Henriks kommentarer

Den 31.12.2007 var vi 5 300 484 finländare. Av dem hörde 81.64% dvs 4.327.313 till kyrkan.

Det har hänt en del sedan min studietids 90+% (ca 93%).

På kyrkomötet sades det att det som samtalet skall fokusera på är kyrkans 4 100 000 medlemmar. Det var en uppskattning av antalet medlemmar, med vilka kyrkor inte har regelbunden kontakt.

Denna grupp är ju i majoritet. Om man tilämpar demokratiska principer kommer man alltså till en ekvation som kan sluta med att de som inte är aktivt med i kyrkan bestämmer över dem som är med. I värsta fall blir följden den att de som är aktivt med inte längre känner sig hemma.

Detta kan ibland hända i kyrkoherdeval. Å ena sidan är det viktigt, ja livsviktigt att kyrkan har förtroende hos dem som inte är så aktivt med, å andra sidan är det viktigt att han har deras förtroende som aktivt är med i församlingen.

Men i NT har vi inte så mycket ”å ena sidan och å andra sidan”. Vi har på den ena sidan eller på den andra sidan.

Det finns bara två slags människor har någon sagt:

– de som var innanför arken och de som var utanför på Noas tid
– de som var visa jungfrur och de som var ovisa jungfrur
– de som är för och de som är emot, sa Jesus
– de som blir upptagna och de som lämnas kvar
– de som står till höger och de som står till vänster på domens dag

En annan sak, som är viktig att betona, är att det inte är vi som skall dela in folk. Och det är också viktigt att varje människa får kallelsen, inbjudan. Den måste framföras personligen.

”En människa kan intet ta, om det inte blir henne givet från himlen”, sa Johannes (Joh. 3:27). Jag tror att det i många fall inte handlar om att avvisa den kristna tron, det är helt enkelt något som man inte fått.

Men varför? Det är en viktig fråga för oss.

”Ingen har lejt oss.”

Men därmed blir frågan om vad samtalet först skall röra sig om på nytt viktigt. Jag menar att det i första hand borde handla om de ca 200 000 (Gud allena vet), om dem som är aktivt med, om dem som tror på Kristus (dessa grupper behöver inte helt sammanfalla).

För skall vi nå 4 300 000 medlemmar måste vi vinna de 200 000 som redan är med.

Så gjorde Jesus, Han som berättade om den gode herden, som lämnar de 99 och söker det ena fåret och som sörjer ett enda får. Vilka procenter hade inte Jesus kunnat hänvisa till – ett får hit eller dit, bäst att inte riskera de 99…

Bilderna går delvis in i varann.

Men NT berättar klart om att det budskap som Jesus förkunnade var anstötligt för många människor, inklusive många av hans lärjungar. Jesus hade anledning att fråga den lilla gruppen: Inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:60-69).

Jesus ändrade inte budskapet så att det inte skulle väcka anstöt. Det var inte anstötligheten i sig som var poängen, utan det var budskapet om att en människa måste omvända sig och tro på Kristus, som var det anstötliga. Hon skall också döpas om hon inte är döpt.

Jag ser en risk här. För att inte äventyra att kyrkan mister sina skattebetalare, mister kyrkan sitt salt och sitt ljus om hon anpassar sig till den oomvända människans värderingar. Då mister hon nämligen också skattebetalarna, på sikt.

Ingen ska nu fatta detta så att jag signalerar utmarsch för dem som inte håller något mått, av människor uppsatt. Nej. Absolut inte. Tvärtom tycker jag att just de som inte tror skall välkomnas av kyrkan. Kyrkan ska bemöda sig om att vara inklusiv.

Två bilder av en kyrka tecknas för mig. Den ena är bilden av en kyrka, vars mål blir att bevara positionerna, att hålla institutionen eller organisationen i gång. Denna kyrka är inte så bekymrad för om 0,5-0,7 % av kyrkans medlemmar lämnar kyrkan varje år. Det kan ske på så många sätt. En präst kan verka år efter år utan resultatsansvar, folket minskar och nås inte och prästen kan klara sig med att skylla på sekulariseringen. Obs! Detta säger jag självkritiskt, inte fingerpekande.

Hur litet nöd har jag inte haft!

Men den andra bilden handlar om en kyrka som ser att kyrkomedlemskapet i sig inte är frälsande. En människa blir frälst bara om hon tror och är döpt. Därför blir missionsuppdraget det primära och kyrkans differentia specifica, det som skiljer kyrkan från alla föreningar och sammanslutningar. Hon vill kalla människor till tro på Kristus, till att följa Honom, till att bevara allt vad Kristus har lär sina apostlar (Matt. 28:18-20).

Den kyrkan vill också ta avstånd från all förnekelse av Guds Ord, för ”inte mot sanningen utan allenast för sanningen förmår vi något”. Att ta avstånd från förnekelsen är inte liktidigt med att ta avstånd från någons tolkning av Ordet. Det är tvärtom att pröva, att be, att studera och att lyda.

