Henriks kommentarer

Den senaste tidens kyrkliga käbbel irriterar nog säkert de flesta. Mig åtminstone. Men logiken som finns i en insändare i senaste nr av Kyrkpressen, känns heller inte relevant, eller kanske är den det ändå: låt biskopen skälla, det är hans uppgift, var du tyst! Å ena sidan får jag finna mig i att ta stryk – tänker kanske litet som förriga gubben när han gav stryk: har du inte gjort något illa, så kommer du att göra något – å andra sidan tycker jag då att sanningsfrågan blir borta. Det handlar inte bara om vad som är rätt och fel mot mig och för mig osv, utan det handlar nog om större frågor.

En av de frågor som vi borde diskutera nu blir i dessa diskussioner borta:
Vad är kyrkans egentliga uppdrag, vilken är kyrkans utmaningar idag?

Den onde vill förmodligen att vi skall trassla in oss i våra inbördes relationer så att vi inte utför det uppdrag Gud har kallat oss till.

När majoriteten av kyrkans medlemmar inte är engagerade i kyrkans liv, när drygt 40 000 medlemmar skriver ut sig ur kyrkan varje år, då borde vi inte ha råd att fastna i mindre viktiga frågor.

Vad gör vi av detta? Vad skall vi göra för att nå alla dem som nu är borta?

Jag tror verkligen inte att svaret är att anpassa oss och bli en spegel av samhällets värderingar. Kyrkan måste stå för det genuint kristna, hon måste hålla fram evangeliet om Jesus, världens ljus.

Detta är den stora utmaningen. Jag tycker att alla som vill förverkliga detta, borde ges utrymme i kyrkan. Även om någon skulle kräva att man alltid skall ha röda strumpor. Bisaker är bisaker, huvudsaken är Kristus. Men bisaker kan naturligtvis skymma bort huvudsaken.

I tillägg från alla de utmaningar till konkret efterföljelse av Kristus i lära och liv, som kommer ”utifrån”, från samhället och från de medlemmar av kyrkan som har alienerats från församlingens liv, har vi andra utmaningar.

En av de viktigaste – det oroar mig mycket att så inte redan skett – är att vi måste kunna ge rum åt lekmän, inklusive unga lekmän, inom vår kyrka. Vi har en kyrka som är så oerhört prästcentrerad, så byråkratisk och ”på förhand given” att ingen förnyelse kan ske.

Jag talar inte för en upplösning av ämbetet, som någon föreslog: skrota prästämbetet. Tvärtom! Men ledningen och livet måste ske genom samverkan mellan präst och lekmän, annars mister vi snart alla kristna, för de får inte rum att göra något, att påverka något.

Det visar ju sig att de gemenskaper som växer i vårt land är de som ger rum för lekmannamedverkan, för förkunnelse, undervisning och beslutsfattande.

Jag tror att de teologiska frågeställningarna, som tangerar båda utmaningarna faktiskt, är frågan vad är en ”präst” i nytestamentlig mening? Med tanke på käbblet så visar ämbetsdiskussionerna att oenigheten ofta gäller synen på prästämbetet överhuvudtaget. Det blir ibland rent funktionalistiskt: en lösning, som kan fixas och ändras oberoende av vad Bibel och bekännelse säger. Jag tror att vi djupt i den urkristna traditionen har det som utgör grunden för vårt prästämbete. Det var inte bara nådegåva, utan ämbete och nådegåva, att personer blev kallade, utbildade, och insatta i sitt uppdrag. Men det inkluderade en nådegåvsutrustning, en bedömning av lämplighet i denna mening, något som idag saknas i många fall.

Men inför den andra utmaningen finns också risker.

Lika litet som man kan tro att att inga läkare behövs, att det räcker med att läsa böcker i första hjälp och fråga andra, lika litet räcker det med att säga att ingen teologi behövs, det räcker att läsa Bibeln.

Visst är det Bibeln som är grunden, men det behövs också undervisning i Guds Ord, kunskap om hur Gud lett sitt folk under åren. En broder skrev att t.ex. Petri brev vittnar om att de inte är skrivna av en som direkt stigit ur fiskebåten. Paulus talar om de heliga skrifterna som Timoteus kände från barndomen, han talade om den undervisning Timoteus hade fått och som han skulle ge vidare. Paulus hade utbildats i teologi jämförbar med akademisk utbilding. Gamaliel, all den kunskap Paulus vittnar om (filosofi, religioner, människosyn mm) är något som behövs i den kristna kyrkan.

Jag tror att den dåliga teologi (obs! all teologi är inte dålig, långt ifrån!) som vår kyrka har fått genom åren (t.ex. exegetik) har blivit en barlast för kyrkan. En teolog bör givetvis känna till -ismer och tankar i tiden, också villfarelser och heresier, på samma sätt som en läkare bör känna till sjukdomar eller en lots bör känna de viktigaste grynnorna, men viktigast ändå är att lotsen och teologen känner farleden. Till stor del är just denna del av undervisning i kyrkans bekännelse och tro ganska försummad.

Det står heller ingenstans i Bibeln att präster bör utbildas i teologiska fakulteter vid statliga universitet. Samtidigt tror jag att det kan vara mycket lyckligt, förutsatt att den undervisning som ges har god teologisk och vetenskaplig dignitet. Jag har ingen anledning att tala mot god teologisk utbildning på akademisk nivå. Kanske kunde man tillägga att det kan behövas kompletteringar till sådan utbildning och att utbildning av präster inte borde vara universitetens uppgift. Det borde kanske också finnas andra vägar till prästämbetet än en teol.mag-examen.

Utmaningarna är många. Den stora utmaningen gäller att inte falla för den ondes frestelser (tema con variazioni) att missa kyrkans egentliga uppdrag, det missionära uppdraget. Vi har fastnat i fel frågor. Bort från dem hjälpe oss Gud! Inte genom att ge upp, inte genom att kompromissa, men genom att finna proportionerna!

Men den andra mycket stora utmaningen gäller att finna nya modeller för församlingsgemenskapen, inte som ersättning för de gamla lösningarna, utan som kompletterande element. Till detta hör enligt min mening tillräckligt små gemenskaper snarare än mammutlösningar. Vad man kallar dem, är en mindre fråga.

Till denna senare utmaningen hör att finna lösningar för det allmänna prästadömets medverkan och samverkan med kyrkans präster och anställda. Uppdraget går inte att lösa om det inte blir hela församlingens sak.

Hur kan kyrkan svara på de utmaningar som väntar??

Jag tror att svaret bara kan vara ett enda: att Gud själv griper in, en sann väckelse och förnyelse, ett Andens liv och under mitt i vår grälsjuka värld, det är nog det svar vi alla skulle behöva. Vad det innebär vet bara Gud.

Vi har nu all anledning att ropa om hjälp och förbarmande. Kriser är allvarliga, men de kan också innebära nya möjligheter.

Henrik