlar ju inte om kyrkans herde utan om alla kristna. Man kan ju lika väl säga ”här är inte mor och far”, eller så som Paulus ju säger ”här är inte man och kvinna”, men visst ju män och kvinnor – hemligheten är att Paulus ser det i ett annat perspektiv: för frälsningen betyder det ingenting, vi är alla människor, lika viktiga, lika värdefulla, lika oersättliga.

Därför har alltid min frågeställning gällt kyrkan. Gjorde kyrkan ett rätt beslut?? Jag frågar inte principiellt: gör den kvinna rätt som låter prästviga sig? Det är hennes fråga, inte min.

Men detta gör också att jag inte har det minsta agg mot någon kvinnlig präst. Jag godkänner hennes tro (den beror ju inte på mig eller någon annan och vice versa). Jag döper inte om de barn hon har döpt, bekräftar dem heller inte, utan allt hon gör som präst äger sin giltighet i kyrkan. Många frågar nu om det som en kvinnlig kollega räcker nattvardsgästerna är något annat än Kristi kropp och blod? Enligt min syn är inte det frågan. Jag har ingen anledning att betvivla det, lika litet som jag betvivlar att inte dopet verkar om någon – syster eller broder – har döpt. Bekräftelsen av ett dop är ju mera än kyrkorättslig och prövningssak – vi är måna om att alla blir döpta i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Frågan är: skall hon göra det? Eller ännu hellre: vem skall döpa och förvalta sakramenten?

Här har vi olika svar. Och jag tror att vi inte så lätt kommer längre nu.

Broder Johan Westerlund sade i radion att vi (med vår syn) aldrig kan samlas ”inför Guds ansikte” tillsammans med en kvinnlig präst. Det stämmer inte. För några dagar sen var jag på ett flera timmar långt möte med en kvinnlig präst. Hon ledde i bön, och bad också för mig (!) och ville på sin lediga tid komma och lyssna på en föreläsning om GT.

Jag har många gånger haft djupa samtal med kvinnliga prästkolleger. Jag har bett, sjungit, gått till samma nattvardsbord med dem. Verkligeheten är nog mera nyanserad än många tror.
Men jag tycker också som broder Stiga Fernström, vilket jag sagt flera gånger, att ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Kallelsen kommer från Gud och från kyrkan.

Därför vilar hela prästkallelsen helt och hållet i Guds kallelse. I den mån den är en äkta kallelse från Gud – nu säger jag principiellt om alla präster – i samma mån är jag en präst. Och detta sammanhänger ju med vad Bibeln säger.

På samma sätt ser jag på välsignelser: vi kan inte genom formulär eller dylikt få Gud med på sådant som Han inte välsignar. En handbok hade inte hjälpt Bileam att förbanna Israel, eller flytta välsignelsen.

Därför tycker jag att varje präst tryggt ska be om ljus över Guds Ord, lägga sin kallelse i Guds hand och i ljuset av det som Ordet säger agera och leva.

Abraham och Lot var inte ense, men de hittade en lösning. I fallet Paulus och Barnabas står det att deras tvist blev skarp, dessa två vänner i Kristus såg så djupt olika på vad Gud ville då.

Inte vet jag vilka exempel som äger sin tillämpning på vår situation, men det vet jag att vi måste akta oss för att strida mot Gud själv (enligt Gamalies råd). Jag ser ingen annan lösning i sikte. Jag anser vi i så hög grad som möjligt borde avskriva dessa offentliga diskussioner, ge varandra friheter och möjligheter att kalla människor till Guds rike.

Kanske skall principen ”leva och låta leva” föra till lugnare samtal och en klarhet i frågorna. Detta säger jag enbart i ett slags ”politiskt” perspektiv.

I ingen händelse blir en sådan ”princip” en licens för att inte försöka förstå Guds Ord och försöka – med Guds hjälp – leva därefter.

Henrik