Frågan hur vi skall förstå Guds Ord får inte i praktiken bli skulle då Gud ha sagt. Den sistnämnda frågan är inte hermeneutisk (en fråga om bibeltolkning), utan en utsaga av den första liberala teologen.

Det finns säkert också anledning att säga att en del frågor i kyrkan skall behandlas mera internt. Kyrkans ansikte utåt får inte bli käbbel om tolkningar! Därför har jag försökt lägga band på mig själv, också fast jag ibland skulle vilja ropa ut både det ena och det andra. Vi må förtalas och förtrampas, men Guds Ord bär icke bojor ( 2 Tim. 2:9).

Kyrkans ansikte skall vara Kristus. En av de messianska epitet som GT använder är just Messias som Guds ansikte. På detta anspelar Jesus i Joh. 14:9, om detta talar också välsignelsen (Herren vände sitt ansikte till dig), och uttryck som ”hans ansiktes ängel” hos profeten Jesaja.

Det är denna kristocentricitet som samtidigt är att ha Ordet i centrum, som ska prägla kyrkan. Inåt kan vi – och skall vi – samtala om och påtala olika fenomen, avslöja otron, argumentera, reflektera och fundera. Här har vi gott sällskap av de nytestamentliga breven, som innehåller mycket polemik mot falsk lära, mot ett oheligt och slarvigt och världsligt liv.

Sist och slutligen handlar det inte om våra bilder eller kyrkosyner. Det handlar om att Gud bygger sin Kyrka av alla döpta som tror på Kristus och följer Honom.

En viktig fråga blir då: är jag…, är Du, är han, är hon, är de med..?

Henrik

I Kyrkpressen tar ledaren upp ”Landet som icke är”, och diskuterar frågan om Åland som ett självständigt kyrkoland. Frågan har ju diskuterats länge. Det är främst frågor som sammanhänger med kyrkoskatt och språkkrav som har gett diskussionerna ny fart.

Jag har många gånger funderat på Ålandsfrågan.

Jag undrar om inte vi ”i riket” bör verka för att stärka den åländska identiteten. Det finns egentligen många utvecklingslinjer.

Man kan ta upp Valdemar Nymans gamla tes och kalla kontraktsprosten på Åland landsprost (eller något motsvarande). Man kunde ge den åländska kontraktsprosten specialstatus inom gällande författningsprinciper.

En annan linje, som många skyr som pesten, är att Åland får en mycket hög självstyrelse med en egen biskop. I många kyrkor finns vicebiskopar, som kunde vara ett (åtminstone teoretiskt) alternativ. I rikskyrkan har vi ju också fältbiskopen, som representerar en specialgrupp, och som är något av en värld för sig. Fältbiskopen är ju inte biskop i egentlig mening, men han är medlem i biskopsmötet.

En annan sak är dock om detta med ett självständigt åländskt stift ändå skulle gagna någon. För Borgå stift skulle detta bli en kraftig åderlåtning, vi behöver ålänningarna i stiftsfamiljen. Frågan är också om det skulle vara ett åländskt ideal att bli bara en åländsk kyrka – på kort sikt kanske man skulle svara ja, med ”nationalistiska” tongångar i förgrunden – ofta kan dock den egna identiteten förstärkas om den profileras inom något större.

Jag tycker i alla fall att det är viktigt att man fördomsfritt vågar samtala om alla alternativ, och om deras för- och nackdelar.

Jag tror att vi tillsammans skulle söka lösningar som förstärker Ålands egen profil inom rikskyrkan.

När jag vågade nämna den känsliga frågan om ett åländskt stift, gör jag det ur ett annat perspektiv än dagens kyrkliga struktur. Frågan är om inte stiften är för stora i vår kyrka. Biskopen (nu avser jag i princip, varje biskop) borde leva närmare församlingarna. Dessa stora, tunga förvaltningsenheter, som vi nu har, är inte så ändamålsenliga längre. Vi måste kunna lätta upp kyrkans förvaltning.

Men så länge det inte görs, den dagen kan nog komma, måste man fråga sig om en egen åländsk kyrka är ett realistiskt och gott alternativ. Det skulle vara ett naturligare alternativ i en kyrka med många mindre stift som flitigt umgås med varann. Ett litet åländskt stift skulle sannolikt isolera Åland och möjligtvis leda till att man mera söker kontakter till Sverige än till Finland.

Frågan är om den utvecklingen är i linje med Ålands egen identitet, sett ur den synvinkel som man i Nationernas förbund på 1920-talet ville garantera och som vi skall fortsätta att respektera utan diskussion.

Om man tänker på influens i stiftet och rikskyrkan från åländskt kyrkoliv under många decennier, hoppas man nog att vi står samman med bevarande av vars och ens identitet och egen profil.

Men den viktigaste förutsättningen är ju att kyrkan och stiftet alltid är måna om att bevara den apostoliska traditionen och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” Mycket annat kan man diskutera, men inte detta, om man vill kalla sig kyrka.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressens ledare, www.kyrkpressen.fi