Den Helige Ande
För ett antal år sedan diskuterade kyrkomötet livligt namnet på den Tredje Personen i Gudomen.
Bibel 2000 översätter den heliga anden (med små begynnelsebokstäver). I noterna till Bibel 2000 heter det att anden var en opersonlig kraft, som efter hand får allt mer personliga drag.
Jag forskade litet i namnet och i de olika återgivningarna av Anden. Jag fick veta (genom prof. Bengt Hägglund) att ”den heliga anden” först användes av Jehovas vittnen på 1950-talet. Det är ett uttryck, som är i linje med vad de lär: att Anden (med litet a!) är en gudomlig kraft, men inte en Person i Gudomen.
Prof. Hägglund sade också annat intressant. Om man säger ”den heliga skriften” kan man avse vilken ”helig” skrift som helst, koranen, Bibeln, andra religioners skrifter osv. Men om man säger ”den Heliga Skrift” är detta ett namn, som enbart och entydigt betyder Bibeln.
På samma sätt kan ”den heliga anden” betyda vad som helst, men ”den Helige Ande” är entydigt Guds Helige Ande, Gud själv.
I Nya testamentet används flera uttryck om den Helige Ande, t.ex. Hjälparen. Det märkliga är – fast egentligen är det inte alls märkligt, utan konsekvent – att korrelatet, pronominet för det i grekiskan neutrala ordet ”ande” (pneuma) alltid står i maskulinum, vilket understryker att det handlar om Guds person. Poängen är inte att Gud är maskulinum, både femininum och maskulinum kommer från Gud, utan poängen är att det handlar om den personlige, inte opersonlige, Anden, om Gud.
Jag kontaktade också Svenska Akademien och frågade hur de skulle säga. De svarade, att ”den Helige Ande” skall uppfattas som ett egennamn, ”och ett namn ändrar man som känt inte”.
Nu vill ja inte tro att mina kolleger och vänner som läser ”den Heliga Anden” (eller anden) avser någon annan än Guds Helige Ande. Men jag anser fortfarande att det är ett uttryck som inte uttrycker vad vi tror och lär om Guds Ande.
Jag kan tänka mig att säga ”den Heliga Ande”, på samma sätt som språkutvecklingen har gått i fråga om andra uttryck. Jag ber ofta ”kära Herre” ( i stället för käre Herre), den maskulina e-ändelsen har i hög grad försvunnit från svenska språket. Men man kan inte säga ”Helige Gud, Helige Starke Gud, den heliga anden”! Inte heller den Heliga Ande om man i fråga om Gudomen i övrigt använder gamla e-ändelser.
Någon kan tycka att detta är höjden av vansinne. Men det är det inte. Många grupper inom kristendomen och i dess randområden har nertonat den Helige Ande. Men vår trosbekännelse betonar
den Helige Ande, Herren och Livgivaren, vilken utgår av Fadern och Sonen, vilken lika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, vilken och har talat genom profeterna.
Låt oss alltså hålla fast vid det tydliga ”den Helige Ande”, som är namnet på den tredje personen i Gudomen. Han är inte en opersonlig kraft, utan Gud själv, som med kraft och makt och liv kommer till sin Kyrka och sitt folk.
I Sverige använder man nästan alltid ”den Helige Ande” i liturgin, hos oss skulle man låta Bibel 2000 bestämma – men i bibelkommissionen fanns en representant för Jehovas vittnen med… Och Jehovas vittnen är ingen kristen rörelse.
I Sverige används också en tredje form: ”den Helige anden” (med litet eller stor h och/eller a). Detta visar vilken oklarhet som råder.
Jag tycker att prof. Bengt Hägglunds iakttagelse är riktig. Adjektivet i bestämd form och substantivet i obestämd form, så som i ”den Heliga Skrift”, är utgör beståndsdelarna i ett namn, som inte bara är ett uttryck eller ett begrepp.
Kom, Helge Ande, Herre Gud,
giv nåd att hålla dina bud,
vår köld, vår tröghet övervinn,
i oss din kärlekseld gjut in.
Du har församlat med ditt ljus
till samma tro och fårahus
ett folk av alla mål och ljud.
Och samfällt prisar vi dig, Gud:
Halleluja! Halleluja!
Psb. 108 (Martin Luther 1524, sv. övers. 1567).
Välsignad Pingsthögtid!
Henrik
Henrik
Namn: Henrik Perret