Henriks kommentarer

Idag har en stor del av dagen gått till utskottsarbete. Jag har arbetat (i Konstitutionsutskottet) med ett samarbetsavtal mellan evl lut kyrkan och Finlands svenska metodistkyrka. Dessutom har vi behandlat ett utlåtande om förnyelse av val av ärkebiskop och ärkebiskopens arbetsuppgifter (utlåtande skall ges till Lagutskottet).

I plenum diskuterades ombudsinitiativ, bl.a ett tilläggshäfte till psalmboken (finska) – vi följer med vad vi borde göra på svenska – , frågan om texter ur apokryferna ska införas i evangelieboken, om lagstiftningen ang kvalificerad majoritet, när den behövs, hur stor den skall vara (3/4 eller t.ex. 2/3). Allt detta går till utskottsbehandling ännu.

Förhållandet till samkönade par var på agendan, men tiden tog slut på gr av de andra ärendenas behandling. I morgon kan det igen bli aktuellt. Så mycket är klart att det slutliga avgörandet torde gå till hösten. Om ärendet går till utskottet (Konstitutionsutskottet i så fall) hinner vi inte författa ett utlåtande mera i vår, och före det kan plenum kanske rösta om det bara skall antecknas till kännedom (alternativt kanske detta måste innebära att det förkastas, annars går det till utskottet).

För säkerhets skull skriver jag ännu att arbetsordningen påminner om riksdagens: först förs en allmän diskussion, där man kan anföra principiella och konkreta synpunkter som ”vägkost” för det utskottet som behandlar det. Utskottet kommer med ett betänkande till plenum. Ett ärende behandlas alltid i form av ett betänkande, där ärendet har behandlats i utskottet. De olika utskottet kommer med förslag hur ärendet skall föras vidare, om det skall ge anledning till åtgärder, beslut o.dyl., om det skall sändas till t.ex. kyrkostyrelsen för åtgärder eller om det skall förkastas. Normalt brukar man inte förkasta ett initiativ direkt, utan åtminstone ge det ”chansen” i ett utskott.

Så det blir långa dagar. Så småningom kommer ärenden från utskotten till plenum, och då blir det omröstningar. Vissa ärenden som kommer nu i vår är sådana som aktualiserades redan i höstas, nu först är de klara.

Jag tror mitt i allt detta att kyrkan först och snarast måste försöka montera ned sin tunga organisation och skala bort allt som inte är absolut nödvändigt.

Träffade några präster från Lettland, som berättade att kyrkan är så fattig att de har varit tvungna att stänga en del funktioner och organ nu, ärkebiskopen och en liten stab arbetar, prästerna får inte stöd av kyrkan, bara av de lokala församlingarna. Många präster får en månadslön på ca 300 euro.

Vi har det ju mycket bättre, men ett sviktande medlemsantal, en minskande generation i arbetsför ålder, flera arbetslösa och en stor grupp pensionärer är en ekvation som inte går ihop. Därför måste kyrkan nu reagera.

Jag återkommer, läs också andra ombuds bloggar!

Henrik

Kyrkomötet diskuterade idag många frågor. Främst var det diskussionerna om kyrkans servicecentral, det s.k. HeTa-projektet som diskuterades. Det går ut på att löneräkning och bokföringsfrågor skall skötas gemensamt för hela kyrkan. Man föreslår att den nya servicecentralen med ca 200 anställda ska lyda under kyrkostyrelsen, men att centralerna skall finnas på olika håll i landet, och en skall betjäna de svenska församlingarna.

I diskussioner vann förslaget mångas stöd. I den briefing vi fick blev nog HeTa svaret på nästan alla problem. Samtidigt måste man konstatera att det handlar om frågor som måste skötas professionellt och där lagstiftningen ändrar osv. Men frågan är om det inte kommer att bli väldigt dyrt.

Både biskop Björn Vikström och Stig Kankkonen uttryckte tveksamhet inför beslutet. De ställde viktiga frågor om lönsamhet och om detta inte kommer att bli dyrt. Viktigare än denna apparat skulle vara att få ett gemensamt program, ett gemensamt system för hela kyrkan. Andra former av frivilligt samarbete aktualiserades också.

Jag skulle gärna vilja veta vad församlingarna tänker. Jag är nog ganska långt inne på samma linje som Björn och Stig. Peter Lindbäck betonade också i våra samtal att det viktigaste skulle vara att åtgärda kyrkans tunga och byråkratiska system först. Jag instämmer!

Sen diskuterades partnerskapsfrågan. Diskussionerna fortsätter i morgon på eftermiddagen. Åsikterna är väldigt oförenliga, även om andan inte har varit hätsk. Det är ju ett ämne som berör väldigt och som är förbundet med känslor. Stig Kankkonen framhöll i sitt fina inlägg att biskoparnas framställning inte ger en riktigt ärlig bild – man förtiger att den föreslagna bönen är ett led i en utveckling som går mot välsignelse och kanske vigsel av samkönade par. Man vill liksom ha litet välsignelse, litet bön, litet det och litet det, sade han, men det är ungefär lika tokigt som att säga att någon är litet gravid; antingen är man gravid eller inte.

Pauliina Kainulainen efterlyste en Jesuscentrerad hermeneutik. Den bild hon tecknade var att Paulus skulle ha representerat en annan, mera lagisk väg, men att Jesus hade kärleken som mål. Kärleken till en annan är aldrig ond, sade hon.

Jag tycker att denna syn – att kyrkan skall pröva och helt eller delvis avvisa de apostlar som Kristus har valt och godkänt – är helt hopplös och ohållbar. Det motsatsförhållande mellan Jesus och Paulus, som hon och många andra tecknar, är orimligt. Jesus betonar ju att Han inte kommit för att upphäva Lagen och profeterna (GT), att inte den minsta bokstav, inte  en prick av Lagen ska förgås osv.

Debatterna fortssätter i morgon (idag, blir det strax). Jag ska försöka säga ngt i morgon på eftermiddagen.

Be för oss, be för vår kyrka. Be också att vi skulle kunna handlägga denna fråga så att vi inte ytterligare lägger sten på bördan för de homosexuella, utan att vi alla kunde uppmuntra varann att omvända oss från det som Jesus vill att vi skall lämna och följa Honom. Kampen är gemensam, den kan ta sig litet olika uttryck, men i grunden är efterföljelsens väg samma väg och samma kamp för alla.

Vi återkommer!

Henrik