Henriks kommentarer

Men ändå undrar jag vad som är vad. “Sluta förfölja!”

Jag undrar vad som sedan är förföljelse – utan att förneka att något sådant kan ha förekommit.

Jag vet också att också de homosexuella förföljdes i Hitlers Tyskland.

Samtidigt undrar jag dock om detta att man hänvisar till Bibelns ord (3 Mos. 18:22 och 1 Kor. 6:9,10 ger uttryck för samma syn) kan klassas som “förföljelse”. På något sätt tror jag det.

I såfall gäller ju förföljelsen även andra grupper av människor:

Det svåra med alla diskussioner är att man så lätt blandar mellan sak och person. Hela Bibeln andas en varm och pulserande kärlek till alla människor, kunde man rentav säga särskilt människor som av andra betraktas som marginaliserade eller utstötta? Detta är lika tydligt i Pauli brev som i evangelierna.

Men frågeställningarna vrids alltid snett.

När man skall diskutera alkoholpolitik, blir det de som har problem med alkohol som kommer i blickpunkten. Men frågan skulle gälla politiker och beslutsfattare, vårdpersonal, lärare, för att inte säga föräldrar osv. Det är ju inte missbrukargrupper man vill åt, utan missbruket, som knäcker människor och förstör deras liv.

När man diskuterar skilsmässa drabbar detta särskilt tungt de frånskilda. Men det är ju inte det som den etiska diskussionen borde handla om, utan hur hoten mot äktenskapet, otroheten, kärleslösheten osv skall kunna motas innan det blir för sent. Jag brukar alltid tänka att de som genomgått en skilsmässa är på samma sida som de som oroar sig över hur många äktenskap som spricker, de vet hur smärtsamt och svårt det kan vara. Men ändå måste man kunna diskutera äktenskapfrågor, i en tid när skilsmässornas antal ökar skrämmande snabbt.

Exemplen kunde mångfaldigas.

När man så skall diskutera homosexualiteten och med den sammanhängande frågor, så blir det lätt så att det är de homosexuella som drabbas. Det vill väl ingen. Kanske måste jag understryka – i en tid full av fördomar – att jag inte ser någon som helst annan analogi mellan nämnda grupper än det faktum att de etiska frågeställningarna alltid också innefattar människor. Detta bör göra oss känsliga och försiktiga.

Om man nu på grund av att alla etiska frågor drabbar människor, drar slutsatsen att man inte kan tala om t.ex. homosexualitet eller girighet eller samboförhållanden, betyder det att man överhuvudtaget inte kan tala om etik.

Men: om det skulle vara så, som Bibeln hävdar, att vi rör vid livsområden som visar att vi alla behöver Guds förlåtelse – 1 Kor. 6 handlar ju i högre grad om heterosexuella människor – är det då inte obarmhärtigt att tiga om detta?

Min ångest inför de frågeställningar jag läser om blir denna: är min godhet större än den godhet som möter mig i Guds Ord?

Eller, hemska tanke: är det som jag tror att är och kallar godhet trots allt ändå inte godhet, helt i samma mån som min syn på godheten avviker från Ordets syn?

Vi talar om allvarliga frågor.

Därmed kommer vi tillbaka till grundfrågan: är det som står i Bibeln Guds tal, eller människotankar?

Tro inte att jag inte förstår att man kan säga “både och”. Tro heller inte att jag skulle vilja blunda för hermenutikens viktiga och svåra utmaningar. Alla texter måste tolkas och innebär en tolkning. Och “skrift skall med skrift tolkas”.

Men ytterst kommer vi till en punkt där vi måste välja.

Bakom det som ser ut som ödmjukhet, kan det finnas en stor hybris, ett högmod (nu avser jag inte någon bestämd grupp människor, utan inkluderar oss alla), som kan bli livsfarligt.

Det ringer på telefonen.. (eller i telefonen som vi skulle säga i Finland). Men ingen svarar, eller kanske svarar någon, men telefonen blir liksom liggande.

Det finns en uppenbar beställning på detta – det är onekligen en av de frågor som väcker det största intresset. “Det ringer på telefonen.” Alla frågor, alla vill veta, frågeställningen alla talar om.

Det har talats och skrivits så mycket om kyrkan och de homosexuella att folk börjar vänta på svar: svara, svara nu!

Nu kanske mångas bedömning av betänkandet blir att kyrkan inte kan svara. Det sades för övrigt också, för frågan är svår – vilket är sant – därför tar det mycket tid. Ärkebiskopens bedömning var att den mest optimistiska tidtabellen handlar om kyrkomötets höstsession i november 2010.

Till en del är det nog märkligt. I fyra år har en arbetsgrupp grunnat på svaren och frågorna. Det man sedan kommer med är ett betänkande, där man på närmare 200 sidor refererar olika ståndpunkter utan att dock komma till någon egentlig slutsats. Varför?

Jag tror alla parter nog är medvetna om att en del av sanningen är att kyrkan inte kan svara. Det finns ingen enighet i kyrkan och brytningen är så pass stark att man vill hantera den försiktigt. Det finns förstås något riktigt i en viss försiktighet, för det handlar om en svår och känslig fråga.

Men jag kommer inte ifrån att dokumentet konstaterar helt tydligt att detta inte är förenligt med Bibelns ord. Då tycker man ju att frågan i en kristen kyrka borde vara avgjord. För man måste kunna säga det Bibeln så tydligt säger.

Men frågan tycks inte vara avgjord. Man har dessutom de senaste åren infört en ny term “ansvarskännande homosexualitet”, och hävdar att Bibeln inte kände till detta. Vår frågeställning gäller således en annan form av homosexualitet än den de bibliska texterna tar avstånd från. Men ju mera man läser betänkandet, desto mer grips man av intrycket att det svåra är att tidens röster och de bibliska texterna är oförenliga.

Jag tror att det lätt går att påvisa att detta med en ansvarskännande, osjälvisk och uppoffrande homosexuell kärlek inte var något okänt för antikens människor. Mera därom och utförligare därom i ett annat sammanhang.

Men all diskussion om motiv och attityder blir irrelevant när det helt enkelt heter: Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt. (3 Mos. 18:22) Ingen påstår väl att all sexualitet i GT handlar om prostitution eller våldtäkt!? Sanningen är nog den att det finns en enhetlig linje genom hela Bibeln, både GT och NT. Det kan varje bibelläsare förvissa sig om.
Inget svar?

Men frågan är om arbetsgruppens betänkande är så svarslöst som det först förefaller. Det märkliga är ju att man gör upp en lista på över tio (12) olika alternativ, men stannar för ett enda. Man förbigår oproblematiskt sådant som man skulle bevisa, nämligen om det är kristligt och etiskt hållbart att en kyrkligt anställd lever i ett registrerat parförhållande. Man konstaterar att det inte finns några juridiska hinder, men det var ju inte det som var frågan.

Svaret bakom frågorna

Betänkandet föreslår inte att någon ny lag stiftas som skulle stadga att präster och anställda inte får leva i ett registrerat parförhållande. Detta har kyrkomötet nyligen förkastat.
Man föreslår inte heller att ett formulär för välsignelse av registrerade parförhållanden införs i kyrkolagen och -ordningen. Detta skulle sannolikt inte få 3/4 majoritet i kyrkomötet.
Min iakttagelse blir att problematiken kretsar kring vad som kan tänkas gå igenom i kyrkomötet. Men detta avgör ju inte sakfrågan, eller borde inte få avgöra.

Nu föreslår man inte ett formulär, för ett formulär skulle inte få kvalificerad majoritet. Dessutom, om det trots allt skulle godkännas, skulle ett formulär i kyrkohandboken bli en rättighet. Kyrkans medlemmar har rätt att få del av handbokens formulär. Men “baksidan” av ett formulär är att en rättighet för kyrkans medlemmar blir en skyldighet för kyrkans präster.
Samtidigt vet man ju att en stor grupp präster, kanske ännu t.o.m. flertalet präster (?) skulle vägra välsigna ett registrerat parförhållande, åtminstone skulle man inte viga till äktenskap, vilket snart kan bli aktuellt även hos oss. Denna vägran skulle sedan leda till nya rättegångar, med diskrimineringsdomar som följd. Detta vill man undvika, av helt förståeliga skäl.

Nu påstår jag inte att denna tolkning är helt oproblematisk, men jag finner att betänkandet öppnar för den tolkningen. Så har också flera andra teologer bedömt det. Bedöm själva, läs betänkandet och se.

Trots allt ger betänkandet ett svar. Man utgår från att själavårdssynpunkter kan legitimera förbön och välsignelse. Detta problematiseras inte utan man föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala direktiv. Naturligtvis kunde dessa innehålla att en präst vänligt men bestämt skall avvisa möjligheten till välsignelse av registrerat partnerskap, vilket ärkebiskopen konstaterande.

Men hela betänkandet ger ett tydligt svar åt helt annat håll. Man väntar inte på pastorala direktiv, som inte leder till något, utan tvärtom på ett sätt att hantera välsignelsen, dock så att den inte ger intrycket av att vara ett formulär (se ovan).

Det problematiska är dock att man inte svarat på den etiska huvudfrågan: är det etiskt i kristen mening att välsigna registrerade parförhållanden?

I betänkandet beskrivs välsignelsen på bl.a följande sätt:

“Välsignelse är en viktig del också av den lutherska kyrkans verksamhet. Välsignelsens betydelse har emellertid i lutherdomen uppfattats annorlunda än till exempel i den romersk-katolska eller i österns ortodoxa kyrkor. Den lutherska uppfattningen har betonat att kyrkan välsignar människor och inte föremål. Till exempel betraktas välsignelse av en kyrkobyggnad eller ett hem som en välsignelse av de människor som verkar i dem. Välsignelsen betraktas som förmedling av Guds välsignelse. Som tecken på detta läser man en bibeltext, av vilken Guds bud och löfte för det som välsignas framgår. Då man välsignar ett äktenskap är löftet om fortplantning och uppfostran av barn viktigt. De äkta makarna välsignas att ta emot den gåva Gud har utlovat och att sköta den därmed förknippade uppgiften i familjen."

Jag tror alltså att det första intrycket blir att kyrkan inte kan svara på frågan om partnerskap och välsignelse. Detta gör kanske alla besvikna, både de som hade väntat sig ett bejakande av välsignelse av partnerskap och de som inte hade hoppats att kyrkan skulle gå in för något som uppenbart strider mot Bibelns ord.

Det är viktigt att betona att kyrkan ser äktenskapet, förbundet mellan en man och en kvinna, som det enda kärleksförhållande mellan två människor som kyrkan kan och skall välsigna.

Det skulle finnas mycket att tillägga, men det går inte att förlänga detta i det oändliga. Mycket av det som jag ville säga här, finns i teol.dr Sammeli Juntunens fina artikel i boken Homoseksuaalisuus kristillisessä ihmiskuvassa ja lainsäädännössä (Homosexualiteten i människosynen och lagstiftningen, Kyrkans forskningscentral). Det handlar om att pastoralt möta homosexuella medmänniskor.